Känner mig ledsen och sårad (av anledningar som jag inte tänker gå in på här). Känslan av att vara exkluderad träffar mig som en fet käftsmäll.
Jag vet att jag kanske inte (beroende på hur man ser det) har rätt att känna så här, men det gör jag i alla fall! Det är mina känslor, och dem har jag all rätt i världen till.
Samtidigt skäms jag lite för att jag känner som jag gör. Men mest känner jag mig ledsen.
Minnenas knivar från skolårens mobbing hugger mig i magen. Exkluderad. Jag blev inte slagen, men var exkluderad. Då - i skolan - hade jag "valmöjligheten" att bli inkluderad. Det hade bara varit att "börja gilla" för tillfället gällande mode, lyssna på den musik som för tillfället var populär osv. Men jag förmådde inte att göra våld på mig själv. Jag valde att klä mig i kläder som jag tyckte om, och jag lyssnade på den musik jag gillade osv. Dessutom hade jag en förmåga att låta käften gå, och uttrycka mina åsikter, som långt ifrån alltid (om ens någonsin), överensstämde med de gängse.
Därmed "valde" jag att vara exkluderad. Men jag var trygg i mig själv (om än samtidigt både ledsen och sårad).
Jag förbannar min intuition. Min intuition som oräkneliga gånger berättat saker för mig, som jag gärna sluppit veta. Jag har försökt förneka, och tom motarbeta, min intuition. Men den är ändå på mig som en blodhund.
Livet skulle många gånger vara mycket enklare, om det inte vore för denna jävla intutition. Hur många gånger har den inte tvingat mig att i efterhand försöka "spela ovetande" när jag fått informationen via gängse kommunikation. Jag klarar inte riktigt av att avslöja att "ja, det har jag vetat länge".
Att ha tillgång till information som jag inte blivit delgiven känns på något sätt som att jag skulle ha snokat i någons hemliga anteckningar.
Jag vill inte!
Speciellt inte när det är information som sårar mig.
Jag har önskat och hoppats, ja tom bett, om att intuitionen haft fel. Men nej, inte en enda gång. Fan! Inte en enda jävla gång!

Jag är nöjd och trygg med vem jag är. Ja, jag är faktiskt stolt över att vara den jag är.
Då känns det extra sunkigt att ge uttryck för de primitiva känslor som nu överfallit mig. Jag vet ju att jag inte är sämre på något sätt, bara för att jag blivit exkluderad denna gång.
Jag är jag, och jag duger alldeles förträffligt!

Nu återgår jag till att badda mina sårade känslor.

Plats i ens sinne och tiden de får de där människorna som sårar en. De som inte är värda en plats i ens sinne eller ens tid.
Ibland gör det mer ont att man kan bli sårad av människor man inte tycker är värda den uppmärksamheten än det man egentligen blivit sårad av.
De två som sårat mig mest gör mig vansinnig. Vansinnig för att jag inte vill komma ihåg dem. De förtjänar inte den uppmärksamheten och borde inte få ha en plats i mitt minne. Det är så fullt där så de tar upp värdefull plats.
Var som du är, stolt över dig själv. Vet ju inte vad det handlar om men...

/Birgitta