Fan, jag sätter en fet jävla spark i motorblocket, och sedan tar jag en taxi hem!! Jag är så inihelvete jävla trött på den här förbannade jävla kukbilen!! Jag tänker fan inte ens gå i närheten av den igen innan den varit inne på en verkstad!!
Ja, det var väl ganska exakt vad jag så verbalt ylade och brölade åt AG i telefonen.
Som jag tidigare nämnt, så är det något elfel på bilen. När man minst anar det - och även däremellan - laddar batteriet ur. Idag tog jag (Tintin förblev hemma, eftersom han inte kände sig helt kry) bilen till Gränby Centrum för att trängas med några tusental andra köpgalna individer. Efter att ha inhandlat livets nödtorft på Coop Forum och Systembolaget baxade jag den överfulla kundvagnen mot bilen. Under denna lilla promenad ramlade inte mindre än tre ölburkar i asfalten, och bildade små tjusiga fontäner, men jag stånkade obekymrat vidare med mitt lass. Efter att ha fyllt bagageluckan och baksätet med kassar och blöjpaket satt jag och pustade en lång stund.
Sedan tog jag sikte på macken för att tanka och köpa spolarvätska, och detta förflöt utan bekymmer.

Jag vet att det börjat florera illasinnade rykten om mig, men trots det kände jag mig inte i form för att åka hem och börja med något långkok (jag har ännu inte fått kontakt med mina sinnen nog för att kommentera det fullkomligt underbara - och totalt förnärmande! - julkort jag fick av Siv).
Alltså tog jag sikte på Max. Efter att ha beställt mat i den där högtalaren (där man inte hör ett endaste dugg av vad de säger!) tuffade jag så sakteliga fram i bilkön. Då hände det!
Motorn gick upp i varv och började rusa så att jag befarade att den skulle sprängas. Det bästa jag kunde komma på (om inte annat, så för att slippa omgivningens uppmärksamhet) var att stänga av motorn.
Det var väl inte det bästa jag hade kunnat göra - iaf inte om jag ville ha igång den igen...
Bilarna framför mig försvann fram mot luckan en efter en. Det stod inte på förrän det var fri fart (hmmm... nåja) för mig fram till luckan. Bakom mig växte däremot kön... Jag satt och tuggade och tuggade med motorn, men den gav mig ett tydlig budskap om att nej alltid är ett nej. Den tänkte inte starta!
Killen i bilen bakom var nog hungrig, för han klev ur sin bil och kom fram för att erbjuda sig att knuffa bort min bil. Jag tog med törstande tacksamhet mot hans utsträckta hand.
När bilen var placerad vid sidan om matkön fick jag snällt, och med skammen hängande som ett ok om halsen, gå fram till drive-thrue-luckan för att hämta maten. Åter i bilen utspelade sig ovan nämnda samtal.
Samtidigt som jag ylade i telefonen fortsatte jag oförtrutet få igång kärran. Tro det eller ej, men som genom ett trollslag fick jag liv i f*nskapet! Nu tänker jag prata med dig hela vägen hem. Jag lägger inte på luren innan jag är hemma gormade jag till AG, och samtidigt kände jag att han någonstans önskade att han inte tackat ja till den där middagen som jag bjöd honom på för 4½ år sedan.
När jag kommit halvvägs hem började jag känna mig lite varm i kläderna, och vi la på luren iaf. Jag skulle ju bara ta mig över en korsning vid E4:an, och så var det bara några hundra meter kvar hem, så vi la på luren.
Då stannade bilen!
Rq#!z*kukfanhelvete$¤Yyyyhhh!!!! är nog den mest begripliga återgivningen av det jag vrålade i luren till AG när jag genast ringde upp honom igen.
Rutorna immade igen, och jag var, typ, hysterisk.
Då öppnades dörren på passagerarsidan, och en kille klädd i bärgningskårens kläder (eller var det änglautstyrsel?) klämde käckt in sitt huvud.
Hej, vill du ha hjälp? undrade han. Jag la genast på luren i AGs öra, och vände all min uppmärksamhet mot min räddande ängel.
För att sammanfatta det hela, så kom jag alltså hemåkande i hytten på en bärgningsbil, med vår egen älskade (??) bil på flaket. För detta ville bärgningskillen ha 200:- (vilka jag på goda grunder tror gick rakt ned i hans egen ficka - och jag unnar honom det med råge!). Jag hade gladeligen betalat en nolla till för att få slut på eländet!

På måndag morgon skall bilen till en verkstad! Sanna mina ord!
Det är så jäkla frustrerande att ett ynka (?) litet elfel skall få förstöra för en så, i övrigt, hyfsad bil.

Av det utlovade godisbakandet blev intet. Efter att ha goffat i oss skräpmaten var det bara att ta itu med att försöka få lägenheten presentabel inför kvällens glöggfika. Om vi lyckades eller ej är nog inte upp till oss att bedöma, men med tanke på utgångsläget kan vi inte vara annat än nöjda.
Det blev ingen skolavslutning för Tintin ikväll. Dels pga bilen, men också eftersom att han inte kände sig helt i topptrim.

Det var underbart roligt att träffa Carra och Siv igen. Ja, naturligtvis var det roligt att träffa Jerry också, men honom har vi ju liksom "fri tillgång" till. Älskade Shw låg dessvärre hemma under täcket och snöt sig (Krya på dig!), och Dobby-darling hade fullt upp inför avresan hem till föräldrarna.
Det blev glögg, prat, skvaller och skratt, men tiden gick alldeles för fort.
Jag måste verkligen lägga mig vinn om att försöka träffa dem oftare. Carra bor ju (tyvärr) alldeles för långt bort (men flytta hit nudå, din Rödhätta!) men när det gäller Siv är ursäkterna få.

Carra och Siv är som bekant (för den insatte) inte bara boktokar, utan även kattägda. Som anstår tillhörande släktet, bekantade de sig naturligtvis med Flisan (Carra hittade henne bekvämt utsträckt på skötbordet). Jag väntar med spänning på att få höra vad resp. kattherre tycker om att deras ägda kommer hem och luktar kattflicka.
Smilla ansåg kvällens happening vara alltför intressant för att somna ifrån. Det skall väl, på sitt sätt, tas som en komplimang till gästerna. Men för att inte göra situationen alltför outhärdlig för alla inblandade, tog AG henne i vagnen och gick ut en sväng.
Hon somnade relativt omgående.

Om allt går enl. de halvlösa planerna, så skall jag tillbringa morgondagen tillsammans med Carra i Stockholm. Det vore underbart roligt om det blev så!

Denna dag avslutades betydligt bättre än den började. Jag är behagligt fylld av den värme och kärlek jag känner till (och från!) mina vänner!
Jag är tillfreds.