Jag packade in barnaskaran i overaller, vantar, kängor och mössor, och så gav vi oss ut på en promenad med Shw som mål. Smilla och Love satt i vagnen, medan Tintin skuttade i varje tänkbar snödriva.
Jag måste säga att det var en riktigt skön promenad, och jag tänkte i något svagt ögonblick att jag nog borde ta mig en promenad varje dag. Vi får se hur det blir med den saken.
Hemma hos Shw hade jag väntat mig ett vanligt kafferep, med lite skvaller samt utbyte av såväl bantningstips som kakrecept och stickbeskrivningar. Men bordet var mer festligt dukat än så, och min hjärna började jobba för högvarv. Hade jag missat att det var en högtidsdag? Att inte Shw eller sönerna hade födelsedag, det hade jag koll på. Men J kanske..? Hans bemärkelsedag har jag, skam att säga, ingen koll på.
Jag frågade om det var kalas, men fick bara något kryptiskt mumlande till svar. Vi satte oss till bords, och från ingenstans dök det upp en tårta på bordet. Innan jag visste ordet av så sjöngs det Ja må hon leva, och jag satt som en fågelholk!
Det visade sig att det var jag som firades på min ofödelsedag!
Förutom tårtan och skönsången, fick jag även fina paket, och jag blev uppriktigt rörd över mina fantastiska vänners underbara tilltag. Tack än en gång, hela "familjen Shw"!

När jag kom hem gruffade jag lite på AG, eftersom han inte uppmärksammat att jag inte fyller år idag. Men han skrattade bara, och mumsade glatt i sig tårtan jag fått med mig hem till honom.

Underbara vänner och en fin älskling måste vara den bästa medicinen, oavsett vilken krämpa man än kan tänkas lida av.
Jag är otroligt lyckligt lottad!