Mellan bytena i tvättstugan roade jag mig med att läsa kvällstidningarnas kolumnister. Jag måste säga att jag satte kaffet i halsen ganska ordentligt, när jag läste vad Liza Marklund skrev under rubriken Vi luras tro att vålder mot kvinnor minskar.
Hon citerar ett mail som hon skall ha fått från en svensk, ensamstående pappa, tillika metallarbetare. Jag tar mig friheten att referera mailcitatet;
"Kan man kidnappa sina egna barn? Har inte pappan samma rätt som mamman att ta hand om sina barn? Varför är en svensk (arisk) förälder alltid den som är mest lämpad att ta hand om barn? Är det bara jag som är trött på medelklassintellektuella som hela tiden visar sina fascistoida trynen?"
Det framgår visserligen inte om detta är hela mailet, eller bara delar därav. Men eftersom Marklund inte citerar mer ur mailet som bevisföring för sina slutsatser, så utgår jag från att det är citerat i sin helhet.
Utifrån detta drar Marklund slutsatser som, ärligt talat, gör mig illamående. Hon skriver
Mannen som skrivit mejlet ser nämligen inte något som helst problem med att män slår, våldtar och plågar kvinnor och barn. Det är helt i sin ordning. Det enda som betyder något är att mannen ska ha makten. Om man tycker något annat har man ett fascistiskt tryne.
??dhö..?! Jag backar bandet, och läser igen. Men jag kan ändå inte utläsa någonstans att mannen framför dessa åsikter.
Om vi tänker oss att Marklund valt att inte citera hela mailet, utan bara delar därav, så förstår jag inte riktigt varför hon valt i sammanhanget ovidkommande delar. Det hade ju varit mer värdefullt (inte minst för Marklunds egen trovärdighet) att citera de delar där mannen faktiskt skrev Jag har inga problem med att män slår, våldtar och plågar kvinnor och barn, eftersom jag anser det vara helt i sin ordning. Det enda viktiga är att mannen skall ha makten osv.
Eller är det måhända bara så att det är Marklunds orubbliga rätt till tolkningsföreträde som återigen är framme och spökar? En man (ja, en man! - jag riktigt ser hur Marklund ryser) som ifrågasätter om mammor/arier per automatik är de mest lämpliga vårdnadshavarna, ja han måste naturligtviis anse att kvinnor och barn skall misshandlas och våldtas. En slutsats lika klar som korvspad!

Det är ledsamt, skrämmande och beklagligt att en människa i Marklunds position fabulerar så fritt. Det vore avsevärt mycket mer fruktsamt om hon kunde stå för en nyanserad och verklighetsförankrad röst i debatten. Så svartvitt som hon nu deltar i debatten, så kan jag inte se henne som en varken bättre eller sämre kämpe för jämställdhet än vad en misshandlande man är! Enda skillnaden är att de står på varsin ytterkant - båda lika långt från jämställdheten.
Att kvinnomisshandel är ett stort problem, det är jag den första att skriva under på. Men jag har ingen som helst förståelse för vilket syfte Marklunds vantolkningar kan tänkas tjäna. På vilket sätt leder det debatten - eller problemet som sådant - framåt, att tillskriva en ifrågasättande man rent människovidriga åsikter?
Marklund skriver dock en sak - en mening - som visar att vi är rörande överens, åtminstone på den punkten. Hon skriver Att män slår kvinnor är inte ett kvinnoproblem, utan en mänsklig fråga. Till det kan jag bara säga Amen. Den meningen säger i mångt och mycket varför jag aldrig någonsin kommer kalla mig feminist.
Man uppnår inte jämställdhet genom att enbart kämpa för ena könets rättigheter. I min värld är det precis lika viktigt att kämpa för orättvisor som slår mot män, som det är att kämpa för orättvisor som slår mot kvinnor. Jag kan inte på något sätt förstå att det ena skulle vara mer angeläget än det andra, och jag kan heller inte se att dessa två sidor av kampen skulle motsäga varandra. Tvärtom, den ena är den andras förutsättning. Jag förnekar absolut inte att orättvisorna mot kvinnor är betydligt större än vad orättvisorna mot män är. Men jag kan inte se det som en anlening att negligera ena sidan av kampen för att uppnå jämställdhet.
Men vad vet jag - jag är ju dum i huvudet, för det har Liza Marklund sagt (skrivit).