Lilla Mysan skrev i gästboken att hon kollat på en sådan ring som jag visade bild på härom dagen. Det tycker jag att fler borde göra! Och inte bara kolla, förresten. Ge er bums iväg till Proud Pussy och beställ!
De kostar visserligen 700:- + porto, och det kan med all rätt tyckas att en sådan utgift gör ett litet hål i plånboken. Men ringen är värd varenda krona!
Det är den dyraste ring jag någonsin ägt (den kostade 600:- när jag köpte den), och med all sannolikhet den dyraste ring jag någonsin kommer att äga, men det är en ring jag kommer bära hela livet.
(Nej, Katarina Gröndahl betalar mig inte för att göra reklam, men jag kanske borde kolla om hon är beredd att skicka några spänn som tack för mina lovord ;) )

Hur som helst, så är iaf ringen nu rengjord (efter tips i gästboken) och fin!

I söndags började Tintin på handboll. På väg dit hade vi en kvart tillgodo vid bussbytet på stan, så vi gick in på Game. Där inne var det, förutom expediten, bara två grabbar (i Tintins ålder) samt en vuxen kund. Expediten stod och pratade med grabbarna, och jag förstod genast att dessa snattat något. Grabbarna blånekade, trots att mannen/kunden bevittnat det hela. Inte heller det faktum att den sönderrivna förpackningen plockades fram under en monter fick grabbarna att erkänna. Expeditens hot om att ringa polisen bet inte heller.
Till slut tröttnade expediten och körde ut grabbarna, med uppmaning om att aldrig visa sig på Game igen. Jag och Tintin gick samtidigt, och jag höll ögonen på grabbarna. Tänkte att om de tar fram något ur kläderna när de kommer ut, så skall jag fan suga tag i dem och bära in dem i affären igen.
Väl ute på trottoaren slängde de ifrån sig en massa saker, som jag inte direkt kunde identifiera vad det var för något. Sedan försvann de snabbare än en avlöning. Jag och Tintin gick fram och plockade ihop det grabbarna slängt ifrån sig. Det visade sig vara massvis av Yu-Gi-Oh!-kort (typ spelkort). Vi plockade ihop dessa och gick in på Game. Men nej, det var inte dessa kort grabbarna stulit där, utan minneskort till Playstation. Vi konstaterade att Yu-Gi-Oh!-korten var sprillans nya, och med största sannolikhet måste härröra från ett tidigare stopp under snatterirundan.
Eftersom ingen av oss visste från vilken butik korten kom, så återstod bara ett alternativ (förutom att slänga korten), och på expeditens inrådan gav jag dem till Tintin. Han blev strålande lycklig över att få korten (som med all säkerhet var värda ett antal hundralappar) men kunde samtidigt inte göra sig helt fri från obehaget. Känslan av att vara innehavare av något stulet var inte helt bekväm. Räknades han som en snattare nu? Men expediten övertygade honom om att det var helt ok.

Jag blir totalt jävla vansinnig varje gång jag träffar på snattare. Och på något sätt är det värre ju yngre de är. Var är föräldrarna? Varifrån tror de att det snordyra minneskortet till TV-spelet kommer?
Eller bryr de sig inte?
Jag blev nästan lite irriterad på expediten i det här fallet, eftersom han avstod från att ringa polisen. Det anser jag att man alltid skall göra. Och i bästa fall, när det handlar om så unga barn som i det här fallet, så kanske en hemskjutsning i polisbil kan vara tillräckligt avskräckande för att fortsätta på den inslagna banan. Och under alla omständigheter anser jag att det skall komma till socialtjänstens kännedom, så att en ordentlig utredning om föräldrarnas engagemang i sina barn kan komma till stånd.

Tintins handboll var det, ja.
Jag ringde och anmälde honom till denna grupp förra veckan, eftersom kompisen Rasmus går där. Rasmus är ett år yngre, och de två är som ler och långhalm.
I denna handbollsgrupp går barn mellan 6-9 år, och det passar ju Tintin utmärkt. Vid anmälan fick jag veta att handbollen skulle vara mellan kl. 16-17, och meddelade detta till Rasmus mamma, eftersom det innebar att man började en timma tidigare än man gjort förra terminen.
Vi infann oss vid angivet klockslag i Tunabergsskolan. Rasmus var redan på plats, och snart var gossarna ombytta. Men det var något som inte var rätt... Det vimlade visserligen av ivriga handbollsbarn i omklädningsrummet, men Rasmus kände inte igen dem från förra terminen. De var dessutom drygt huvudet längre än Tintin och Rasmus.
Efter lite prat med ledarna visade det sig att gruppen inte alls bytt tid. De som skulle spela nu var några år äldre barn. Rasmus, som bor i närheten, gick hem så länge. Tintin valde att delta i gruppen, eftersom han ändå var på plats.
Usch, det sved verkligen i hönsmammahjärtat att se hur totalt fumlig han var jämfört med de andra barnen (han har ju aldrig spelat handboll tidigare, och hade nu hamnat mitt i ett sammansvetsat lag). Men tack och lov så lät de honom vara en i gänget ändå. Det var ingen som avstod från att passa honom, trots att han ofta tappade bollen.
Kl. 17 var Rasmus på plats igen, och det var dags för den gruppen att börja. Det var uppenbart för alla (utom möjligen för Tintin) att det ju var denna grupp han skulle gå i (Men jag trivdes bra tillsammans med de jag spelade med nyss sa han. Självförtroendet är det då inget fel på ;) ).
Nåväl, nu var han alldeles för slutpumpad för att vara med i denna grupp den här veckan, så vi satt och tittade på när de tränade.

Igår em stod jag i vardagsrummet och pratade i telefonen. Ute på gården spelade en pappa och hans lille son fotboll. Plötsligt small det till, och jag hörde glas splittras. Jag studsade till, men insåg samtidigt att det inte var vår ruta som krossats. Däremot hade grannen vägg-i-vägg blivit av med en stor treglas-ruta. Grannen var inte hemma, så mannen fick ringa fastighetsskötaren. Det tog nog ett par timmar innan grannen kom hem, och mannen väntade snällt ute på gården hela tiden.
Fy vad jag tyckte synd om honom. En stor treglasruta kan inte vara billig. Att dessutom "tvinga" en liten knatte att vänta och vänta i evigheter, är inte roligt.
Nåja, idag tror jag att grannen fått en ny ruta.

Det är roligt att titta på Smilla när hon leker för sig själv. Hon pratar ofta i telefonen, och om någon av leksaktelefonerna inte finns till hands, så fungerar det lika bra med en hårborste, en trådlös mus e.dyl. Häromdagen utspelade sig följande telefonsamtal (måste läsas på barnspråk för att bli begripligt):
Hej, jag 'ställa pissa. Aaa. Mmm. En siss 'ebab, en 'suvio, en 'ebabpissa. Jaa. Mmm. Kommej hämtaj. Sugi minutej. Tack. Hejdå.
Hmm... Barn snappar upp en hel del. Men jag lovar att vi inte äter pizza överdrivet ofta. Jag lovar!

Det är så fruktansvärt enerverande att inte kunna sova! Natten till igår lyckades jag inte mer än 50 minuter, och natten till idag kom jag upp i två timmar.
Fan. Imorse var jag så trött att jag hade kunnat svimma/sätta mig och gråta/fått ett tokspel/fallit i koma. Det värkte i hela kroppen, och jag hade inte full koll på balansen.
Varför kan jag inte sova när jag är så in i helvete trött??
Nåja, jag la mig en stund idag, och lyckades nog sova ett par timmar. Nu är det natt igen och jag borde sova. Men tror ni jag kan det... Nej, jag tvättar istället.

Den trogne läsaren vet att jag skall skaffa en rottweiler. Ja inte nu, men när jag blir stor och flyttar ut på landet så skall jag göra det. Nu nöjer jag mig med att drömma om det, och förbereder mig samtidigt genom att försöka lära mig så mycket som möjligt. Jag har hittat ett par bra siter på nätet, lånat böcker på biblioteket osv. Men en uppgift har jag inte lyckats få tag på; Vad kostar en rottweiler? Ok, det är klart att jag förstår att det inte existerar ett statiskt pris, men vilka pengar snackar vi om? 5000:-? 10000:-? 15000:-? Och vad kostar försäkringen? Någon som har ett hum?
Tips och tankar i största allmänhet mottages tacksamt.

Igår satt jag försjunken med hakan vilande i händerna och läste något. Mamma, du ser jättegammal ut när du sitter sådär sa Tintin. Du ser ut som att du nästan är 40 år.
Jojo, av barn och idioter får man höra sanningen sägs det (frågan är väl om jag i första hand såg honom som ett barn just då)...

På torsdag skall jag och Tintin gå en sväng på stan. Kapitalist-Tintin skall visst inhandla något spel han tittade på härom dagen, och så skall vi se om vi kan hitta något prisvärt tyg att klä om hans soffa med. Och så hoppas jag naturligtvis att han har tid att ta en mysfika med lilla mamsen. Ingenting är så mysigt som att vara på tu man hand med Tintin.
Jo, det är klart att det är lika underbart att umgås med Love och Smilla, men nu tänkte jag ur perspektivet att Tintin är så pass "stor" att han inte behöver den där konstanta uppassningen osv.
På kvällen skall jag kvista över till grannen för lite trevlig samvaro. Det ser jag fram mot!

Nähä, om man skulle ta och knalla ut i tvättstugan en sväng...

Prata med en kennel som föder upp de...

här var en jag hittade...
http://www.addemans.se/