Se på 20-25-åringarna som helrakar sina kön och påstår att de gör det för sin egen skull. Det är det ingen som gör! Det är dessutom ohygieniskt, ofräscht, och det gör ont när det växer ut och skaver när man har jeans läser jag i en intervju med Emma Hamberg.
Ok, det må så vara att jag inte befinner mig i åldersgruppen 20-25, och att jag aldrig ägt ett par jeans. Men jag gör ändå stora ögon när jag läser detta. Jag rakar mig (om än inte helt och hållet), och jag gör det just för att det känns fräscht och hygieniskt! Det har aldrig någonsin slagit mig, inte ens i min vildaste fantasi, att min partner skulle ha några åsikter om detta (som jag skulle kunna vara intresserad av).
Jag rakar mig under armarna av samma anledning; Det känns fräscht! Jamen, även om man inte svettas så arbetar ju svettkörtlarna, och en ofräsch lukt uppstår/kan uppstå.
Den som ev. har/haft någon åsikt om mitt rakande skulle onekligen få veta var dörren är. Detta har dock inte hänt.
De 20-25-åringar jag känner/umgås med må kanske inte utgöra något statistiskt urval, men jag kan gå i god för att ingen av dem skulle raka sig (i den mån de nu gör det) för någon annans skull.
Jag kan heller inte se detta med rakande/icke rakande som någon "kvinnosaksfråga". Lika lite ser jag bärandet/icke bärandet av BH som någon "kvinnosaksfråga" *minns 70-talets brinnande BH-bålar*
Jag använder till 98% inte BH, och det är bara för att... tja, jag inte känner för det. Vid de tillfällen jag använder BH, så gör jag det enbart för att jag känner för det!
Jag minns att jag och Jerry diskuterade bröstens förändringar vid graviditet/ammning. Vaddå har du fått större bröst? frågade Jerry. Nej, men längre svarade jag.
Gör allt detta mig ur "kvinnosakskvinnasynpunkt" rätt i vissa sammanhang, och fel i andra?
Emma Hamberg verkar vara en omdömesgill människa i andra sammanhang, så jag hoppas att intervjutexten var kraftigt förkortad, och att hon kanske tom var felciterad. Eller så handlar det bara om att hon pratar om helrakade kön, medan jag pratar om delvis rakade (vi kanske inte snackar om samma sak, helt enkelt). Eller så har jag bara fel i mina tankegångar (fine with me!)

Jag inser plötsligt att mitt läsande tar myyycket längre tid än tidigare (och då menar jag inte pga de rent praktiska omständigheterna). Jag, som brukat vara en snabbläsare av stora mått, tar plötligt god tid på mig. Jag undrade varför, men så kom insikten;
Eftersom läsandet är så exklusivt för mig i nuvarande situation, så är alla mina sinnen öppnade och törstande. Jag "äter" boken. Känner på den - såväl fysiskt som mentalt. Jag njuter av att sitta i det halvdunkla skenet från stearinljus och julgran.. Jag smakar och luktar på orden. Jag stannar upp och ler - kanske inte nödvändigtvis över bokens innehåll, men över min möjlighet att läsa. Jag njuuuter!
Och jag låter njutandet ta sin tid!

Har jag förresten berättat om vår julgran? Nej, jag tänkte väl det.
Tanken var väl att den skulle se ut som vanligt (vad annars?) med en traditionell ljusslinga. Men så blev det inte, för i sista stund (läs: under shoppingen på Rusta) bestämde vi oss för att den skulle dekoreras med en ljusslinga med kulörta lyktor. Det blev mer lyckat än vi vågat tro, dvs kanonbra! I vår köpiver slet vi även med oss två "ljusgardiner" som - i form av olikfärgade stjärnor - nu lyser upp fönstren i vardagsrummet.
Att julgransslingan gick att ställa om i åtta olika blinkfrekvenser (förutom det ständiga sken vi genast knappade oss fram till) lyckades vi snyggt undanhålla för barnen. Det tog nästan ett helt dygn innan Love hade genomskådat oss.
Nu vaknar vi, mer eller mindre, varje morgon till ett blinkande som kan framkalla epilepsi även hos den mest härdade.