Nu har jag sovit ett par timmar (i vår värld får man ta tillfället när det bjuds), och känner mig relativt utvilad. Tintin har åkt hem till en kompis, och skall sova över där. Stackars AG ligger och försöker vila. Han har fruktansvärt ont i ena handen/handleden, och vi har ställt lekmannadiagnosen CTS. Jag drabbades av det när vi väntade Love, så jag vet hur vansinnigt ont det gör. Innan jag fick mina handskenor så ville jag mest bara sitta och slå händerna i bordet.
Värk är hemskt.
Love har somnat, men Smilla är fortfarande vaken. Men jag hoppas verkligen att hon knoppar snart, för jag behöver verkligen hantverka.

För, ganska exakt på timmen, fem år sedan bjöd jag en ungdomlig Hunk på middag. Eller hade vi vid det här laget hunnit släpa oss iväg till Bishop Arms, där vi satt och råhånglade?
Hur som, vårt första möte blev en underbar kväll, vilken blev början till något som fortfarande pågår. Han är kanske inte lika ungdomlig längre, men han fungerar relativt smärtfritt. Och om sanningen skall fram, så har väl åren satt sina spår på mig också (i genomsnitt 6 kg/år, tex).
Nej, dagen har inte uppmärksammats alls. Nu för tiden är vi nöjda och glada om vi har friska barn och en jämn avföring. Allt därutöver är i nuläget en ouppnålig lyx.

Wow, vilken härlig dag det har varit. Men slitsam (det tar på de stackars otränade benmusklerna att promenera omkring i Stockholm). Vi började på Panduro, och fortsatte sedan till Gallerian och BR. Där köpte Tintin *måste kolla vad den hette* Star Wars Episod II - klonerna anfaller. Han var mäkta nöjd med inköpet, inte minst då filmen kostade 30:- mindre än vad han räknat med. På Lagerhaus gjordes lite småinköp, och Tintin blev lycklig ägare till en badsvamp i form av en döskalle (eller träskalle, som han kallar det).
Sedan strosade vi omkring i Gamla stan, och bara mådde så bra att vi höll på att spricka. Lunch intogs, på Tintins begäran, på Jerusalem Kebab. Helt ok, men de gamliknande kråkorna/kajorna/skatorna som oblygt närgånget far omkring borden (och för tankarna till Hitchcocks Fåglarna) är lite jobbiga.
Vi promenerade vidare bland gränderna. När vi passerade Artmakers såg vi att de hade Tintinprylar där inne. Naturligtvis var vi tvungna att gå in. Det visade sig att galleriet hade en utställning om Tintin, för att uppmärksamma hans 75-årsdag. När Tintin (dvs min son) berättade för innehavaren vad han heter, blev hon alldeles till sig. Hon sprang iväg och hämtade en kamera, och bad att få fotografera honom. Sista helgen i august skall hon ha en Tintinutställning i Täby centrum, och under december/januari kommer det att vara en utställning om Tintin i Sverige på Artmakers. Hittills hade innehavaren fotograferat div. olika Tintin-tatueringar, och nu när en livs levande Tintin stod framför henne, så var hon ju bara tvungen att komplettera sina fotografier med detta.
Kul! Tintin blev uppenbart hedrad av uppdraget som fotomodell, även om han samtidigt blev lite förlägen.

När vi kom hem hämtade jag ut beställda lite varor (eller lite, och lite... det vägde sammanlagt 14 kg), så nu kommer produktionen att gå på högvarv här.

Jag tänker inte skriva ett enda ord om vädret! Så det så. Inte mer än att jag noterat att det utlovats sol inför morgondagen, och det tackar vi för.
Imorgon (tisdag) tar nämligen jag och Tintin en relativt tidig buss till Stockholm, och vi ser båda fram mot det. Åh, vad underbart det skall bli! Bara Tintin och jag. Strosa omkring lite planlöst i Gamla stan (mental note: måste gå in på Lagerhaus), äta glass, mysa och ha det bra.
När vi sedan kommer hem är det dags att ta itu med tvålgjutning. Eftersom Tintin älskar att vara med när jag hantverkar, så frågade jag om han ville hjälpa till med tvålen. Och det ville han naturligtvis. Men han är inte dummare än att han genast började löneförhandla... Om det nu var så att jag behövde hans hjälp, så var det väl inte mer än rätt att han fick lön för sitt arbete..?
Den killen är en hård förhandlare ;)

Underbara Love kan vara ganska rolig (utan att mena det) när han blir arg. Hans allra grövsta skällsord är Bajsmamma! (alt. Bajspappa!). Och om det är så illa att han ser sig tvungen att hota med motåtgärder, så tar han till det grövsta han kan komma på;
Då tänker jag peta mig i näsan imorgon!
Det är ord och inga visor, det.

Jag vet inte om jag nämnt det, men jag har anmält mig till en viktminskningsgrupp som skall börja på vårdcentralen i höst (och hålla på hela vinterhalvåret). Det känns som ett mycket seriöst alternativ (dvs inte "ät bananer i två veckor, och gå ner 25 kg"). Här handlar det om helheten; kost och motion, och man får "läxa" varje vecka.
Det hela blir ju inte sämre av att en vän till mig också anmält sig. Vi väger nog lika mycket, och har samma antal kilo att göra oss av med. En bra sporre!
Det verkar som att intresset för denna viktminskningsgrupp är stort, så det var inte utan att vi funderade på om vi skulle lyckas "kvala in", när vi fikade förra veckan. Om de går efter antal kilo övervikt, så kanske vi väger för lite för mycket. Så för att ta det säkra före det osäkra, så konstaterade vi frankt att vi nog gör säkrast i att äta upp oss lite.

Jag kan väl egentligen inte påstå att jag är så överviktig att jag lider av det. Mitt enda (?) aber är att jag växt ur kläderna. Utseendemässigt ger jag fullkomligt f*n i det (tror jag, iaf...). Men jag kan inte avstå från att undra vem det är jag ser, varje gång jag tittar mig i spegeln. Och varför börjar Robert Broberg sjunga Bredarslade tanter i huvudet på mig, varje gång jag står framför spegeln??
Av ovan nämnda vän fick jag tre par byxor som hon växt ur (åt ena eller andra hållet), eller kanske bestämt sig för att inte växa i igen. Jag vet inte riktigt. Hur som helst, så trodde jag nästan att hon skämtade när hon gav mig byxorna. Jag menar; det såg ju ut som tält (om än enmans fjälltält, men det räcker gott nog). Eller ville hon bara förolämpa mig? Jag funderade inte så mycket över vilket. Mitt behov av byxor är ju ganska uppenbart, så jag provade dem.
Och tro det eller ej, men de satt som om de vore skräddarsydda till mig!
Läskigt.
Min vän verkar ha en mer sanningsenlig syn på mitt utseende än vad jag själv har.
(Tack för byxorna, Darling!)

När jag cyklade hem från vännen kände jag hur hakorna dallrade då jag tog genvägen över den guppiga gräsmattan.
Det är tur att jag inte är av den utseendefixerade sorten, för då vore jag ett nervvrak vid det här laget.

Man kanske skulle ta sig en liten nattmacka..?

Är mammor bättre vårdnadshavare än pappor?
Naturligtvis inte! är mitt absoluta svar.
Varför är det då så långt många fler mammor som har (enskild) vårdnad än pappor? Jag har inget absolut svar, men min gissning är samhällets syn på könsroller. "Mammor "har moderskapet i blodet", medan pappors intresse för barnen (i en konflikt) måste ifrågasättas.
(tillåt mig kräkas över ett sådant synsätt)
Jag har skaffat barn med två olika män, och vid båda tillfällena (eller alla tre fällena, om man så vill, eftersom AG är biologisk pappa till två av barnen) har jag gjort det med öppna ögon.
Om jag i första fallet hade velat ha en närvarande pappa, så hade jag inte valt som jag gjorde. Kalla mig egoistisk eller vad du vill; men jag ville ha barn - inte en relation.
Och så fick det bli.
Visst hade jag och pappan en relation, men knappast av den sort varken han eller jag trodde var av den livslånga varianten. Graviditeten blev ett naturligt avslut på relationen.
Jag ansåg - och anser - inte de vuxnas relation vara av någon som helst betydelse för deras förmåga att vara föräldrar.

Epitetet ensamstående förälder är något som jag, som beskrivning, vänder mig starkt mot. Det är nämligen helt felaktigt!
Jag har aldrig någonsin varit ensamstående mamma! Om du däremot kallar mig enastående mamma, så börjar vi närma oss sanningen. Från den dag Tintin föddes har jag aldrig varit ensamstående. A (som vi kan kalla Tintins biologiska pappa) är däremot ensamstående förälder. Han är förälder, men har valt att inte ha en relation till sin son. Kan man bli mer ensamstående förälder än så?
Jag har ridit mig genom stormar värre än ni kan föreställa er, och kommit ur dem med en hel, glad och harmonisk Tintin (om än jag varit/är något tilltufsad). Det gör mig till en enastående mamma - utan att jag behöver putsa några fjädrar.

Jag har aldrig någonsin motsatt mig umgänge/en relation mellan Tintin och A (så jävla egoistisk är jag inte!). Tvärtom.
Jag har tom tagit Familjerätten till hjälp i mitt hopp om att de båda skulle kunna ha en relation med varandra.

För nyansens skull vill jag tillägga att A alltid (nåja) sagt sig vara inresserad av att ha en relation med Tintin. Kruxet är bara att han inte förmår leva upp till ett själklart krav som såväl jag som Familjerätten (och alla ni andra! - utgår jag från) har.
Jag tog nämnda myndighet till hjälp för att försöka få en relation till stånd. De "beundrade" min kamp (eftersom de tydligen var vana vid subbor - mitt ordval - som kämpade i motsatt riktning), men såg sig till slut tvungna att konstatera att Tintin har ett bättre liv utan A.
Tyvärr måste jag till slut ge dem rätt.

Detta är bara ett unikt fall, såsom alla fall är unika.
I händelse av att jag och AG skulle välja att gå skilda vägar, så skulle jag bli obeskrivligt förvånad (för att inte säga djupt besviken) om AG inte ville (fortsätta) ha gemensam vårdnad (och därmed, i mina ögon, gemensamt umgänge). Min enda "farhåga" (även om jag inte i min vildaste fantasi tror att den skulle besannas) är att han inte skulle fortsätta åta sig att vara Tintins pappa.
Tintin anser fullt ut att AG är hans pappa (även om jag allid varit extremt noga med att understryka för honom att han också har en annan pappa).
Tintin älskar AG gränslöst, och jag anser mig ha tillräckligt på fötterna för att påstå att AG älskar Tintin (samtidit som jag, som förälder, vet att man aldrig kan älska någon annan så mycket som man älskar sina egna barn).

Enligt Tintin, så är det ju han som valt att ha AG som pappa ("Den gubben tar vi"). Att jag på köpet fick en livskamrat verkar ha varit av sekundär betydelse.
;)

Föräldraskap är socialt - inte biologiskt. Den som påstår något annat bör, om inte annat så för att försöka komma undan med hedern i behåll, hålla tyst!

Gårdagen var en ganska händelsefattig dag. Solen lyckades iaf leta sig fram, så jag och Tintin åkte till Fyrishov tillsammans med faster E. Tintin och faster E badade, medan jag satt och fullkomligt slukade de två böcker jag fått av Shw.
Jag får väl erkänna att jag blev smått sugen på att ta mig ett dopp jag också. Men jag hade inte tagit med mig någon baddräkt, eftersom de baddräkter jag har är ungefär 30 kg för små.
Efter Fyrishov tog vi en snabb sväng på stan. När vi sedan cyklade hem frågade Tintin Mamma, kan inte du och jag gå ut på stan och fika någon kväll?
Åh, vad han är mysig! Ett bättre fikasällskap kan man knappt hitta!

Imorse vaknade jag av att Tintin hojtade Mamma, det knackar på dörren!
Jag masade mig upp, men kunde inte se någon genom tittögat. Istället tyckte jag mig höra att porten öppnades, och drog därför slutsatsen att det var någon av Tintins kompisar som varit ovanligt morgonpigg. Jag masade mig tillbaka till sängen, men hann inte ens krypa ner under täcket innan Tintin tjoade Mamma, nu knackar det igen!
Det var bara att masa sig ut i hallen igen, men inte heller denna gång såg jag någon genom tittögat. Jag anade dock vad det handlade om, så jag öppnade dörren. Och mycket riktigt - där stod Love (han är så liten och stod så nära dörren att jag inte observerat honom genom tittögat) iklädd pyjamas.
Love komma hem. Love inte vara uppe hos Marianne sa han.
Är Marianne vaken? frågade jag, och fick en huvudskakning till svar.
Är Sandra vaken? frågade jag, och fick nu ett nickande svar.
Kom så går vi upp och pratar med Sandra sa jag, och tog Love i handen.
När vi kom upp, och Love öppnade dörren var det helt tyst i lägenheten. Jag insåg att ingen var vaken, så jag ringde på dörrklockan. En sömndrucken Marianne kom rusande och tog hand om Love.
När jag senare idag träffade Marianne ute på gården, ursäktade hon sig att Love vaknat och gått ut, medan hon sovit vidare. Jag försäkrade henne om att vi inte alls såg snett på det. Tvärtom kändes det ganska "bra" att en sådan sak kan hända även när han sover hos henne. Det blir ju på något sätt "ett bevis" på att vi inte överdriver när vi berättar om hur det är. Inte för att någon har verkat tro att vi överdriver, men i alla fall.
Nu skall jag också montera spärrar på mina dörrar sa Marianne.
Jag bara log.

Tintin och jag cyklade ned till Vaksala torg för att strosa omkring. Solen gassade ganska ordentligt, och jag fick vätskebristhuvudvärk (trots Ipren och kaffe har den sedan suttit i hela dagen). Jag gjorde ett riktigt fynd; en picknickkorg/väska för fem riksdaler! Gissa om jag är nöjd!
Mamma, det finns två saker som jag tycker är jätteroligt. Det ena är att gå på Vaksala torg, och det andra är att gå i Gamla stan i Stockholm sa Tintin när vi cyklade hem. Kul. Jag hade nämligen tänkt ta med mig honom och åka till Stockholm någon dag i början av nästa vecka. Jag har beställ varor från Panduro, men känner att jag måste göra några kompletterande inköp. Att dessutom få strosa omkring lite i Gamla stan tillsammans med Tintin ser jag verkligen fram mot. Utöver att jag älskar honom för att han är min son, så älskar jag honom för hans personlighet. Han är verkligen en alldeles underbar människa (sa jag totalt objektivt!).

Ikväll har vi haft lite familjemys, och tittat på Smala Sussie på DVD. Den var väl inte så där superbra, men ganska ok ändå. Den kändes som någon form av bonnkomik, om än i en helt annan klass än Stefan-å-Krister (tack och lov!). Ulf Malmros är alltid Ulf Malmros, och soundtracket var ju bara hur bra som helst.

Nu måste jag nog gå och skiva några limefrukter, så att de hinner torka lagom till nästa vecka. Då skall jag nämligen göra tvålar, varav några skall vara lime-dito (med ingjutna limeskivor som dekoration).