Underbart.
Det här är ett av livets glädjeämnen. Familjen sover, och jag sitter här ensam med tystnaden och njuter!

Huvudvärken kommer och går, men är (tack och lov!) inte lika illa som i början. Jag har bestämt mig för att det måste handla om muskelvärk från nacken. Jag vägrar helt enkelt se någon annan möjlig förklaring. Och om det vore något allvarligt, så borde jag väl inte stundvis vara smärtfri? Eller hur!?
Jag skall släppa loss AG på nacken, och om inte det hjälper får jag väl masa mig iväg till en massör. Vid närmare eftertanke, så skulle jag nog inte ta skada av en helkroppsmassage. Gärna utförd av en tjusig karl med stora fasta händer. Han skulle ju tex kunna arbeta i kortbyxor och linne brynja... och spela vacker musik i bakgrunden... och bjuda på någon god juice... och vara trevlig, intelligent och pratsam... och...
*host*
Åter till ordningen.

Kattbeståndet har decimerats till tre. Mamma och syrran var här härom dagen, och syrran tog med sig två kattungar hem. Så nu har vi bara en kattunge kvar, och den skall vi behålla. Hon är helt enkelt för söt för att lämna ifrån sig (som om inte alla kattungar vore det?). Hon är långhårig, ullig och mjuk, och har fått namnet Tjet!
Och ja, namngivningen är väl "till viss del" inspirerad av årets julkalender (som är hur bra som helst, eller vad säger Patron!).

Jahaja, är det meningen att man skall ha advents-/lucia-/julpyntat? Nä, nåt sånt har vi inte haft för oss här.
Jo, förresten. Imorse tyckte AG att det var alldeles för mörkt vid frukostbordet (levande ljus), så han krafsade fram en sådan där stjärna och satte i fönstret. Men annars lyser juleljusen med sin frånvaro. Men framåt lucia får väl AG fixa fram staken i fönstret. Julgranen kommer inte på några villkors vis fram tidigare än dagen innan julafton. Och ja, den är av plast.
Vid något svagt tillfälle av modersinne lovade jag dock Tintin att vi skall baka saffransbullar (och då menar jag bullar) och pepparkakor (köpt deg) i helgen.
Hur kan jag ha fått en så huslig son? Det borde ju vara genetiskt omöjligt. När han dessutom går omkring och berättar hur roligt det är att virka i skolan, ja då får jag nästan ångest.

Nåväl, jag är iaf jäkligt sugen att samla ihop ett gäng människor och dricka glögg i all enkelhet. Om jag hittar en lämplig dag i kalendern, så skall jag bannemig göra ett seriöst försök!

Och så kanske jag borde flytta in på min nya webplats. Designen är redan klar - i huvudet. Och det kan jag lova er, mina vänner; om det bara blir hälften så bra som det är i mitt huvud, ja då kommer inte ett öga vara torrt!
Om jag ser realistiskt (?) på det, så kanske nyåret är en lämplig tidpunkt för sjösättande.

Och så kanske jag borde svara i gästboken. Ja, det borde jag.
Men nu skall jag spela Ordspel och fortsätta smutta på min öl!

Fridens liljor!

Ökade valmöjligheter inom familjen har blivit en kvinnofälla, berättar RFV via TV4 idag.
Enl. mitt sätt att se det, så måste man begå ett grovt tankefel för att kunna dra den slutsatsen. Resonemanget förutsätter ju tex att man anser att det är mindre värt att ta hand om sina egna barn än att vara ute på arbetsmarknaden.
Det anser inte jag. Tvärtom!
Att kvinnor får ut mindre från föräldraförsäkringen än män (eftersom de generellt tjänar mindre än män), ser jag inte som ett problem med föräldraförsäkringen. Det är ett jämställdhetsproblem på arbetsmarknaden!
Att kvinnor dessutom är ovilliga att släppa ifrån sig av föräldraledigheten till männen, kan jag heller inte se som ett problem sprunget ur föräldraförsäkringen. Att männen inte "hävdar sin rätt" och ser till att ta ut halva föräldraledigheten är väl snarast att beteckna som en mansfälla.
Jag hävdar, såsom många gånger tidigare, att det är kvinnor som är den största bromsklossen i arbetet för att nå jämställdhet. Inte alla kvinnor naturligtvis, men detta är ett bra exempel.

Undrar just om det här kommer att rubriceras som våldtäkt. Vad jag förstår av artikeln, så sa ju inte mannen nej. Och när det gäller våldtäkter på kvinnor, så tar man väl sällan eller aldrig hänsyn till att kvinnan, i förekommande fall, varit oförmögen att säga nej.

En underbart lugn helg har förflutit. Vi har fyllt på vårt sovförråd, och det var välbehövligt.
Eftersom jag egentligen inte har något vettigt att rapportera, så kan du ju roa dig med att klippa snöflingor.

Det här har varit en ganska behaglig dag, sett ur huvuvdärksynvinkeln. Det blev ett par timmars sömn inatt, och dessutom fick jag möjlighet att slumra lite på förmiddagen. Restan av dagen har jag gått omkring med en fantastisk känsla i kroppen. Ni vet den där känslan man får när huvudvärk äntligen släppt. Underbart!
Hjälp mig att hålla en tumme för att den inte kommer tillbaka. För inte tusan vågar jag följa Heavens uppmaning, och gå till läkaren. Det har jag alldeles för mycket sjukhusskräck för, som den hypokondriker jag är. Inte tusan vill jag gå dit och få bekräftat att jag har alla de åkommor och krämpor jag redan befarar att jag har. Nej, då är det bättre att försöka leva på hoppet (trots att jag anser mig känna till alla allvarliga krämpor).

Om det ev. undgått någon, så kan jag berätta att Smilla är en alldeles underbar liten dam. Det må vara att hon med sin evishet och bestämdhet emellanåt driver sina föräldrar intill nervkollaps, men däremellan är hon alldeles... alldeles... alldeles underbar!
Hon har hakat på brorsornas dataintresse (varifrån har våra barn fått denna faiblesse?). Hon är bara två år, och ändå har hon lärt sig starta program osv.
När jag var två år existerade inte datorer. Däremot fick vi, när jag gick på gymnasiet, göra ett studiebesök i en av skolans korridorer. Där, genom ett fönster, fick vi stå och hänfört beundra tröskverket som arbetade på andra sidan glasrutorna. Skolan hade fått en dator!
Nåväl, Smilla var det.
Hon snackar ju värre än en papegoja, och är frågvis som få. De senaste dagarna har hon börjat berätta mycket om sitt lekis. Vilken mat de har ätit där, vad de har gjort, vem hon har lekt med osv.
Till saken hör att hon alltså inte alls går på lekis. Hon tillbringar dagarna på hemmaplan, men fantasin är det inget fel på.
Härligt!

Idag följde Tintin med en kompis hem efter skolan. Kompisen bor i Hågaby (där skolan ligger) och Tintin skulle sedan åka buss in till stan, där jag skulle möta honom.
Jag pratade med kompisens pappa på telefon, och talade om vilken buss Tintin skulle åka med. När jag kom till stan var det 20 minuter kvar innan Tintins buss skulle komma. Perfekt, då kunde jag springa in och handla lite på Hemköp under tiden. Så då gjorde jag det.
När jag kom ut på Stora torget, samtidigt som Tintins buss skulle komma, såg jag honom direkt. Han stod och pratade med en tonårstjej. Det visade sig att kompisens pappa satt Tintin på en tidigare buss än den jag sagt! Tintin hade alltså stått i mörkret på torget (ok, fullt av folk, men ändå) i närmare 20 minuter. Han hade hunnit bli både orolig och ledsen, men då dök Ängeln (tonårstjejen) upp.
Hon visade sig också gå på Waldorfskolan, i klass 11 (ja, årskurserna i gymnasiet räknas som 10, 11, 12). Dessutom har hon blivit "adopterad" av Tintins klass (en form av faddersystem).
När hon såg Tintin stå där i sin ensamhet var det klart som korvspad för henne att gå fram till honom. Behöver jag ens försöka uttrycka hur enormt stor tacksamhet och värme jag kände för henne?

Per Nuder har visst tagit bladet från munnen, och deklarerat att fyrtitalisterna är ett köttberg. Jag har inte tagit del av hans uttalande mer än i andra hand, men jag kan inte säga att jag är speciellt upprörd. Karln visar ju bara att han sällar sig till sina gelikar Stig Malm och Björn Rosengren.

Helgen kommer att bli lugn. Love är hos Marianne, och Tintin skall (antagligen) åka hem till en kompis imorgon och sova över där. Jag och AG får väl ägna oss åt the never ending story (=städ och tvätt).
Dessutom har Jerry hotat med att komma förbi. Trevligt!

Nä, nu skall jag nog spela några matcher Nisse!