Jag slås plötsligt av tanken om vilka enormt underbara människor som ingår i min vänkrets. Eller "plötsligt" är kanske inte rätt uttryck eftersom jag dagligen tänker på dem, och deras betydelse för mig. Men nu fylls jag plötsligt av en enorm kärlek och trygghet
(Äh, nu slutar jag svamla, annars tror ni väl att jag är full. Och om jag skulle fortsätta svamla är risken uppenbar att jag bara skulle trassla till det. Ni fattar ändå)

Att vänner kommer och går är ett av livets naturliga skeenden.
Jag tänker på Patrik, min första "bästis". Vi bodde grannar och lekte tillsammans. Han sa att han var så här *höll upp fem fingrar* många år, men jag visste att han bara var så här *håller upp fyra fingrar* många år. Hans konsekventa lögnande i denna fråga retade gallfebern på mig. Eller kanske var det mer att jag retade mig på att jag inte hade verktygen att beslå honom med hans lögn.
I övrigt var vi som ler och långhalm.

Jag har idag ingen kontakt med mina vänner/kompisar (det är en väsentlig skillnad mellan de båda!) från Örebrotiden. Inte så att de förvandlats till ovänner, utan mer att det blev ett naturligt avslut (inte minst då de jag umgicks med de sista åren i Örebro var - liksom jag på den tiden - engagerade nykterister...).

När jag flyttade till Uppsala för... *räknar på fingrarna* ...18 år sedan, insåg jag efter en tid att det nog vore klokt att skaffa ett arbete (!). Det här var innan 90-talets depression tog fart, så det var inga större svårigheter. Jag började arbeta som styckare (jajamensan!).
Bland alla killar/män fanns även en tjej - Kicki. Vi fann varandra omgående, och jag kan inte nog betona att det inte hade med könstillhörighet att göra. Det handlade om något så enkelt som personkemi. Häpp!
Sedan dess har mycket vatten flutit under broarna, och våra yrkesbanor har gått sina egna vägar. Men vår vänskap har fortsatt att utvecklas och fördjupas.
Även om vi dag (med hänsyn till sådana praktiska omständigheter som familj) inte träffas lika ofta som på "den gamla goda tiden" så är vänskapen minst lika innerlig.

Jens är en annan vän som satt spår i mitt hjärta.
Vi träffades då vi båda befann oss i en turbulent livssituation, men det var inte det (åtminstone inte bara det) som gjorde att vi fann varandra. Vi kämpade tillsammans, men på alldeles för olika plan. Han hade en problematik i bagaget som jag bara kände till i teorin (och just i denna situation kanske alltför väl). Även om detta var något som låg bakom honom, så levde han ändå i efterdyningarna av det (och får förmodligen så göra resten av sitt liv).
Jag har sällan träffat en mer tänkande och smart människa än Jens. Vi har tyvärr ingen kontakt idag, men det förringar inte hans betydelse.

Och så har vi Jonas/Boba/Taz (kärt barn har många namn).
Våra vägar korsades då vi pluggade webbdesign. Det hampade sig inte bättre än att vi kom att dela dator, och på den vägen var det.
En mer sympatisk, rolig och intelligent människa får man leta efter. Det är överflödigt att säga att jag genast fattade tycke för honom (som människa, alltså!).
Vi åstadkom underverk i våra gemensamma arbeten, och jag har för mig att han, liksom jag, gick ut med ett spetsat betyg (när jag tänker efter, så var mitt betyg mer än spetsat... Jo, i några kurser fick jag faktiskt högre betyg än vad som var möjligt *skryt, skryt* men det får jag berätta om en annan gång).
Vi har heller inte någon kontakt idag. Men jag saknar honom.

Affe är en annan vän som betyder oerhört mycket för mig.
Vi träffades då jag, i början av 90-talet, arbetade med bokföring inom ICA-koncernen. Medan jag satt och slet mitt hår över ICA-handlarnas deklarationer och bokslut, ägnade han sin tid åt att sätta ihop reklamblad till dem.
Vi tappade kontakten när jag slutade på ICAs kontor här i Uppsala, för att börja på huvudkontoret i Västerås. Ett par år senare sprang vi på varandra på stan, och det var genast som att ingenting hänt! Sedan dess har vi hållit kontakten, och jag tycker oerhört mycket om honom.

Och om vi blickar ut över nätet, då...
Ja, den första människa jag hade "riktig" kontakt med där, var AG (och det vet vi ju alla vid det här laget hur det slutade). Sedan dess är AG ytterst försiktig med att knyta nätkontakter ;)
Den andra jag träffade var Jerry. Vi hade haft lite sporadisk mailkontakt när jag en dag helt sonika bestämde mig för att gå på en föreläsning där jag visste att han skulle närvara. Direkt när jag såg honom sa jag, i frågande ton, Jerry? Han reste sig och svarade genast Åse!!
Vi förenades i en varm och innerlig kram, och pratade sedan som två tokar.
Sedan dess har vår relation rullat på, och han är viktig för mig.

Sedan har vi älskade Shw!
Även vi hade sporadisk mailkontakt innan denna virvelvind kom in i mitt liv irl. Första gången vi sågs var då hon kom hit på en "efterfest" efter en Succévinprovning. Min första tanke när jag såg henne var Men gode gud så smaaaal hon är (och det här var ändå på den tiden jag fortfarande trodde att jag själv vägde 50 kg!).
Utöver dessa världsliga och ytliga ting, så har hon kommit att betyda oerhört mycket för mig. Mer än hon antagligen anar.

Genom Shw har jag lärt känna Delsbon - som sannerligen står för sig själv!
Hon är en fantastiskt underbar människa, och jag hoppas innerligt att vi kan fördjupa vår relation.
Det enda "negativa" jag kan säga om henne är - och då blir det som taleskvinna för AG - att hon pussar alldeles för sällan i nacken!

Såklart att jag inte glömmer gose-r2 - hur skulle man kunna glömma honom?
Jag vill påstå att vi via mail - och telefon - byggt upp en innerlig och kärleksfull relation. Irl har vi bara träffats ett par gånger, men det saknar betydelse.
r2 är en varm och underbar människa. En fantastisk vän, och jag vet att jag skulle kunna ringa honom just nu om det krisade.

Och älskade M - r2s sambo!
M är en helt fantastisk människa; humoristisk, intelligent och gästvänligt (vilket är egenskaper som delas med sambon).
Låt mig säga så här; Om r2 och M skulle separera - Gud förbjude! - så skulle jag fortfarande (naturligtvis!) vilja fortsätta - och utveckla - min relation med M.

Sedan har vi min nät-tvilling-syster.
Jag hade smygkikat hos henne en tid, men inte vågat ge mig tillkänna. Så en dag slog fan klorna i mig, och jag skrev ett mail.
Detta blev upprinnelsen till en livslång - utgår jag från - kontakt.
Nästa år firar vi 80-årskalas, så då får ni hålla i er!

Siv.
Jag börjar så smått misstänka att även hon är en nätsyster.
Vi hade haft en mycket sporadisk kontakt innan hon besökte mitt hem första gången (jag förmår fortfarande inte att se på fotona utan att rodna!).
I mångt och mycket så befinner vi oss i en liknande livssituation, men ändå så olika.
Siv är en människa jag vill knyta ännu närmare till mitt inre.

Susen är faktiskt min syster. Rent biologiskt. Låt vara för halvsyster, men sådant är ovesäntligt.
Vi sågs vid ett tillfälle, som hastigast, i början av 90 talet (eller var det i slutet av 80-talet?) Hur som haver, det har ingen betydelse.
Susen är min syster, och jag ser inte mina syskon som "hela" eller "halva".
Att Susen och jag inte haft möjlighet att lära känna varandra under vår uppväxt beror naturligtvis på andra människors val. Men jag väljer att inte lägga någon värdering i det.
Nu är vi båda vuxna, och uppenbarligen vill vi lära känna varandra. Det känns helt underbart!
Men mest underbart är ju, såklart, att jag ska bli moster!

Lilla Mysan är en mysig tjej - som om det inte hördes på namnet!?
Jag har - skam att säga - bara träffat henne 2 ggr irl - men förhoppningsvis blir det många, många fler.
Lilla Mysan är inte helt tappad bakom en farstu, om jag säger så....
Trots uppenbara svårigheter tidigare i livet, läser hon nu till veterinär på Ulltuna. Lilla Mysan är en hjälte -big time!
Ring mig nästa gång du behöver fikasällskap!

Maja dök upp från ingenstans.
Nej, nu ljög jag. Hon dök upp på Nisse.
Maja visade sig snabbt vara en uppkäftig tonåring, utan minsta hut i kroppen.
Behöver jag säga att jag verkligen älskar henne?
Må så vara att jag är mer än dubbelt så gammal ung som hon - det har ingen som helst betydelse.

Kjell är min älskade bror. Det må vara så att han är ett "helsyskon" utan att driva den diskussionen vidare. Hur som haver, så är han väldigt viktig för mig.
Hans två underbara barn - Patrik och Ida - är helt fantastiska kusiner till mina barn. Inte tu tal om den saken.
Jag älskar honom verkligen!


Förresten; Är det någon som vet hur man, utan att vara tjenis med en bonde, får tag på vete (typ "vete som finns i vetekuddar")?