Först går folk omkring och säger God Jul till varandra i ett par veckor. Sedan är det dags för Gott slut och Gott Nytt År. Men tro inte att det är nog med det; Nej, nu skall det klämmas i med God fortsättning.
Jaja, förhoppningsvis menar man bara väl, det är bara det att jag är allergisk mot floskler.

Här blev det iaf en trevlig nyårsafton. Dagen ägnades åt att feja och förbereda maten. Kl. 19 kom Marianne och hennes döttrar, Sandra och Isabelle. Vi bjöd på

• Förrätt
  Skaldjurstoast
• Varmrätt
  Honungsmarinerad, helstekt fläskfilé
  Hasselbackspotatis (eller pommes frites till de som ville ha)
  Bearnaisegratinerade kronärtskockshjärtan
  Grillade tomater
  Sparris och kokta morötter
• Dessert
  Gratinerade frukter (apelsin, ananas, banan, mandarin, jordgubbar, passionsfrukt) med mandelflarn och riven, vit choklad

och om jag får säga det själv (och det får jag ju!), så blev maten mer än lyckad!
Sedan vidtog lite avslappnat umgänge i salongen. Godis och snacks svaldes ned med goda, och för åldern lämpliga, drycker. Vid tolvslaget var det naturligtvis dags att sniktitta på andras fyrverkerier. Love hade redan stått i vardagsrumsfönstret nästan hela kvällen och tittat på de raketer vissa tjuvstartade med.
Isabelle är otroligt rädd för smällare, så hon och jag stannade inne medan de andra gick ut. Jag hade mina farhågor om att Smilla kanske skulle få kalla fötter när hon väl var ute, men hon hade låtit sig roas lika entusiastiskt som Love.
Sedan vidtog ett (om än något försenat) skålande. Gästerna stannade fram till tvåtiden, och jag tror jag vågar utge mig för att vara taleskvinna för oss alla, när jag säger att det var en mycket trevlig nyårsafton!

I förrgår när jag, Tintin och Smilla var på stan ringde telefonen. Det var Jerry, och direkt när jag svarade hörde jag hans entusiastiska stämma kvittra Jaaa!! Det funkar!!
Han höll på att lägga in röstuppringning på sin mobil, och nu hade han lyckats få mitt nummer att funka. Först hade han försökt med att säga Åse med klar och ren stämma, men se det ville inte telefonen gå med på. Den vägrade helt enkelt ringa upp mig. Då försökte han med att lägga in Häxan, och tro det eller ej, men telefonskrället ringde upp mig på rödaste momangen.
Hur skall jag tolka detta?

Och så har vi det här med rakhyvelns framfart eller ej.
Jag kan verkligen inte tro att alla kvinnor (mellan 20-25) som rakar sig, gör det i hopp om att behaga sin partner. Jag kan inte ens tro att majoriteten gör det.
Jag vill heller inte tro att det hela handlar om självsäkerhet (eller bristen därav). Visst kan det vara förklaringen i ett fåtal fall, men i min värld (dvs de människor jag omger mig med) må detta utgöra en försvinnande liten del.
Jag håller fortfarande möjligheten öppen för att jag har fel, men det skulle förvåna mig å det allvarligaste om så var fallet. Men framför allt, så vore det fruktansvärt tragiskt (ja, inte att jag hade fel, utan att det verkligen förhöll sig på det sätt jag inte kan se).
Anledningen till att jag reagerade så starkt som jag gjorde på Emma Hambergs uttalade, var nog att hon förkunnade att detta handlade om alla kvinnor mellan 20-25. Om jag själv befunnit mig i den ålderskategorin, hade jag känt mig kränkt och överkörd av hennes uttalande. Hon gör sig, helt oombedd, till åsiktsförkunnare för en stor skara människor. Emma Hamberg har inte en jävla susning om varför jag rakar mig (oavsett vilen ålderskategori jag tillhör).
Jag är svårt allergisk mot all form av sådant fyrkantigt resonemang.

Jag fortsätter att raka mig när och där jag har lust. Vad AG sedan tycker om det, är jag på intet sätt intresserad av (och när jag tänker efter, så har han aldrig kommenterat det).
PS: Jag rakar mig på benen också. Men inte vintertid, för då vill jag gärna ha lite päls!


Avslutningsvis vill allas er favvo-Häxa önska ett riktigt Grått Nytt Hår!