Känner mig ledsen och sårad (av anledningar som jag inte tänker gå in på här). Känslan av att vara exkluderad träffar mig som en fet käftsmäll.
Jag vet att jag kanske inte (beroende på hur man ser det) har rätt att känna så här, men det gör jag i alla fall! Det är mina känslor, och dem har jag all rätt i världen till.
Samtidigt skäms jag lite för att jag känner som jag gör. Men mest känner jag mig ledsen.
Minnenas knivar från skolårens mobbing hugger mig i magen. Exkluderad. Jag blev inte slagen, men var exkluderad. Då - i skolan - hade jag "valmöjligheten" att bli inkluderad. Det hade bara varit att "börja gilla" för tillfället gällande mode, lyssna på den musik som för tillfället var populär osv. Men jag förmådde inte att göra våld på mig själv. Jag valde att klä mig i kläder som jag tyckte om, och jag lyssnade på den musik jag gillade osv. Dessutom hade jag en förmåga att låta käften gå, och uttrycka mina åsikter, som långt ifrån alltid (om ens någonsin), överensstämde med de gängse.
Därmed "valde" jag att vara exkluderad. Men jag var trygg i mig själv (om än samtidigt både ledsen och sårad).
Jag förbannar min intuition. Min intuition som oräkneliga gånger berättat saker för mig, som jag gärna sluppit veta. Jag har försökt förneka, och tom motarbeta, min intuition. Men den är ändå på mig som en blodhund.
Livet skulle många gånger vara mycket enklare, om det inte vore för denna jävla intutition. Hur många gånger har den inte tvingat mig att i efterhand försöka "spela ovetande" när jag fått informationen via gängse kommunikation. Jag klarar inte riktigt av att avslöja att "ja, det har jag vetat länge".
Att ha tillgång till information som jag inte blivit delgiven känns på något sätt som att jag skulle ha snokat i någons hemliga anteckningar.
Jag vill inte!
Speciellt inte när det är information som sårar mig.
Jag har önskat och hoppats, ja tom bett, om att intuitionen haft fel. Men nej, inte en enda gång. Fan! Inte en enda jävla gång!

Jag är nöjd och trygg med vem jag är. Ja, jag är faktiskt stolt över att vara den jag är.
Då känns det extra sunkigt att ge uttryck för de primitiva känslor som nu överfallit mig. Jag vet ju att jag inte är sämre på något sätt, bara för att jag blivit exkluderad denna gång.
Jag är jag, och jag duger alldeles förträffligt!

Nu återgår jag till att badda mina sårade känslor.

Mellan bytena i tvättstugan roade jag mig med att läsa kvällstidningarnas kolumnister. Jag måste säga att jag satte kaffet i halsen ganska ordentligt, när jag läste vad Liza Marklund skrev under rubriken Vi luras tro att vålder mot kvinnor minskar.
Hon citerar ett mail som hon skall ha fått från en svensk, ensamstående pappa, tillika metallarbetare. Jag tar mig friheten att referera mailcitatet;
"Kan man kidnappa sina egna barn? Har inte pappan samma rätt som mamman att ta hand om sina barn? Varför är en svensk (arisk) förälder alltid den som är mest lämpad att ta hand om barn? Är det bara jag som är trött på medelklassintellektuella som hela tiden visar sina fascistoida trynen?"
Det framgår visserligen inte om detta är hela mailet, eller bara delar därav. Men eftersom Marklund inte citerar mer ur mailet som bevisföring för sina slutsatser, så utgår jag från att det är citerat i sin helhet.
Utifrån detta drar Marklund slutsatser som, ärligt talat, gör mig illamående. Hon skriver
Mannen som skrivit mejlet ser nämligen inte något som helst problem med att män slår, våldtar och plågar kvinnor och barn. Det är helt i sin ordning. Det enda som betyder något är att mannen ska ha makten. Om man tycker något annat har man ett fascistiskt tryne.
??dhö..?! Jag backar bandet, och läser igen. Men jag kan ändå inte utläsa någonstans att mannen framför dessa åsikter.
Om vi tänker oss att Marklund valt att inte citera hela mailet, utan bara delar därav, så förstår jag inte riktigt varför hon valt i sammanhanget ovidkommande delar. Det hade ju varit mer värdefullt (inte minst för Marklunds egen trovärdighet) att citera de delar där mannen faktiskt skrev Jag har inga problem med att män slår, våldtar och plågar kvinnor och barn, eftersom jag anser det vara helt i sin ordning. Det enda viktiga är att mannen skall ha makten osv.
Eller är det måhända bara så att det är Marklunds orubbliga rätt till tolkningsföreträde som återigen är framme och spökar? En man (ja, en man! - jag riktigt ser hur Marklund ryser) som ifrågasätter om mammor/arier per automatik är de mest lämpliga vårdnadshavarna, ja han måste naturligtviis anse att kvinnor och barn skall misshandlas och våldtas. En slutsats lika klar som korvspad!

Det är ledsamt, skrämmande och beklagligt att en människa i Marklunds position fabulerar så fritt. Det vore avsevärt mycket mer fruktsamt om hon kunde stå för en nyanserad och verklighetsförankrad röst i debatten. Så svartvitt som hon nu deltar i debatten, så kan jag inte se henne som en varken bättre eller sämre kämpe för jämställdhet än vad en misshandlande man är! Enda skillnaden är att de står på varsin ytterkant - båda lika långt från jämställdheten.
Att kvinnomisshandel är ett stort problem, det är jag den första att skriva under på. Men jag har ingen som helst förståelse för vilket syfte Marklunds vantolkningar kan tänkas tjäna. På vilket sätt leder det debatten - eller problemet som sådant - framåt, att tillskriva en ifrågasättande man rent människovidriga åsikter?
Marklund skriver dock en sak - en mening - som visar att vi är rörande överens, åtminstone på den punkten. Hon skriver Att män slår kvinnor är inte ett kvinnoproblem, utan en mänsklig fråga. Till det kan jag bara säga Amen. Den meningen säger i mångt och mycket varför jag aldrig någonsin kommer kalla mig feminist.
Man uppnår inte jämställdhet genom att enbart kämpa för ena könets rättigheter. I min värld är det precis lika viktigt att kämpa för orättvisor som slår mot män, som det är att kämpa för orättvisor som slår mot kvinnor. Jag kan inte på något sätt förstå att det ena skulle vara mer angeläget än det andra, och jag kan heller inte se att dessa två sidor av kampen skulle motsäga varandra. Tvärtom, den ena är den andras förutsättning. Jag förnekar absolut inte att orättvisorna mot kvinnor är betydligt större än vad orättvisorna mot män är. Men jag kan inte se det som en anlening att negligera ena sidan av kampen för att uppnå jämställdhet.
Men vad vet jag - jag är ju dum i huvudet, för det har Liza Marklund sagt (skrivit).

Är mammor bättre vårdnadshavare än pappor?
Naturligtvis inte! är mitt absoluta svar.
Varför är det då så långt många fler mammor som har (enskild) vårdnad än pappor? Jag har inget absolut svar, men min gissning är samhällets syn på könsroller. "Mammor "har moderskapet i blodet", medan pappors intresse för barnen (i en konflikt) måste ifrågasättas.
(tillåt mig kräkas över ett sådant synsätt)
Jag har skaffat barn med två olika män, och vid båda tillfällena (eller alla tre fällena, om man så vill, eftersom AG är biologisk pappa till två av barnen) har jag gjort det med öppna ögon.
Om jag i första fallet hade velat ha en närvarande pappa, så hade jag inte valt som jag gjorde. Kalla mig egoistisk eller vad du vill; men jag ville ha barn - inte en relation.
Och så fick det bli.
Visst hade jag och pappan en relation, men knappast av den sort varken han eller jag trodde var av den livslånga varianten. Graviditeten blev ett naturligt avslut på relationen.
Jag ansåg - och anser - inte de vuxnas relation vara av någon som helst betydelse för deras förmåga att vara föräldrar.

Epitetet ensamstående förälder är något som jag, som beskrivning, vänder mig starkt mot. Det är nämligen helt felaktigt!
Jag har aldrig någonsin varit ensamstående mamma! Om du däremot kallar mig enastående mamma, så börjar vi närma oss sanningen. Från den dag Tintin föddes har jag aldrig varit ensamstående. A (som vi kan kalla Tintins biologiska pappa) är däremot ensamstående förälder. Han är förälder, men har valt att inte ha en relation till sin son. Kan man bli mer ensamstående förälder än så?
Jag har ridit mig genom stormar värre än ni kan föreställa er, och kommit ur dem med en hel, glad och harmonisk Tintin (om än jag varit/är något tilltufsad). Det gör mig till en enastående mamma - utan att jag behöver putsa några fjädrar.

Jag har aldrig någonsin motsatt mig umgänge/en relation mellan Tintin och A (så jävla egoistisk är jag inte!). Tvärtom.
Jag har tom tagit Familjerätten till hjälp i mitt hopp om att de båda skulle kunna ha en relation med varandra.

För nyansens skull vill jag tillägga att A alltid (nåja) sagt sig vara inresserad av att ha en relation med Tintin. Kruxet är bara att han inte förmår leva upp till ett själklart krav som såväl jag som Familjerätten (och alla ni andra! - utgår jag från) har.
Jag tog nämnda myndighet till hjälp för att försöka få en relation till stånd. De "beundrade" min kamp (eftersom de tydligen var vana vid subbor - mitt ordval - som kämpade i motsatt riktning), men såg sig till slut tvungna att konstatera att Tintin har ett bättre liv utan A.
Tyvärr måste jag till slut ge dem rätt.

Detta är bara ett unikt fall, såsom alla fall är unika.
I händelse av att jag och AG skulle välja att gå skilda vägar, så skulle jag bli obeskrivligt förvånad (för att inte säga djupt besviken) om AG inte ville (fortsätta) ha gemensam vårdnad (och därmed, i mina ögon, gemensamt umgänge). Min enda "farhåga" (även om jag inte i min vildaste fantasi tror att den skulle besannas) är att han inte skulle fortsätta åta sig att vara Tintins pappa.
Tintin anser fullt ut att AG är hans pappa (även om jag allid varit extremt noga med att understryka för honom att han också har en annan pappa).
Tintin älskar AG gränslöst, och jag anser mig ha tillräckligt på fötterna för att påstå att AG älskar Tintin (samtidit som jag, som förälder, vet att man aldrig kan älska någon annan så mycket som man älskar sina egna barn).

Enligt Tintin, så är det ju han som valt att ha AG som pappa ("Den gubben tar vi"). Att jag på köpet fick en livskamrat verkar ha varit av sekundär betydelse.
;)

Föräldraskap är socialt - inte biologiskt. Den som påstår något annat bör, om inte annat så för att försöka komma undan med hedern i behåll, hålla tyst!

Ja, jag håller på och trixar lite här. Inte för att jag har planer på några omvälvande förändringar, utan mer för att jag ville ge plats åt Klimakteriekossan *pekar uppåt*
Kossan står i egen hög person kossa på hedersplats här hemma. Jag har fått den av Shw, och det är Trueto som fotograferat.

Jag återkommer senare med en utförlig rapport från tandläkarbesöket, men jag kan redan nu avslöja att jag överlevde.

Ni kan pusta ut - telefonen har kommit tillrätta!
Det var visst "någon" som hade stoppat in den bakom elementet i vardagsrummet. Nu är den laddad, och vi kan återigen kommunicera med omvärlden. *phu!*

Igår hoppade en katt upp på fönsterblecket i vardagsrummet (en kattherre som fö starkt misstänks vara skyldig oss en hel del i underhållspengar...). Flisan reagerade blixtsnabbt! Hon hoppade upp på fönsterbrädan med ett morrande som kom långt nedifrån magen. Pälsen på ryggen stod rakt upp, och svansen likaså. Utan minsta förvarning kom en kraftig ståle kiss!
Tack och lov, så var fönstret inte öppet så pass mycket att hon kom åt den stackars umgängessökande fadern.
Idag vågade han sig tillbaka. Flisan såg honom inte, så jag visade henne att han satt där. Gårdagens procedur upprepade sig, så det var bara att hämta papper och torka av golvet igen.
Jag har så gott som alltid haft katter i mitt liv, men jag har aldrig sett ett sådant beteende. Eftersom det är en hankatt som kommer, så borde hon ju inte känna behov av någon catfight. Men det kanske är en kombination av revirpinkande, försvar av ungarna och uttryck för att hon inte är "tillgänglig"?
Någon som vet?

r2 och Shw bestämde sig helt plötsligt för att skaffa barn tillsammans. Det var lika hastigt påkommet som självklart. Det föll sig naturligt, liksom.
Shw hade dock ingen lust att vika ytterligare nio månader av sitt liv åt en graviditet, så hon gav mig (av alla människor! - de som känner till mina helveteskrämpor under mina egna graviditeter, ser det orimliga i det hela) den stora äran (?) att bli surrogatmamma.
Det föll sig helt naturligt att jag närvarade då r2, så att säga, "producerade sitt bidrag". Och nio månader senare födde vi (med betoning på jag, då) en alldeles ljuvlig liten bebis. H*n (könet var ovidkommande) hade Shws allra vackraste leende.
Och så levde vi lyckliga i alla våra dagar.

Behöver jag säga att jag vaknade kallsvettig?!

Efter årtionden av stötande och blötande, så beslutade kommunfullmäktige för några veckor sedan att bygga ett konsert- och kongresshus - Musikens hus - här i Uppsala.
Det kan ju vid en första anblick te sig som en trevlig satsning, och det är det nog också. Det som förvånar mig är att man tar ett sådant beslut utan att ha finansierat det. 590.000.000 beräknas kalaset gå på, och man har väl inte pengar till mycket mer än entrémattan (om ens det). Men byggas skall det.
Knappt en vecka efter att ovan nämnda beslut togs, gavs en liten hint om hur finansieringen skulle gå till. Då la man nämligen ett förslag om att avgiftsbelägga den öppna förskolan i kommunen! På så sätt skulle man skrapa ihop en mille.
Undrar just hur man skall få ihop de övriga 589.000.000? Skippa skollunchen för eleverna? Avgiftsbelägga boklån? Lärarlösa lektioner redan på lågstadiet? Avgiftsbelägga skolskjutsarna? Dra ner på maten på äldreboenden? Eller ännu bättre - stänga alla äldreboenden!
Jo fan, det går nog att skrapa ihop hela summan, bara man har den rätta viljan.
Allvarligt talat, om dessa beslutsfattare sköter sin privata ekonomi på samma sätt som man sköter kommunens, då hoppas jag innerligt att de å det snaraste får varsin god man utsedd!

Ovan nämnda bygge skall gå av stapeln i ett kvarter som idag till hälften består av en parkeringsplats. Andra hälften av kvarteret består av 150 år gamla hus.
Om du frågar mig, så är dessa några av de vackraste husen i stan - trots att man låtit dem förfalla totalt de senaste åren. Varje gång jag passerat husen har jag undrat varför man inte rustat upp dem. De skulle onekligen ha kunnat bli något av det mest attraktiva stan kunnat erbjuda.
För ett par nätter sedan eldhärjades (som av en händelse) dessa hus. Nu återstår väl inte så mycket mer än att frakta bort det som blev kvar.

Hantverkandet fortsätter.
Jag hade planerat att bedriva försäljning under Pridefestivalen, men efter att jag fått en förteckning om vad marknadsplatserna kostar måste jag nog tänka om.
Men jag vill ju verkligen... Det finns möjligtvis inte någon där ute i sybervärlden som kan tänka sig att dela en marknadsplats på Pridefestivalen med undertecknad?

Imorgon fyller Tintin 8 år!
Grattis min älskade gulleplutt!

Mappar och filer är kopierade. Allt är dubbel- och trippelkollat. Tror jag.
Ingenting hindrar mig från att sätta igång, men jag drar ändå lite på det. Det känns vemodigt på något sätt. Jag vet inte varför, med tanke på att det kommer kännas underbart när det är gjort.
Det kanske är bäst att jag öppnar en öl innan jag sätter igång.

På återseende!

* Ha middagen färdig. Planera i förväg, redan kvällen innan, att ha en utsökt måltid redo när han kommer hem. Det är ett sätt att få honom att förstå att du har tänkt på honom, och att du bryr dig om hans behov. De flesta män är hungriga när de kommer hem och betydelsen av en god måltid (speciellt hans favoriträtt) är en förutsättning för ett varmt välkomnande.

* Förbered dig. Vila 15 minuter, så att du är fräsch när han kommer. Bättra på din makeup och sätt upp ett hårband, så ser du fräsch ut. Han har just umgåtts med människor i arbetskläder.

* Var glad och intresserad av honom. Hans tråkiga dag kan behöva ett behagligt avslut, och det är en plikt att förverkliga det.

* Plocka undan alla småsaker. Ta en sista runda genom huset precis innan han kommer.

* Plocka upp skolböcker, leksaker, papper etc, och damma av borden.

* Under de kalla månaderna bör du förbereda en liten brasa för honom, att värma upp sig vid. Din man kommer att känna att han kommit till himmelriket, och det ger även ditt liv mening. Till syverne och sist, så är det en stor tillfredsställelse för dig att sörja för hans trivsel.

* Förbered barnen. Ta några minuter för att tvätta deras händer och ansikten (om de är små), kamma deras hår och byt deras kläder om det är nödvändigt. Barnen är små skatter, och han tycker om att se dem vara det. Minimera allt ljud. Stäng av tvättmaskin, torktumlare och dammsugare när han kommer. Försök att uppfostra barnen att vara tysta.

* Var glad att se honom.

* Möt honom med ett varmt leende och se seriöst på din uppgift att behaga honom.

* Lyssna på honom. Du må ha ett dussintal viktiga saker att berätta för honom, men tiden för hans hemkomst är inte det rätta tillfället. Låt honom tala först - kom ihåg, hans samtalsämnen är viktigare än dina.

* Gör kvällen till hans. Klaga inte om han kommer hem sent, eller äter middag ute, eller besöker andra nöjesinrättningar utan dig. Försök istället förstå hans situation och pressen på honom, och hans behov av att ha det lugnt och skönt hemma.

* Ditt mål: Försök se till att hemmet är en plats för lugn och ro, där din man kan hämta krafter för både kropp och själ.

* Stör honom inte med klagomål och problem.

* Klaga inte om han kommer hem sent, eller stannar ute hela natten. Se det istället som något litet, jämfört med vad han kan ha fått utstå under dagen.

* Gör det bekvämt för honom. Låt honom luta sig tillbaka i en bekväm fåtölj, eller ta med honom till sovrummet. Ha en kall eller varm drink redo till honom.

* Puffa till hans kudde, och erbjud dig att ta hans skor. Tala med en låg, len och trevlig röst.

* Ställ inte frågor om hans förehavanden. Ifrågasätt inte hans beslut, och kränk inte hans integritet. Kom ihåg, han är familjens överhuvud, och som sådan är han alltid rättvis och lojal. Du har ingen rätt att ifrågasätta honom.

* En god hustru vet alltid sin plats.

Housekeeping Monthly, 13 maj 1955