En förkylning har legat och lurat i kroppen de senaste dagarna. Den har väl inte brutit ut än, men jag har känt mig mer än lovligt ruggig hela dagen. Om verkligheten inte tvingat mig till annat, så hade jag mer än gärna tillbringat hela dagen i sängen, med dubbla täcken uppdragna till öronen.
Men vi hade tid för föräldraintervju på HAB, så det var bara att masa sig iväg. Intervjun (som var del 1 av 2) tog drygt 1½ tim, och Smilla lekte jätteduktigt under tiden. Efter drygt en timme blev hon lite otålig, men det krävdes inte mer än en festis och några kakor för att få henne vid gott mod igen.

Måtte jag må bättre imorgon. Då skall jag nämligen ägna kvällen åt silversmide, och det tänker jag inte missa för allt smör i Småland!
Medan jag legat i sängen idag har jag skissat på några smycken jag skall göra. I nuläget lutar det åt att det blir en kollektion av halsband, ring och örhängen. Antagligen blir det väl ett armband också, men det har jag inte ritat än.

På lördag är det dags för kulturnatten. Kl 21 har elever från Uppsala Waldorfgymnasium en elduppvisning (Innanas resa fram och tillbaka till underjorden) framför Orangeriet. Se den! Det är ingen vädjan - det är en order!

Orkar inte riktigt skriva något idag, så jag nöjer mig med att lägga ut bildbevis på att gårdagens kroppsarbete verkligen ägde rum.
Det var Arbetsledaren, tillika Fastighetsägaren, Trueto som höll i kameran.


AG fick hålla sig på (gräs-)mattan...


...medan jag tog mig an uppgifter på högre höjder
(Av hänsyn till känsliga läsare har bilden pixlats i vissa känsliga delar...)


De unga tu kurtiserade i snårigheten

Känner mig ledsen och sårad (av anledningar som jag inte tänker gå in på här). Känslan av att vara exkluderad träffar mig som en fet käftsmäll.
Jag vet att jag kanske inte (beroende på hur man ser det) har rätt att känna så här, men det gör jag i alla fall! Det är mina känslor, och dem har jag all rätt i världen till.
Samtidigt skäms jag lite för att jag känner som jag gör. Men mest känner jag mig ledsen.
Minnenas knivar från skolårens mobbing hugger mig i magen. Exkluderad. Jag blev inte slagen, men var exkluderad. Då - i skolan - hade jag "valmöjligheten" att bli inkluderad. Det hade bara varit att "börja gilla" för tillfället gällande mode, lyssna på den musik som för tillfället var populär osv. Men jag förmådde inte att göra våld på mig själv. Jag valde att klä mig i kläder som jag tyckte om, och jag lyssnade på den musik jag gillade osv. Dessutom hade jag en förmåga att låta käften gå, och uttrycka mina åsikter, som långt ifrån alltid (om ens någonsin), överensstämde med de gängse.
Därmed "valde" jag att vara exkluderad. Men jag var trygg i mig själv (om än samtidigt både ledsen och sårad).
Jag förbannar min intuition. Min intuition som oräkneliga gånger berättat saker för mig, som jag gärna sluppit veta. Jag har försökt förneka, och tom motarbeta, min intuition. Men den är ändå på mig som en blodhund.
Livet skulle många gånger vara mycket enklare, om det inte vore för denna jävla intutition. Hur många gånger har den inte tvingat mig att i efterhand försöka "spela ovetande" när jag fått informationen via gängse kommunikation. Jag klarar inte riktigt av att avslöja att "ja, det har jag vetat länge".
Att ha tillgång till information som jag inte blivit delgiven känns på något sätt som att jag skulle ha snokat i någons hemliga anteckningar.
Jag vill inte!
Speciellt inte när det är information som sårar mig.
Jag har önskat och hoppats, ja tom bett, om att intuitionen haft fel. Men nej, inte en enda gång. Fan! Inte en enda jävla gång!

Jag är nöjd och trygg med vem jag är. Ja, jag är faktiskt stolt över att vara den jag är.
Då känns det extra sunkigt att ge uttryck för de primitiva känslor som nu överfallit mig. Jag vet ju att jag inte är sämre på något sätt, bara för att jag blivit exkluderad denna gång.
Jag är jag, och jag duger alldeles förträffligt!

Nu återgår jag till att badda mina sårade känslor.

Det känns som att jag varit ganska duktig idag.
Först cyklade jag och Tintin till Netto och gjorde av med mer pengar. Jag var ganska optimistisk ända tills jag stod i kassakön. Då insåg jag att jag aldrig skulle klara att frakta hem innehållet i vagnen på cykeln. Jag ringde hem för att be AG komma och hjälpa mig, men fick inget svar (han var i duschen visade det sig sedan). Det var bara att skicka hem Tintin för att hämta AG.
Det blev fem kassar och en stor förpackning med mineralvatten, och jag kände mig mäkta nöjd med min prestation.
Direkt efter hemkomsten satte vi oss på bussen för att åka till familjen Trueto. Vi började med att fika, men Trueto satt som på nålar hela tiden. Han ville åka till det nyinköpta huset å det snaraste. Och så fick det bli.
Efter en guidead tur runt ägorna satte vi igång att arbeta. Jag förvandlade snårskogen mellan huset och garaget till en passage medan AG klippte gräset. Sedan blev det moss- och gräsröjning vid plattorna. Efter väl uträttat arbete bjöds vi på middag.
Det är nog länge sedan jag kände mig så fysiskt tillfreds. Det är underbart att arbeta med kroppen (man kanske skulle bli trädgårdsmästera..?).
Jag har någon osynlig tröskel som gör det svårt för mig att masa mig iväg till ett gym, men till familjen Truetos trädgård återvänder jag gärna.