Årets första Fredagsfyra får den stora äran att bli skriven på en lördag. Temat är Vardag.

1. Hur är ditt förhållande till vardagen? En gammal vän eller en fiende?
Med de alternativen, så får svaret bli en gammal vän.

2. Finns det någon tjusning med vardagen?
Rutiner är inte fel (därmed inte sagt att rutiner är en tjusning).

3. Har du något tips för hur man förgyller vardagen?
Det är en ganska komplex fråga, och svaret må låta slitet. Men det är nog att man måste se varandra, det är oerhört viktigt.
Något annat som är viktigt för mig är de oväntade kärleksyttringarna; Att komma hem med en påse gelehjärtan (eller en bukett strån plockad ute på ängen/i dikeskanten om plånboken är tom).
Ett annat sätt att "förgylla" vardagen är att man ser till att familjen äter middag tillsammans. Det må vara fotbollsträningar och danslektioner (och man kanske måste rucka lite på tiden för middagen) men middagen tillsammans med familjen är helig.

4. Måste man sträva efter någonting mer än vad vardagen har att erbjuda?
Såsom frågan är ställd: Ja. Då måste man sträva efter helgerna (annars skulle livet i längden te sig tämmeligen torftigt). Men måste man sträva efter mer än vad livet har att erbjuda? Nej, det handlar bara om att se var man skall plocka frukterna.

Tintin har fått städdille. Fråga mig inte varifrån den kommer, men jag kan försäkra att det inte är någon gen från mig.
Det har hittills varit näst intill omöjligt att få honom att städa i sitt rum (och då menar jag "städa" i form av att skall plocka ordning på sina saker). Men i förmiddags drog han plötsligt in dammsugaren (!) i sitt rum, och så satte han igång. Han dammsög och han dammsög och han dammsög.
Under dagen har han sedan haft en kompis här, men när denne gått hem och middagen var äten så fortsatte han. Han dammsög och han plockade och han rensade. Nu har han plockat ihop en hög som jag lovat att jag skall hjälpa honom att sortera.

Jag undrar om våra barn är normala?
De äter frukt och grönsaker med en passion som skulle få vilken vegetarian som helst att blekna. Det känns verkligen skumt när man måste säga till dem Nu måste du äta lite kött också, annars får du inte ta mer grönsaker.
Att ställa fram ett fruktfat är inte att tänka på; de proppar i sig bananer och satsumas tills fatet är tomt (jodå, de får mat, jag försäkrar er).
När man står och gör iordning mat, så springer de ständigt och norpar av grönsakerna. Om det finns majs (eller jag kanske borde skriva majsbajs eftersom Love och Smilla hårdnackat hävdar att det heter så, efter att någon lärt dem det) på bordet vore det rent vansinne att tro att Love och Smilla skall äta något av det övriga som bjuds. Love äter hellre gröt än någonting annat (grönsaker undantaget).
Smilla gillar citron. Tintin gillar sill. Love gillar oliver.
Tintin virkar och dammsuger. Och så är han kär i bästisen Aram.
AG är inte Tintins biologiska pappa, men ändå har han valt att kalla honom för pappa (medan jag tilltalas Åse). Smilla är min och AGs gemensamma avkomma, och hon har valt att tilltala sina föräldrar mamma och AG.

Men vad är egentligen "normalt", och vem tusan vill vara det?
Och jag medger gladeligen att det finns ett otal andra sätt våra barn kunnat vara "onormala" på, vilka skulle gett upphov till stor oro. Det här är bara... annorlunda, tror jag.

Ojdå. Klockan har passerat midnatt, och Smilla vaknade för någon timma sedan. Tintin är fortfarande vaken. De små liven bygger tågbana för fullt inne i Tintins rum.
Nej, jag hade inte accepterat det om det inte vore skollov och helg. Men nu är det fortfarande jullov, och det är lördag imorgon. Att de små älskade liven nu är vakna ser jag bara som en ypperlig möjlighet till egen sovmorgon imorgon.
Ja, så egoistisk är jag.