Igår när jag satt och försökte sammanställa en lista över hjälporganisationer började jag och Tintin (återigen) att prata om katastrofen. Vissa verkar tycka att man skall "skydda" barn från det som sker. Själv anser jag att det är viktigt att försöka förklara (hur man nu skall kunna förklara något man själv inte förstår?). Barn matas med så mycket fiktivt våld (även om vi är mycket noga med att filtrera), där man tex sparkar varandra i huvudet upprepade gånger, och sedan bara reser sig upp.
Nu har den värsta katastrofen i modern tid inträffat, och barnen tar del av den informationen även om vi inte sätter dem i soffan för att se nyhetssändningarna. Då känns det viktigt att i möjligaste mån faktiskt försöka förklara, och att prata om det.
Jag grät och försökte förklara. Jag sa också till Tintin att det vore lämpligt att han skänkte en slant av sina pengar, till de drabbade. Han hämtade sin plånbok och tog fram en femtiolapp, men knorrade lite (han är ganska snål).
Eftersom det känns viktigt att han förstår, och att han bidrar av sina pengar, så fortsatte jag förklara. Han skall inte skänka pengar för att jag uppmanar honom att göra det, utan för att han själv förstår och känner att det är viktigt. För att han skulle ha möjlighet att sätta sig in i situationen sa jag
Tänk om det var du som hade förlorat mig, pappa, Love och Smilla, och huset var borta. Om du inte hade några saker kvar, ingen mat att äta, var skadad och inte hade någon att vända dig till. Vad skulle du då tycka om andra människor inte ville hjälpa dig?
Då gick Tintin och hämtade sin plånbok igen, och så sa han
Mamma, jag kan skicka 100:-

På eftermiddagen tog vi en promenad till Gränby Centrum. Tintin gjorde själv sin insättning till Rädda Barnen, och AG gjorde en insättning för vår räkning.
Tintin och AG gick in på Game, eftersom Tintin (som väl får anses vara familjens kapitalist) hade tänkt köpa Spindelmannen II. Men det var tillfälligt slut, så vi fortsatte in på Power. Inte heller där fanns spelet, men han hittade Sagan om Konungens återkomst till ett mycket bra pris istället.
AG hade tänkt köpa en ny mobiltelefon, men föga förvånande så var den slut.

När vi kom hem skulle vi äta middag, i form av pizzor från Nettos frysdisk. Men Love ville inte ha pizza - han ville ha gröt! Och han var så bestämd i den frågan, att ingenting kunde fått honom på andra tankar. Så middagen fick bli ett "smörgåsbord" av pizza och gröt! Och jag åt minsann lite gröt jag med. Tomtegröt är gott (mannagryns- och havredito klarar jag mig bra utan). Men den skall ätas med socker, mycket kanel och lite mjölk.

Nej, det är omöjligt skriva om något annat än Sydostasien.
Det känns viktigt och självklart att vi ALLA skall hjälpa de drabbade. Det viktiga är inte hur mycket man skänker, utan att alla bidrar efter förmåga. Dessutom utgår jag från att olika företag bidrar med sina varor och tjänster. Och det är inte läge att börja ifrågasätta vem som skall stå för kostnaden, det gör var och en helt enkelt. Flygbolag och resebolag står för transportkostnader, klädkedjor skickar kläder, matproducenter skickar mat, osv. De företag som inte har "lämpliga" varor eller tjänster att bidra med, skickar istället pengar. Telefonbolagen låter telefonsamtalen till och från katastrofområdet vara gratis. Försäkringsbolagen samarbetar, och hjälper solidariskt människor oavsett vilket bolag de är försäkrade i (eller om de inte är försäkrade alls).
Visst är det väl självklart att det måste vara så!?

Jag blir så matt när media försöker piska upp en stämning mot regeringen och Freivalds (och oseriösa oppositionspolitiker hakar på och försöker plocka billiga poäng).
Hur kan man kräva att regeringen i söndags skulle inse och förstå det ingen annan av oss insåg eller förstod? Varför inte rikta om den energi man lägger på denna klappjakt, och istället använda den till att på ett eller annat sätt hjälpa de drabbade?
Om man på fullt allvar tror att regeringens representanter försöker mörka, att de satt och pillade sig i naveln istället för att försöka få en bild av situationen, ja då är man inte värd att tas på allvar.
(Nej, jag är inte socialdemokrat)

Det är märkligt att huvuddelen av rapporteringen sker från Thailand, samtidigt som andra länder drabbats mycket hårdare. Visst, man kan inte mäta sorg, smärta och förödelse på det sättet, men jag saknar en mer allsidig rapportering. Visst förstår jag att rapporteringen från Thailand kan vara av betydelse när det tex handlar om att hitta saknade personer, med tanke på att det var där de flesta svenskar befann sig. Men ändå.

Det känns ändå hoppfullt att läsa de solskenshistorier där anhöriga återförenas efter flera dygn. Jag tror att det är nödvändigt för att kunna fortsätta ta del av rapporteringen.
Men i nästa stund läser jag om mannen som åker omkring med sin hustrus döda kropp på bilflaket, och letar efter de två små sönerna, och tårarna rinner igen.
Att läsa om likplundrare får det att vända sig i magen på mig. Hur är man funtad om man går omkring i förödelse och sprider ut falska tsunamirykten, för att sedan kunna plundra ostört när människor flytt i panik? Och hur är man funtad när man säljer döda kroppar till anhöriga?

Det talas om att vi hamnat i ett nationellt trauma. Jag vill snarare beteckna det som ett internationellt trauma.
Om det är möjligt att det kan komma något gott ur detta, så hoppas jag att det är att vi lär oss att ta hand om, och bry oss om varandra. Låt det komma lite global godhet och kärlek ur detta!
Morgondagen är utlyst som nationell (internationell?) sorgedag. Jag hoppas att alla som har möjlighet, tar sig till en kyrka och tänder ljus.

Minst 175 ungdomar har omkommit i en diskoteksbrand i Argentina. Enl. TV4s uppgifter kan så många som 6000 personer (!) ha befunnit sig inne i byggnaden (den officiella siffran säger omkring 2000).
Hur mycket elände finns det här i världen? Hur mycket är det meningen att man skall orka ta till sig? Gränsen är nådd för länge sedan.

AG har varit en sväng på stan idag, på jakt efter en mobiltelefon. Han hittade ingen, men kom hem med ett par gångstavar till mig istället. Så nu skall här stavas för glatta livet! Framåt trettondagen kommer jag väl ha en välsvarvad getingmidja.
Eller nåt...

Jag slog på stora trumman och dukade upp till en mysig, stämningsfylld familjefrukost, som en mjuk start på dagen. Detta uppskattades dock inte alls av delar av familjen. Det blev pannkaka av alltihop, och jag kände mig sårad, ledsen och förödmjukad.

I övrigt har jag försökt "leva normalt" idag, så gott det har varit möjligt. Men det är inte möjligt. Verkligheten är som en dålig katastroffilm. Dålig därför att den är så overklig. Men jag försöker ta till mig att det är verkligt. Det är sant. Fan, det är sant!
Jag tvingar mig att ta del av medias rapportering, trots att den gör obeskrivligt ont. Det är inte greppbart att ta till sig rapporteringen om barnen som förvirrat och förtvivlat söker sina föräldrar. Många kan inte språket. Många är apatiska.
Föräldrars desperata sökande efter sina barn.
Förtvivlan. Gråt. Förödelse. Uppgivenhet. Hopp. Död. Ångest. Apati. Återförening. Desperation.
Hur skall man som en så simpel varelse som människa kunna ta till sig allt detta? Hur skall man kunna förstå?
Jag vill åka dit och hjälpa. Vill ta de drabbade till min famn, ge dem mat, husrum och trygghet. Vill återförena och sudda bort det overkliga helvetet.
Jag hoppas verkligen att alla som har minsta lilla krona över skickar pengarna till de som verkligen behöver dem! Kan en slant mottagen i julklapp göra bättre nytta än i Sydostasien??
Ingen kan ha undgått de postgironummer som förmedlas av media.

Ja. Jag försökte, som sagt, "leva normalt" idag. Detta bestod i att jag tog med mig Tintin och hans kompis Rasmus till Nickis Äventyrslek.
Jag hade (för första gången på år och dag) köpt en kvällstidning, och tänkte att jag kunde underhålla mig med den under tiden som grabbarna for omkring i hoppborgar och rutschkanor. Tidningens rapportering handlade - föga förvånande - i allt västentligt om Sydostasien. Jag tvingade mig igenom det. Sida efter sida. Tugga efter tugga.
Det var inte förrän jag tittade upp för att se vad grabbarna hade för sig, som jag insåg att tårarna rann.

Efter lekande och stojande fick grabbarna smörja kråset på BK. Jag nöjde mig med kaffe.

Tiimari skall tydligen slå igen här i stan. *snyft* Det var Tintins kompis Rasmus som gav mig denna nyhet (hans mamma jobbar där), och anledningen är tydligen att butiken inte går med tillräcklig vinst. Det framstår som ett argument taget ur luften, eftersom jag garanterat står för såväl löner, sociala avgifter, hyra, inköp och el genom mina inköp.
Tiimaris lokalen skall förvandlas till en klädbutik, och Rasmus mamma skall börja arbeta på Gröne orm (som tydligen är i desperat behov av en kompetent webbdesigner!).

På nyligen.se kan man numera lägga upp sina favoriter. Och det har man ju gjort. Tydligen är Jerry en favorit utöver det vanliga. Om man går in på min favvolista, så är han nämligen 133% favorit.
Tro det!

Imorse satte sig Tintin och virkade redan innan frukost. Tomten hade nämligen hörsammat hans önskan om garn och virknål, och nu kliade det i fingrarna på honom ;)
Efter (en sen) frukost satte jag, Tintin och Smilla oss på bussen. Tintin skulle lämnas av hemma hos en kompis, medan jag och Smilla skulle förlusta oss på stan.
Jag närde en förhoppning om att kunna hitta någon tröja på rean, men det visade sig inte vara det lättaste. På H&M hade de bara fula kläder (och då tittade jag även på kläder som det inte var rea på). Ja, kläderna var så erbarmligt fula att jag blev riktigt beklämd. Är det meningen att man ska se ut så där nu för tiden? Jag har aldrig brytt mig om modet, men det här var ju bara för bedrövligt!
Jag gick vidare till Indiska. Där brukar det alltid finnas ursnygga kläder, men inte då. Jo, jag hittade en tröja, men priset på den översteg vida vad jag var beredd att betala.
Till slut gick jag in på KappAhl. Där hittade jag en tröja som var helt ok avseende både design och pris.

När vi kom hem från stan tog AG de små liven med sig, och gick ut och åkte pulka. Jag passade på att lägga mig i soffan. Därifrån tog jag del av - och försökte ta till mig - TVs oavbrutna rapportering från Sydostasien. Vidden av katastrofen tycks öka för varje nyhetssändning, och jag förstår ingenting. Det är så overkligt.
Jag får en fadd smak i munnen då jag ser att en del medier trycker upp kameror i ansiktet på chockskadade människor. Och jag blir illamående av den pornografiska jakten på scoop, som får journalister att intervjua en förtvivlad pappa som fått sin fyraåriga dotter sliten ur armarna av vattenmassorna och nu inte kan hitta henne.
Om högre makter existerar, önskar jag att dessa makter nu riktar stor kraft och uppmärksamhet mot Sydostasien.

Love tillbringar natten hos Marianne. Det är ett mycket välbehövligt avbrott för oss alla, eftersom situationen blir så extremt intensiv när han är hemma på dagarna.
Tintin kom hem från sin kompis för en stund sedan. Det första han gjorde var att plocka fram virkningen. Och nu sitter han inne i sitt rum och virkar för glatta livet.

Så var julafton och juldagen avklarad. Det vore väl synd att påstå att jag är frisk, men jag harklar mig fram. Jag är iaf feberfri. Alltid något.
Julafton började med att tre förväntansfulla barn hittade varsin stor godisstrut under granen.
Sedan gick dagen åt (som sig väl bör, med tre barn i huset) åt till tjat. När kommer Tomten? Vad är klockan? Var är Tomten? När kommer han? Vid tretiden lyckades vi något sånär sätta dem framför TVn, och vi plockade fram julmat. Men Love ville minsann inte ha julmat, han ville ha pasta! Vi försökte förklara det här med jul och julmat. Han svarade att han ville ha julpasta!
Nåja, några köttbullar fick han väl iaf i sig. Tintin och AG åt sig som vanligt mätta på sillen.
När Kalle Anka var slut var AG tvungen att kvista iväg till affären för att köpa tidningen. Smilla och Love passade på att rita varsin teckning, som de skulle ge till Tomten.
Det stod inte på förrän det knackade på dörren, och där stod han - Tomten! (Även i år hade han visst lånat ett par av mina gamla avlagda glasögon, som fick honom att må som efter ett ordentligt fylleslag...).
Jag hade trott att åtminstone Smilla skulle bli lite reserverad, men inte då. Hon tjattrade på som vanligt, och mellan varje paket som delades ut passade hon på att berätta för Tomten hur duktig och snäll hon är ;)
Tintin har obönhörligt slutat tro på Tomten. Nu är han istället så stor att han sällar sig till konspirationen som sådan, och ser ett stort ansvar i det ;)
Tro det eller ej, men jag hade varit så snäll att jag också fick julklappar! Ja, AG visade sig också ha varit snäll, så vi fick ta emot paket även för hans räkning.
När paketen delats ut passade Tomten på att uppmana Love och Smilla att de skulle lyssna på vad mamma och pappa säger. De små liven lyssnade andäktigt, med en smått skyldig uppsyn. Utan att blinka gav de sina löften därom. Sedan kramades Tomten och vinkades av (och det var väl tur det, för jag hade börjat befara att han skulle tappa skägget!).
Det rådde en lyrisk upprymdhet i barnaskaran, vilken även Tintin rycktes med i. Det pirrar i hela benen! konstaterade han lyckligt ;)

När AG kom hem från affären (utan att ha något inhandlat med sig! - men det tycktes barnen inte notera) pratade de små liven i munnen på varandra för att berätta för pappa. Tomten har varit här. Titta så många paket. Tomten var snäll. Du fick också paket. Vi ritade teckningar till Tomten. Jag berättade att jag är snäll. Vi vinkade till Tomten. osv.
Sedan vidtog paketöppningen. AG hjälpte Love att lossa snören (då det ev behövdes, han var ganska duktig på egen hand) och jag tillhandahöll samma assistans åt Smilla. Tintin klarade sig galant på egen hand.
Bland klapparna, som utföll till belåtenhet, kan som ett axplock nämnas:

• En kassapparat (så nu kan Shw komma hit och köpa majsbajs!),
• En buss (något som busstokiga Love verkligen tjatat om),
• En stor (1 meter lång) radiostyrd bil,
• En förpackning med 10.000 pärlor (inte inköpt av föräldrarna!),
• En stor förpackning med räls och andra tillbehör till trätågbanan (så nu ser vardagsrummet ut som Hallsberg),
• En kanonhäftig multifärgad ljusslinga för inomhusbruk (som blev urläcker när den ringlades runt Tintins loftsäng/skrivbord!),
• En kaffebryggare (som man kan "brygga" vatten/saft (eller varför inte O´boy tänkte tydligen Smilla...) i),
• En keyboard (varför köpte Tomtemor den? "Hon" *harkel* måtte helt sakna förmåga att se till familjens bästa...),
• DVD-film (som väl faller såväl Tintin som AG i smaken...),
• Osv, osv, osv...!

Dessutom visade sig en hel del av paketen innehålla kläder. Som jag nämnt tidigare, så minns jag det som "halvroligt" att få kläder i julklapp sedan jag var liten, men här hade Tomten och hans små Nissar lyckats pricka in sådant som faktiskt orsakade jubel.
För att nämna något, så fick Tintin ett par "byxor med inbyggt häng". Dvs i/ovanför linningen finns en kalsonglinnig, så att det ser ut som byxorna moderiktigt hasat ner. Kanske ingenting som Tintins mamma tycker är vackert, men väl så uppskattat av Tintin.
Hur som helst, så tackas farfartomten av alla parter!

Innan jag blev mamma var min fasta övertygelse att det inte skulle firas jul när jag fick barn. Hur skulle jag kunna försvara detta överflöd (allt är relativt), samtidigt som andra barn i samma stund dör av svält?!
Det julfirande vi skulle ägna oss åt (vilket ju var det julfirande jag då - innan jag fick barn - ägnade mig åt) var att skicka paket till de som verkligen behövde dem. Sedan kunde vi svälja ned vår sparrissoppa i tillfredställelse över att faktiskt ha gjort en god gärning. Det må vara en droppe i havet, men för någon/några skulle vi ha gett upphov till en lycka de aldrig tidigare upplevt.
Under min barnfria tid skickade jag hemmagjorda julkort med texten Jul här - Svält där! och så bifogade jag ett antal lämpliga postgironummer. Nu för tiden skickar jag inga julkort alls.
Nu sitter jag här med mina älskade ungar (som mellan varven gör sitt bästa för att driva mig till vansinne). Och jag inser att ingenting kan slå känslan av att beskåda deras tindrande lycka.
Därmed inte sagt att detta inte går att kombinera med att hjälpa de som faktiskt behöver det!

Jag måste nämna vår gran. Den må vara av plast, men är likväl bedårande vackert pyntad. När/om jag får en kamera i mina händer, så skall ni få njuta av en bild av skapelsen.
Detta förutsätter naturligtvis att bilden hinner tas innan katterna lyckas helt i sina föresatser.

Katterna, ja...
Kax gick och blev, bokstavligt talat, "vuxen" över en natt. Vi insåg detta faktum när Tintin kom rusande och hojtade Mamma, mamma, Flisan och Kax gör barn inne i mitt rum!!
Jösses, om någon hade klockat mig då, så hade ni kunnat läsa mitt namn i nästa upplaga av Guinness Rekordbok!
Kax förpassades in i badrummet, och jag slängde mig på telefonen. Dessvärre hade inte veterinären möjlighet att ta emot oss (jaja, det är juletider) förrän i början av januari. Men då minsann, då skall både Flisan och Kax stympas! Tills dess får vi hålla dem strängt åtskilda (även om det redan blivit några "missar" - tack mina små älskade ungar för det!).
Vi tänkte att lilla Tjet kan ju få umgås med både morsan och brorsan. Hon är ju så liten att hon får anses som könlös, tänkte vi.
Jomentjenare! Kax visade sig inte vara den som är den, och gjorde sitt bästa för att ge uttrycket "syskonkärlek" ett nytt ansikte.
Först morsan, sedan syrran. Jag är inte pryd, men det här var nästan lite för magstarkt även för mig.
Nu är det ett jäkla planerande och låsande av dörrar. Någon får vara i köket och ha tillgång till mat, medan en annan får vara i badrummet och ha tillgång till lådan. Och så gäller det att göra rokad med jämna mellanrum.
Som grädde på moset har Kaxs testosteron fått igång Flisans östrogen. Så ni må tro att det är ett jäkla råmande här, dagarna (och nätterna!) i ända.

Idag lutar det åt att vi tar en promenad hem till (Tintins) faster E. Hon hade beställt jultidningar av Tintin, men har inte kunnat komma och hämta dem pga ischias (stackars människa!). Så nu tänkte vi att det ju kan vara lämpligt att vi knallar dit med dem, och samtidigt får röra på benen.
Och benen är väl inte det enda jag behöver röra på, om sanningen skall fram... Nej, jag måste nog helt enkelt se sanningen i vitögat - Jag är inte längre den smärta lilla nyponros med getingmidja, som min självbild säger mig. Något har hänt sedan dess.
Även om tomten inte hade med något träningskort till mig (men väl en chokladask!), så måste jag bannemig ta itu med situationen. Det känns så märkligt. Jag - som de första 35 åren av mitt liv var ofrivilligt underviktig - måste tänka på vikten från "fel" håll.

Faster E, ja. Om vi skall gå hem till henne, så är det väl lika bra att jag ringer A (Tintins biologiska pappa, som bor nästgårds), och berättar att vi skall dit. Då kan ju han också komma och umgås.
Han har varit mer än osynlig under Tintins alla år. När vi återigen fick kontakt med faster E, så ville Tintin träffa A. Och det fick han naturligtvis.
Även om A är som han är (jag säger ingenting mer än hasch/marijuana) så är han Tintins pappa. Och - om inte annat, så av rädsla för mig :) - ser han till att vara extremt drogfri när vi nu ses. Det får väl ses som ett steg i positiv riktning, även om jag därutöver inte hyser någon förhoppning om att han skall bli drogfri (been there, done that).
Av någon outgrundlig anledning, så har Love och Smilla fattat stort tycke för A (liksom för faster E, vilket inte alls är så konstigt). De tjatar och tjattrar om honom. Och ja, de fick tom julklappar av honom (om ni bara anade hur jävla extremt supersnål han är, så skulle ni inse vidden av detta under)!
Det är verkligen märkligt att A verkar acceptera att AG är den som är Tintins pappa, och att han verkar tar Love och Smilla till sig.
Jaja, om andra är glada, så är jag lycklig.
Men jag kan inte, utan ett förundrat leende i mungipan, undra vad Smilla och Love skall säga den dagen de får klart för sig att A är Tintins pappa..!
Något förvirrande... ;)

Jodå, min föresats att lansera en ny blogg lagom till det nya året håller i sig. Dock har jag drabbats av en tillfällig självinsikt, och lagt ut designuppdraget på någon annan...

Mitt sovande lever sitt eget liv. De senaste 1-2 veckorna har jag sovit så snart jag haft tillfälle. Men det kan ju ha sin förklaring i att jag varit sjuk/lidit av extrem sömnbrist. Men det känns ovant att sova uppskattningsvis 16-18 timmar/dygn när man är van med 3-5 timmar.
Hur som helst så är jag vaken just nu (tro det eller ej), och jag upplever en näst intill sakral sinnesstämning. Familjen sover, och det är bara Jag, Jag, Jag.
Och de där jävla råmande katterna!

Så där, ja. Nu har klockan blivit julafton, och det som ev. inte hunnits med får helt enkelt vara. Den senaste veckan har inte varit rolig. Feber och förkylning har hemsökt min kropp. Med hjälp av Ipren och lite god vilja, har jag lyckats ta mig ut och handla några gånger. Och när jag har varit hemma har jag i stort sett inte gjort något annat än sovit. Men idag har jag inte haft någon feber, och jag mår bättre.
Barnen har varit mer uppspelta och tjatiga än vanligt, men det kanske man kan få vara dagen före julafton. Ikväll har vi klätt granen och julpyntat lite. Skinkan är griljerad, och Jansson står i ugnen.
När jag kom in i vardagsrummet ikväll tyckte jag att det luktade bränt. Ljusen i takkronan och några värmeljus brann, men det luktade mer. Efter lite spejande upptäckte AG att det tagit eld i en ljuslykta! AG lyckades släcka branden innan den spred sig, men det var läskigt ändå.
Jag köpte lyktan på Jula igår, och direkt efter jul är det jag som åker dit och visar hur den ser ut nu. En ljuslykta som tar eld måste bort ur sortimentet direkt!

Nu är det nog dags för en skinkmacka!

Igår sov vi oförskämt länge, vilket Love och Smilla utnyttjade. Eftersom de inte kunde ta sig in i köket (som var låst!), så tog de sig in i Tintins rum istället (Tintin sov över hos en kompis, och vi hade glömt att låsa hans dörr...). Där roade de sig bla med att öppna alla återstående luckor i Tintins julkalender, och så plundrade de hans båda chokladkalendrar... *suck*
Efter en sen frukost gav jag mig iväg till Rusta och kom nöjd därifrån, om än en tusenlapp fattigare. Jag hämtade Tintin på hemvägen, och hans ögon tindrade förväntansfullt när han såg de överfulla kassarna. Men, stor och duktig som han är, så var han noga med att inte försöka smygtitta i dem ;)
När jag kom hem hade Lilla Mysan varit här med en julhälsning. Tack snälla, gulliga du!

Jag varvar julförberedelser med sjukdom. Ipren hjälper mig att stå på benen. Ungefär var femte timma är jag på väg att "vissna", men då är det bara att ta en tablett, och vips så är jag som en ny människa (nåja, åtminstone bättre begagnad). Jag vilar/sover så snart jag kommer åt, och rösten är förföriskt whiskyhes (tyvärr utan något whiskyintag).

Och idag har julförberedelserna fortsatt (surprice!). Love har varit på lekis, så det fungerade ganska bra att vi andra delade upp oss och sprang på stan. Jag och Tintin passade på att äta lunchbuffé på en kinesisk restaurang. Tintin är stolt och glad över att vara så stor att han kan gå ut med mamma, och äta på restaurang ;) Och vad han åt! Jag har nog inte sett honom trycka i sig så mycket mat sedan vi var ute och åt på en mongolisk restaurang med ett gäng url-människor.
Ska jag ta det som en hint om vad han tycker om min matlagning...

Mitt i dagens julhandel stannade Tintin upp och sa allvarligt Men mamma, tänk om du inte får några paket? Men han behöver inte oroa sig. Jag och AG har redan inhandlat ett par julklappar åt oss själva (men vi struntar i sådant där tjafs som att slå in dem, vi började använda dem direkt!). Först och främst blev det naturligtvis en kaffebryggare. Och så har vi köpt en våg... Vi tävlade om vem som kunde gissa sin vikt mest korrekt. Jag vann! Det diffade bara på ett hekto (men om jag hade kissat innan vägningen, så hade det nog blivit exakt). AG gissade fel på fyra kg. Dessvärre var han fyra kilo lättare mindre tung än vad han trodde.

I torsdags tog vi en promenad till Gränby Centrum. Jag kände en enorm motvilja mot det, men tvingade mig eftersom jag insåg att både kroppen och själen behövde promenaden.
(Och visst var det stärkande när det väl var gjort. Undrar om det är samma sak att ta itu med träning. Jag inser ju att jag skulle må bra på alla plan av att komma igång, men jag kan bara inte förmå mig.)
På Gränby uträttade vi några snabba ärenden, samt handlade vad som behövdes för att senare trolla ihop en middag. AG lyckades häva ur sig vad som kom att betecknas som "Dagens visdomsord". Det var när han med förförisk stämma nästan stönade fram
Åh, snart sprutar det i munnen!
Detta klämde han ur sig mellan montrarna med smörgåspålägg och potatissallad. Han såg totalt oförstående ut när jag vek mig dubbel av skratt. Han hade ju bara försökt att med ord illustrera vad salivkörtlarna tyckte om det mumsiga smakprov han just bjudits på i en av montrarna.

Efter avslutad Gränbyrunda satte vi oss på bussen och åkte ut till Hågaby för att hämta grabbarna.
Love skulle tillbringa kvällen och natten hos Marianne, och min tanke var att jag och Tintin skulle baka saffransbullar på kvällen (nej, det blev inte gjort förra helgen). Men när vi kom hem kändes det som att någon stoppat ned ett febrigt rivjärn i halsen på mig. Jag somnade innan Bollibompa, och sov i sex timmar! Wow! Efter att ha varit vaken någon timma runt midnatt somnade jag om igen, och sov hela natten. Underbart!
Jag var visserligen fortfarande sjuk när jag vaknade på morgonen, men kroppen jublade av lycka över att ha fått sova.

Fredagen gick till största delen åt till att sova. Tintin var ledig på dagen och hade avslutning på kvällen. Jag hade trott att jag skulle orka ta mig iväg dit om jag vilade och sov på dagen, men inte då. Det kändes verkligen supersunkigt att missa avslutningen. Inte minst med tanke på att Tintins klass skulle spela en pjäs, vilken Tintin pratat livligt om den senaste veckan. Tintin spelade ett av fåren (pjäsen handlade om Jesu födelse), och det var en roll han tog på största allvar (hade en fröken berättat för oss).
Tack och lov, så verkade inte Tintin alltför ledsen över att jag inte kunde sitta i publiken. AG, Love och Smilla var ju där, så han var nöjd ändå.

Och idag är (var) det lördag. Till följd av allt sovande de senaste dygnen, så vaknade jag redan vid tresnåret (!). Det var ganska behagligt att under några timmar mjukstarta dagen i ensamhet.
Efter att jag lyckats skrämma liv i övriga familjen tog jag med mig Love och åkte till vårt handelsmecka Gränby Centrum. Det som jag i mina beräkningar hade avsatt en halvtimma för, visade sig ta två timmar. Men vi kom helskinnade hem iaf. Och hemma var det bara att kavla upp ärmarna och hjälpa AG, som var i full färd med att städa.
Vid lunchtid kom svärfar, som idag hade ärende som Tomtens lilla hjälp-Nisse. Det mesta av det han hade med sig stuvades in i förrådet, utan att passera barnens ögon. Men så hade han också med sig sin gamla dator (vilken jämfört med hushållets befintliga burkar får betraktas som ett tekniskt underverk).
Sedan denna dators ankomst har AGs ögon tindrat likt ett barns dito på julafton, och han är inte riktigt kontaktbar ;)

Efter svärfars besök satte jag och Tintin oss på bussen. Han skulle övernatta hos en kompis, och jag skulle ta tillfället i akt att agera Tomtens lilla hjälp-Nissa. När Tintin var avlämnad ökade jag värdet på H&Ms aktier.
Visst, jag minns sedan jag själv var liten att det inte var så roligt att få kläder i julklapp. Men jag tror faktiskt att jag lyckades köpa sådant som kommer att falla de små liven i smaken.

Och så till något som väl får gå under rubriken "Dagens bekännelse".
Jag har snattat! Jo, jag snattade en läsk på Hemköp. *skäms*
Nej förresten, jag skäms inte alls. Efter att ha sprungit omkring i div butiker på stan, så kvistade jag in på Hemköp för att inhandla middagsmat. Jag var stressad, kassarna var tunga, och jag svettades värre än en hel hord klimakteriekossor. Eftersom jag inte var på humör för att ställa mig med ett långkok, så fick det bli färdiggrillad kyckling och potatissallad till middag. Och så var jag tvungen att på stört fylla på mitt vätskeförråd, så jag stoppade ner en flaska Sprite i vagnen.
När jag sedan stod och stoppade ner varorna i kassen, såg jag att jag missat att lägga upp läskflaskan i kassan. Den hade liksom gömt sig bakom min väska i vagnen. Min spontana reaktion var att vända mig till kassören och betala för den, men... näfan, jag sket i det!
So sue me!
Här känner jag att det är på sin plats att jag (om inte annat, så för att försöka ställa mig själv i bättre dager) berättar om AGs snatteri, som måste betecknas som betydligt grövre (eller hur!?);
Detta utspelade sig för kanske tre år sedan, och platsen var (naturligtvis) Gränby Centrum. Vi stod vid kassan och hade just börjat lasta ur vår överfulla vagn när vi enades om att vi nog ändå skulle köpa den där plattan öl som såldes billigt. Medan jag fortsatte lasta upp varor kilade AG iväg och hämtade en platta. När han kom tillbaka traskade han genom kassan med ölplattan och gav en nick i samförstånd till kassören, som nickade tillbaka. AG började packa varor, och jag betalade.
När vi kom hem funderade vi över summan av våra inköpta varor. Vi tyckte att det blev lite för "billigt", och det är ju inte ofta man känner så. När vi gick igenom kvittot upptäckte vi att ölen inte blivit inslagen.
AG hade alltså snattat en hel platta öl! Visst är det värre än en liten flaska läsk? Eller hur!?

Ju mer tiden går, desto mer övertygad blir jag om att jag är ett medicinskt under, och därför borde sälja min kropp till forskningen.
Jag sover inte. Eller jo, det gör jag ju. Men inte på långt när så mycket som jag borde. Om jag ser tillbaka någon månad, så är min totala sömnmängd per dygn uppskattningsvis 2½-3 timmar.
Jag har försökt med alla tänkbara knep, men ingenting hjälper. Om jag lyckas somna när jag går och lägger mig på kvällen, så vaknar jag garanterat efter ca 45 minuter. Då är jag klarvaken, och det är totalt omöjligt att somna om den natten.
Visst får jag svackor under dygnet då jag är dödligt trött, men tro inte att jag kan sova för det. Jag brukar försöka ta tillfället i akt och slumra till någon timme på dagen när Smilla vilar. Men inte 17 räcker det. Ofta lyckas jag inte somna då heller, men jag får vila lite iaf.
Det är så frustrerande att ha det så här. Dessutom blir man ju "dum i huvudet" av att inte sova.
*suck*

Underbart.
Det här är ett av livets glädjeämnen. Familjen sover, och jag sitter här ensam med tystnaden och njuter!

Huvudvärken kommer och går, men är (tack och lov!) inte lika illa som i början. Jag har bestämt mig för att det måste handla om muskelvärk från nacken. Jag vägrar helt enkelt se någon annan möjlig förklaring. Och om det vore något allvarligt, så borde jag väl inte stundvis vara smärtfri? Eller hur!?
Jag skall släppa loss AG på nacken, och om inte det hjälper får jag väl masa mig iväg till en massör. Vid närmare eftertanke, så skulle jag nog inte ta skada av en helkroppsmassage. Gärna utförd av en tjusig karl med stora fasta händer. Han skulle ju tex kunna arbeta i kortbyxor och linne brynja... och spela vacker musik i bakgrunden... och bjuda på någon god juice... och vara trevlig, intelligent och pratsam... och...
*host*
Åter till ordningen.

Kattbeståndet har decimerats till tre. Mamma och syrran var här härom dagen, och syrran tog med sig två kattungar hem. Så nu har vi bara en kattunge kvar, och den skall vi behålla. Hon är helt enkelt för söt för att lämna ifrån sig (som om inte alla kattungar vore det?). Hon är långhårig, ullig och mjuk, och har fått namnet Tjet!
Och ja, namngivningen är väl "till viss del" inspirerad av årets julkalender (som är hur bra som helst, eller vad säger Patron!).

Jahaja, är det meningen att man skall ha advents-/lucia-/julpyntat? Nä, nåt sånt har vi inte haft för oss här.
Jo, förresten. Imorse tyckte AG att det var alldeles för mörkt vid frukostbordet (levande ljus), så han krafsade fram en sådan där stjärna och satte i fönstret. Men annars lyser juleljusen med sin frånvaro. Men framåt lucia får väl AG fixa fram staken i fönstret. Julgranen kommer inte på några villkors vis fram tidigare än dagen innan julafton. Och ja, den är av plast.
Vid något svagt tillfälle av modersinne lovade jag dock Tintin att vi skall baka saffransbullar (och då menar jag bullar) och pepparkakor (köpt deg) i helgen.
Hur kan jag ha fått en så huslig son? Det borde ju vara genetiskt omöjligt. När han dessutom går omkring och berättar hur roligt det är att virka i skolan, ja då får jag nästan ångest.

Nåväl, jag är iaf jäkligt sugen att samla ihop ett gäng människor och dricka glögg i all enkelhet. Om jag hittar en lämplig dag i kalendern, så skall jag bannemig göra ett seriöst försök!

Och så kanske jag borde flytta in på min nya webplats. Designen är redan klar - i huvudet. Och det kan jag lova er, mina vänner; om det bara blir hälften så bra som det är i mitt huvud, ja då kommer inte ett öga vara torrt!
Om jag ser realistiskt (?) på det, så kanske nyåret är en lämplig tidpunkt för sjösättande.

Och så kanske jag borde svara i gästboken. Ja, det borde jag.
Men nu skall jag spela Ordspel och fortsätta smutta på min öl!

Fridens liljor!

Det här har varit en ganska behaglig dag, sett ur huvuvdärksynvinkeln. Det blev ett par timmars sömn inatt, och dessutom fick jag möjlighet att slumra lite på förmiddagen. Restan av dagen har jag gått omkring med en fantastisk känsla i kroppen. Ni vet den där känslan man får när huvudvärk äntligen släppt. Underbart!
Hjälp mig att hålla en tumme för att den inte kommer tillbaka. För inte tusan vågar jag följa Heavens uppmaning, och gå till läkaren. Det har jag alldeles för mycket sjukhusskräck för, som den hypokondriker jag är. Inte tusan vill jag gå dit och få bekräftat att jag har alla de åkommor och krämpor jag redan befarar att jag har. Nej, då är det bättre att försöka leva på hoppet (trots att jag anser mig känna till alla allvarliga krämpor).

Om det ev. undgått någon, så kan jag berätta att Smilla är en alldeles underbar liten dam. Det må vara att hon med sin evishet och bestämdhet emellanåt driver sina föräldrar intill nervkollaps, men däremellan är hon alldeles... alldeles... alldeles underbar!
Hon har hakat på brorsornas dataintresse (varifrån har våra barn fått denna faiblesse?). Hon är bara två år, och ändå har hon lärt sig starta program osv.
När jag var två år existerade inte datorer. Däremot fick vi, när jag gick på gymnasiet, göra ett studiebesök i en av skolans korridorer. Där, genom ett fönster, fick vi stå och hänfört beundra tröskverket som arbetade på andra sidan glasrutorna. Skolan hade fått en dator!
Nåväl, Smilla var det.
Hon snackar ju värre än en papegoja, och är frågvis som få. De senaste dagarna har hon börjat berätta mycket om sitt lekis. Vilken mat de har ätit där, vad de har gjort, vem hon har lekt med osv.
Till saken hör att hon alltså inte alls går på lekis. Hon tillbringar dagarna på hemmaplan, men fantasin är det inget fel på.
Härligt!

Idag följde Tintin med en kompis hem efter skolan. Kompisen bor i Hågaby (där skolan ligger) och Tintin skulle sedan åka buss in till stan, där jag skulle möta honom.
Jag pratade med kompisens pappa på telefon, och talade om vilken buss Tintin skulle åka med. När jag kom till stan var det 20 minuter kvar innan Tintins buss skulle komma. Perfekt, då kunde jag springa in och handla lite på Hemköp under tiden. Så då gjorde jag det.
När jag kom ut på Stora torget, samtidigt som Tintins buss skulle komma, såg jag honom direkt. Han stod och pratade med en tonårstjej. Det visade sig att kompisens pappa satt Tintin på en tidigare buss än den jag sagt! Tintin hade alltså stått i mörkret på torget (ok, fullt av folk, men ändå) i närmare 20 minuter. Han hade hunnit bli både orolig och ledsen, men då dök Ängeln (tonårstjejen) upp.
Hon visade sig också gå på Waldorfskolan, i klass 11 (ja, årskurserna i gymnasiet räknas som 10, 11, 12). Dessutom har hon blivit "adopterad" av Tintins klass (en form av faddersystem).
När hon såg Tintin stå där i sin ensamhet var det klart som korvspad för henne att gå fram till honom. Behöver jag ens försöka uttrycka hur enormt stor tacksamhet och värme jag kände för henne?

Per Nuder har visst tagit bladet från munnen, och deklarerat att fyrtitalisterna är ett köttberg. Jag har inte tagit del av hans uttalande mer än i andra hand, men jag kan inte säga att jag är speciellt upprörd. Karln visar ju bara att han sällar sig till sina gelikar Stig Malm och Björn Rosengren.

Helgen kommer att bli lugn. Love är hos Marianne, och Tintin skall (antagligen) åka hem till en kompis imorgon och sova över där. Jag och AG får väl ägna oss åt the never ending story (=städ och tvätt).
Dessutom har Jerry hotat med att komma förbi. Trevligt!

Nä, nu skall jag nog spela några matcher Nisse!