Förra veckan anläde två paket. Det ena var från Panduro, och det andra från Slöjd-Detaljer.
Behöver jag säga mer?
Jag är så biten av mitt hantverkande att jag knappt kan tänka på annat. Nätet står sig slätt i jämförelse.

Jag virkar.
Ja, du läste rätt!
Jag virkar.
Jag gick och inhandlade garn och recept mönster för att kunna tillverka såna där "mössor" var och varannan slyngel går omkring med nu för tiden.
Precis som jag befarat, var mönstret rena grekiskan för mig. Men jag lät mig inte avskräckas.
Det är nämligen så att jag inte kan virka. Och då menar jag att jag verkligen inte kan! Trots de år jag genomlidit av syslöjd, så har jag aldrig lärt mig annat än att virka en oändligt lång mask. Något mer blir det liksom inte.
Jag satte mig för att läsa mönstret grundligt, punkt för punkt. Men blev inte klokare av det. Snarare tvärt om.
Jag muttrade och svor. Det fanns ju ingen som helst logik i det hela. Inte ens en sådan basal sak som hur många maskor man skulle lägga upp informerades det om. Då bröt handarbetsvirituosen AG in, och informerade mig om att mössor stickas uppifrån och ned, inte nedifrån nedifrån och upp, som lilla jag trott.
Ok, det förklarade ju en del.
Jag är till min natur en sådan människa som ger mig f*n på att förstå sådant jag inte förstår. Så jag gav inte upp. Att sm stod för smygmaska räknade jag ut (jag drog mig till minnes att jag hört uttrycket i något sammanhang), men hur i hela friden skulle en sådan göras? Jag ringde mamma och frågade, och hon lyckades förklara över telefonen. Till övriga förkortningar (och dess innebörd) fanns en förklaring bifogad mönstret.
Så jag satte igång.
Jag tog en sak i taget. Läste del för del av beskrivningen, och virkade varv för varv. Och det tog inte många varv innan jag satt där stum av beundran över min begåvning. Det jag hade i händerna såg ju ut som... en virkning!
Och nu har jag det stora nöjet att meddela att jag åstadkommit ett flertal "mössor" (eller heter det kalotter?) i regnbågens alla färger (jo minsann, jag bytte garn under arbetets gång!).
Och jag har fått blodad tand.
Jag hör alla höjda röster från de falska ryktesspridare som med dårars envishet hävdar att jag skulle ha en husmor boende i mig. Men låt er inte förvillas av dem! Att jag lyckades med detta beror enbart (och då menar jag enbart!) på att jag är så otroligt skicklig och smart!

Den lille kisse av Flisans ungar som bestämt sig för att inte flytta hemifrån, säger sig heta Kax (utifrtån att han påstår sig vara kaxig). Av någon anledning har vi alla i familjen ändå kommit att kalla honom Fjant. Fråga mig inte varför, för han lär bli omåttligt förnärmad om jag svarar på det.
Han är en (i det närmaste) helgrå liten kille, och han tycker väldigt mycket om att gosa. Hans tassar är stora som dasslock (allt är relativt)

Äntligen är jag lilahårig!
Ja, till slut lyckades jag hitta en lila hårfärgning i Coop Forums hylla. Och jag kunde knappt bärga mig innan jag fick tillfälle att smeta in kemikalierna i manen.
I samma sekund som jag duschade ur färgen gick jag ned 30 kg i vikt, och minskade 20 år i ålder. När jag presenterade dessa fakta för AG bet han ihop tänderna så hårt att hans ögon tårades, och så sa han Ja, det är en fin färg du fått på håret.
Ja, se karlar!

Tintin: Mamma, lever din mormor?
Jag: Nej, hon är död.
T: När dog hon?
J: För 20 år sedan.
T: Var det andra världskriget då?
J: Nej, det var det inte.
T: Var din mormor en apa när hon föddes?
J: Nej, varför skulle hon ha varit det?
T: Jamen, de människor som föddes först var ju apor i början.