Jag har bytt namn.
Nej nej, ni behöver inte oroa er, jag heter fortfarande theWitch här på nätet, och så kommer att förbli. Men namnet i prästbetyget är utbytt.
Detta är knappast någon nyhet, då det hände för över 20 år sedan.
Redan när jag gick i sjuan hade beslutet växt fram. Jag var verkligen inte den person som mitt dåvarande tilltalsnamn sa (även om jag inte kan precisera vad den personligheten skulle vara). Nej, jag var och är en Åse. Alltså klargjorde jag för alla i min omgivning (familj, skola, släkt och vänner) att jag from nu inte skulle svara på något annat tilltal än Åse (och det gjorde jag inte heller). Och det gick förvånansvärt smidigt att få omgivningen att acceptera det.
Så snart myndighetsåldern infunnit sig kvistade jag iväg till pastorsexpeditionen (på den tiden behövde man inte blanda in PRV) och bytte namn även på papperet. Det var ingen stor grej, eftersom jag sedan flera år verkligen hette Åse. Enda skillnaden var att jag inte behövde "tänka till" varje gång jag skulle skriva min namnteckning, och istället för att skriva det-där-namnet-som-verkligen-inte-var-jag, kunde jag skriva Åse.

Jag har många gånger genom åren (med mitt nuvarande namn) fått frågan om jag är från Norge (alt. Danmark). Jag hade inför mitt namnbyte aldrig reflekterat över att jag skulle få den frågan, men jag inser naturligtvis i efterhand att den kan ha viss relevans.
Men nej, jag har - så vitt jag vet - inga anknytningar till våra skandinaviska grannländer (om man inte räknar det faktum att min pappa är gift med en norska, men det kan väl knappast ses som ett motiv i detta sammanhang, inte minst med tanke på att "jag blivit jag" långt innan de tu träffades).

Ett av alla de tillfällen då jag fått ovanstående fråga var första gången jag träffade AGs kompisar.
Jag var hos AG i Örebro (såklart), och vännerna var nog lite nyfikna på vad det var för kvinna från den något äldre generationen (utflyttad Örebroare dessutom, bara en sån sak är ju suspekt!) som lyckats kollra bort den stiliga ynglingen. Det visade sig att de skulle få sitt svar under en kräftskiva.
Detta utspelade sig nämligen i augusti -99, och ett par ur gänget inbjöd till nämnda skaldjurspartaj. Bäst som vi satt där och sörplade på kräftorna kom så den oundvikliga frågan (uttalad så att alla hörde det)
- Jaha, Åse... kommer du från Norge?
- Nej, det gör jag inte.
- Från Danmark, då?
- Nej, inte det heller.
- Men ditt namn låter lite norskt... eller danskt...
- Ja, men jag har inte alltid hetat Åse. Jag har bytt namn.
- Varför gjorde du det?
- För att jag tyckte att mitt förra namn var otroligt fult, och jag kunde inte riktigt identifiera mig med det.
- Jaha, vad hette du då??
- Det vill jag inte säga, för det var så jävla fult.
- Jo, kom igen. Säg vad du hette!
Nu uppstod ett svårt dilemma. Alla närvarande lyssnade nämligen till konversationen, och en av dem bar namnet som jag just ratat å det grövsta. Jag kunde ju inte falla till föga, och säga som det var. Samtidigt låg kravet i luften - Jag var tvungen!
- Nej, jag vill inte säga vad jag hette.
- Jo, kom igen nu. Vad hette du!?
Febril tankeverksamhet. Hur löser jag detta?
- Ok, då. Jag hette Åke.
Allmänt asgarv, och inga följdfrågor (däremot diverse pikar mot AG, men det är smällar han fått lära sig att ta).