00:10
*PANG!* (granndörren smäller igen, och någon/några rusar ut på gården)
Släpp mig! Släpp mig!
Lugna dig
Släpp mig! Släpp mig!
Lugna ner dig
Hjälp!! Släpp mig!! Snälla grannar, hjälp mig!!
Snälla C, lugna ner dig
Hjälp!! Släpp mig!!!

AG tog på sig ytterkläderna och sprang ut, medan jag ringde polisen. Vi är på väg var det svar jag fick i telefonen. Jag gick ut för att se om jag kunde vara till någon hjälp, men det kändes nästan pinsamt (läs: nyfiket) när jag såg att ytterligare två grannar tillsammans med AG redan bildade en klunga.
Nåväl, läget var något sånär under kontroll, och polisen var på väg. Vi stod alla tillsammans och småpratade lite, som för att förtränga den lite pinsamma stämningen. C och pojkvännen E var båda berusade. E höll C hårt i armen, vilket hon inte gillade.
Släpp mig! hojtade hon
Nej, inte förrän polisen kommer svarade han
Släpp mig! fortsatte hon
Nej, inte så länge du hotar med att springa ut på en trafikerad väg svarade han

Polispatrullen kom. Den ena polisen ställde sig och pratade med E, och den andra med C. Vi i grannskapet skingrades (AG fick åka iväg till Statoil för att köpa mjölk och snus). Jag gick in och kollade att barnens sussade. Det gjorde de.
När jag hörde att E kom in i trapphuset gick jag ut och pratade med honom (poliserna skjutsade iväg C till någon kompis). Han var alldeles förtvivlad. De hade varit hemma hos Cs mamma ikväll, och bla druckit alkohol. När de steg av bussen här hemma hade C blivit "galen". Hon var mycket berusad och kräktes. Skrek, och la sig i busskuren för att sova. E försökte få med henne hem. Hon vrålade och skrek. E ringde polisen, men innan de hann komma så kom en civilpolis gående (!) och "tog över". Då lugnade sig C.
Polisbilen kom, och skjutsade hem dem (vilket bara handlade om ett par hundra meter).
Så snart de kommit hem blev C som "galen" igen, och rusade ut på gården (se ovan).

E var, som sagt, förtvivlad. Han berättade att deras förhållande kanske inte var det allra bästa, men så här hade det aldrig varit förut. Det var han som hade ringt polisen (de var ju, som sagt, redan på väg när jag ringde). Jag fick känslan att E var rädd att bli anklagad för misshandel (några sådana anklagelser var det dock inte frågan om!).
Han var så ledsen. Och han skämdes för att han/de "skämt ut sig" hos grannarna. Han konstaterade att helgen skulle gå åt till att packa Cs saker.

Vad säger man?
I det här fallet handlade det uppenbarligen "bara" om två personer som druckit för mycket alkohol, och som hamnat snett med varandra. Men jag kan inte låtsas som ingenting när någon skriker på hjälp. Inte ens när den som skriker på hjälp är den som uppenbart bär sig dumt åt. Om någon ropar på hjälp, så är det min förbannade skyldighet att försöka hjälpa till.
Det har hänt vid ett tillfälle tidigare att jag ringt polisen när grannar "varit högljudda" (och nu snackar vi inte om att spela musik på hög nivå). Det var när jag bodde i min förra lägenhet. Jag hörde "dunsar" (vilket jag tokade som slag som gjorde att någon for in i väggen/elementet) och skrik. Först tassade jag ut i trapphuset, och upp för att lyssna utanför deras dörr. Jodå, mina farhågor förstärktes och jag ringde polisen.
Efter 40 minuter (!) kom en fullt utrustad piketstyrka. De sprang taktfast uppför trapporna och bultade på dörren. Då hade oväsendet i lägenheten för länge sedan upphört, och mannen hade rusat därifrån. Kvinnan såg jag inte på en vecka, och när jag väl såg henne bar hon stora mörka solglasögon.
Jag har även gjort en anmälan om barn som farit illa, men det kan jag berätta om en annan gång.

Jag anser att det inte angår mig hur mina grannar lever sina liv. Men om någon ropar på hjälp/påkallar min uppmärksamhet/verkar vara i fara, då sitter jag inte och rullar tummarna.