r2 och Shw bestämde sig helt plötsligt för att skaffa barn tillsammans. Det var lika hastigt påkommet som självklart. Det föll sig naturligt, liksom.
Shw hade dock ingen lust att vika ytterligare nio månader av sitt liv åt en graviditet, så hon gav mig (av alla människor! - de som känner till mina helveteskrämpor under mina egna graviditeter, ser det orimliga i det hela) den stora äran (?) att bli surrogatmamma.
Det föll sig helt naturligt att jag närvarade då r2, så att säga, "producerade sitt bidrag". Och nio månader senare födde vi (med betoning på jag, då) en alldeles ljuvlig liten bebis. H*n (könet var ovidkommande) hade Shws allra vackraste leende.
Och så levde vi lyckliga i alla våra dagar.

Behöver jag säga att jag vaknade kallsvettig?!