Med bara en skärm mellan mig och QX -galan (så nära, men ändå så långt borta) tar jag del av årets utnämningar. Eftersom jag i stora delar lever långt från den världen, så finns det kategorier jag inte kan kommentera. Men jag kan inte hålla mig från att säga några ord om

Årets homo: Sverker Åström
Jag ställer mig upp och applåderar den mannen!

Årets Svenska: Du skall nog se att det går över
Jag skall se den på TV i februari, och har stora förhoppningar

Årets Bok: Smulklubbens Skamlösa Systrar
Vad annars??

Årets TV-program: Fab 5
Jag har dessvärre inte sett ett enda program, men vad jag förstår av min omgivning, så är priset välförtjänt

Årets TV-Personlighet: Lotta Bromé
Föga förvånande, men inte desto mindre välförtjänt.
Mer Lotta i rutan!


Nej, hörrni. Nu ska jag nog sätta mig och sticka ett par var på sockan jag håller på med, och samtidigt titta på Hawaii 5-O.
Så det, så!

Och sedan, för att kunna somna tryggt inatt, så hoppas jag innerligt att Shw och DobbyDarling tvättat händerna riktigt noga innan de rumlar hem till pojkarna!

Flisan är borta!!
Vi har inte sett till henne sedan igår, och nu börjar jag bli riktigt orolig. Visst brukar hon kunna vara ute ganska länge, men hon har aldrig varit borta så här länge.
Bara det inte har hänt något! Jag försöker intala mig att det värsta som hänt är att hon fått tidiga "marskänningar" och är ute och vänslas med någon trevlig kattpojke.
Jag tar hellre hand om en kull kattungar, än förlikar mig med tanken att hon försvunnit för gott.

Jag slås plötsligt av tanken om vilka enormt underbara människor som ingår i min vänkrets. Eller "plötsligt" är kanske inte rätt uttryck eftersom jag dagligen tänker på dem, och deras betydelse för mig. Men nu fylls jag plötsligt av en enorm kärlek och trygghet
(Äh, nu slutar jag svamla, annars tror ni väl att jag är full. Och om jag skulle fortsätta svamla är risken uppenbar att jag bara skulle trassla till det. Ni fattar ändå)

Att vänner kommer och går är ett av livets naturliga skeenden.
Jag tänker på Patrik, min första "bästis". Vi bodde grannar och lekte tillsammans. Han sa att han var så här *höll upp fem fingrar* många år, men jag visste att han bara var så här *håller upp fyra fingrar* många år. Hans konsekventa lögnande i denna fråga retade gallfebern på mig. Eller kanske var det mer att jag retade mig på att jag inte hade verktygen att beslå honom med hans lögn.
I övrigt var vi som ler och långhalm.

Jag har idag ingen kontakt med mina vänner/kompisar (det är en väsentlig skillnad mellan de båda!) från Örebrotiden. Inte så att de förvandlats till ovänner, utan mer att det blev ett naturligt avslut (inte minst då de jag umgicks med de sista åren i Örebro var - liksom jag på den tiden - engagerade nykterister...).

När jag flyttade till Uppsala för... *räknar på fingrarna* ...18 år sedan, insåg jag efter en tid att det nog vore klokt att skaffa ett arbete (!). Det här var innan 90-talets depression tog fart, så det var inga större svårigheter. Jag började arbeta som styckare (jajamensan!).
Bland alla killar/män fanns även en tjej - Kicki. Vi fann varandra omgående, och jag kan inte nog betona att det inte hade med könstillhörighet att göra. Det handlade om något så enkelt som personkemi. Häpp!
Sedan dess har mycket vatten flutit under broarna, och våra yrkesbanor har gått sina egna vägar. Men vår vänskap har fortsatt att utvecklas och fördjupas.
Även om vi dag (med hänsyn till sådana praktiska omständigheter som familj) inte träffas lika ofta som på "den gamla goda tiden" så är vänskapen minst lika innerlig.

Jens är en annan vän som satt spår i mitt hjärta.
Vi träffades då vi båda befann oss i en turbulent livssituation, men det var inte det (åtminstone inte bara det) som gjorde att vi fann varandra. Vi kämpade tillsammans, men på alldeles för olika plan. Han hade en problematik i bagaget som jag bara kände till i teorin (och just i denna situation kanske alltför väl). Även om detta var något som låg bakom honom, så levde han ändå i efterdyningarna av det (och får förmodligen så göra resten av sitt liv).
Jag har sällan träffat en mer tänkande och smart människa än Jens. Vi har tyvärr ingen kontakt idag, men det förringar inte hans betydelse.

Och så har vi Jonas/Boba/Taz (kärt barn har många namn).
Våra vägar korsades då vi pluggade webbdesign. Det hampade sig inte bättre än att vi kom att dela dator, och på den vägen var det.
En mer sympatisk, rolig och intelligent människa får man leta efter. Det är överflödigt att säga att jag genast fattade tycke för honom (som människa, alltså!).
Vi åstadkom underverk i våra gemensamma arbeten, och jag har för mig att han, liksom jag, gick ut med ett spetsat betyg (när jag tänker efter, så var mitt betyg mer än spetsat... Jo, i några kurser fick jag faktiskt högre betyg än vad som var möjligt *skryt, skryt* men det får jag berätta om en annan gång).
Vi har heller inte någon kontakt idag. Men jag saknar honom.

Affe är en annan vän som betyder oerhört mycket för mig.
Vi träffades då jag, i början av 90-talet, arbetade med bokföring inom ICA-koncernen. Medan jag satt och slet mitt hår över ICA-handlarnas deklarationer och bokslut, ägnade han sin tid åt att sätta ihop reklamblad till dem.
Vi tappade kontakten när jag slutade på ICAs kontor här i Uppsala, för att börja på huvudkontoret i Västerås. Ett par år senare sprang vi på varandra på stan, och det var genast som att ingenting hänt! Sedan dess har vi hållit kontakten, och jag tycker oerhört mycket om honom.

Och om vi blickar ut över nätet, då...
Ja, den första människa jag hade "riktig" kontakt med där, var AG (och det vet vi ju alla vid det här laget hur det slutade). Sedan dess är AG ytterst försiktig med att knyta nätkontakter ;)
Den andra jag träffade var Jerry. Vi hade haft lite sporadisk mailkontakt när jag en dag helt sonika bestämde mig för att gå på en föreläsning där jag visste att han skulle närvara. Direkt när jag såg honom sa jag, i frågande ton, Jerry? Han reste sig och svarade genast Åse!!
Vi förenades i en varm och innerlig kram, och pratade sedan som två tokar.
Sedan dess har vår relation rullat på, och han är viktig för mig.

Sedan har vi älskade Shw!
Även vi hade sporadisk mailkontakt innan denna virvelvind kom in i mitt liv irl. Första gången vi sågs var då hon kom hit på en "efterfest" efter en Succévinprovning. Min första tanke när jag såg henne var Men gode gud så smaaaal hon är (och det här var ändå på den tiden jag fortfarande trodde att jag själv vägde 50 kg!).
Utöver dessa världsliga och ytliga ting, så har hon kommit att betyda oerhört mycket för mig. Mer än hon antagligen anar.

Genom Shw har jag lärt känna Delsbon - som sannerligen står för sig själv!
Hon är en fantastiskt underbar människa, och jag hoppas innerligt att vi kan fördjupa vår relation.
Det enda "negativa" jag kan säga om henne är - och då blir det som taleskvinna för AG - att hon pussar alldeles för sällan i nacken!

Såklart att jag inte glömmer gose-r2 - hur skulle man kunna glömma honom?
Jag vill påstå att vi via mail - och telefon - byggt upp en innerlig och kärleksfull relation. Irl har vi bara träffats ett par gånger, men det saknar betydelse.
r2 är en varm och underbar människa. En fantastisk vän, och jag vet att jag skulle kunna ringa honom just nu om det krisade.

Och älskade M - r2s sambo!
M är en helt fantastisk människa; humoristisk, intelligent och gästvänligt (vilket är egenskaper som delas med sambon).
Låt mig säga så här; Om r2 och M skulle separera - Gud förbjude! - så skulle jag fortfarande (naturligtvis!) vilja fortsätta - och utveckla - min relation med M.

Sedan har vi min nät-tvilling-syster.
Jag hade smygkikat hos henne en tid, men inte vågat ge mig tillkänna. Så en dag slog fan klorna i mig, och jag skrev ett mail.
Detta blev upprinnelsen till en livslång - utgår jag från - kontakt.
Nästa år firar vi 80-årskalas, så då får ni hålla i er!

Siv.
Jag börjar så smått misstänka att även hon är en nätsyster.
Vi hade haft en mycket sporadisk kontakt innan hon besökte mitt hem första gången (jag förmår fortfarande inte att se på fotona utan att rodna!).
I mångt och mycket så befinner vi oss i en liknande livssituation, men ändå så olika.
Siv är en människa jag vill knyta ännu närmare till mitt inre.

Susen är faktiskt min syster. Rent biologiskt. Låt vara för halvsyster, men sådant är ovesäntligt.
Vi sågs vid ett tillfälle, som hastigast, i början av 90 talet (eller var det i slutet av 80-talet?) Hur som haver, det har ingen betydelse.
Susen är min syster, och jag ser inte mina syskon som "hela" eller "halva".
Att Susen och jag inte haft möjlighet att lära känna varandra under vår uppväxt beror naturligtvis på andra människors val. Men jag väljer att inte lägga någon värdering i det.
Nu är vi båda vuxna, och uppenbarligen vill vi lära känna varandra. Det känns helt underbart!
Men mest underbart är ju, såklart, att jag ska bli moster!

Lilla Mysan är en mysig tjej - som om det inte hördes på namnet!?
Jag har - skam att säga - bara träffat henne 2 ggr irl - men förhoppningsvis blir det många, många fler.
Lilla Mysan är inte helt tappad bakom en farstu, om jag säger så....
Trots uppenbara svårigheter tidigare i livet, läser hon nu till veterinär på Ulltuna. Lilla Mysan är en hjälte -big time!
Ring mig nästa gång du behöver fikasällskap!

Maja dök upp från ingenstans.
Nej, nu ljög jag. Hon dök upp på Nisse.
Maja visade sig snabbt vara en uppkäftig tonåring, utan minsta hut i kroppen.
Behöver jag säga att jag verkligen älskar henne?
Må så vara att jag är mer än dubbelt så gammal ung som hon - det har ingen som helst betydelse.

Kjell är min älskade bror. Det må vara så att han är ett "helsyskon" utan att driva den diskussionen vidare. Hur som haver, så är han väldigt viktig för mig.
Hans två underbara barn - Patrik och Ida - är helt fantastiska kusiner till mina barn. Inte tu tal om den saken.
Jag älskar honom verkligen!


Förresten; Är det någon som vet hur man, utan att vara tjenis med en bonde, får tag på vete (typ "vete som finns i vetekuddar")?

Uppsalas landshövding har visst varit på pickalurven och gruffat med konstapeln. Jojo, så kan det gå. Själv hävdar han visst att han varit spik nykter, eftersom han nyligen varit förkyld. Jag baxnar över det uttalande han gjort i en av rikstidningarna Jag hade bara druckit två glas vin vid åttatiden, så vid tolvslaget hade jag 0.000 promille. Om karln verkligen tror att man når 0 promille så snabbt, så hoppas jag verkligen att jag inte möter honom när han är ute och kör bil!
Att döma av polisrapporter och privatpersoners iakttagelser, så verkar det dock som att Björk varit törstigare än han själv påstår.
Han har nu blivit JO-anmäld av en privatperson, eftersom han med stöd av sitt ämbete försökte dirigera polisens insatser. Fortsättning lär följa.

Bäst som jag lufsade omkring här i mina svettiga myskläder (AGs fleecetröja och mina långkalsonger) ringde det på dörren. Jag visste inte riktigt om jag skulle öppna, eftersom jag verkligen såg sjukdomseländig ut. Men jag kände mig lite vågad, så jag chansade. Utanför stod underbara Shw med ytterligare påfyllning till barnens garderober.
Jag fylls av en harmoniskt värme när jag tänker på vilka fina vänner jag har. Om det hade varit grannen som stått utanför, så hade jag velat sjunka genom jorden över min ynkliga uppenbarelse. Men nu var det en vän som stod där, och jag struntade i att håret var fett, hyn fnasigt torr och munsåret nyss insmort med zinkpasta.

Framåt kvällskvisten tröttnade jag på att vara sjuk. Jag tog mig ett mysigt skumbad, och tvagade bort ynkligheten. Det lyckades ganska bra, även om halsen inte är helt ok än. Men nu är jag på benen igen och det är tur, för imorgon skall jag gå på kafferep!

Halsen värker som om jag hade skrubbat den med en stålborste. Större delen av gårdagen tillbringades under täcket, och om jag inte blir bättre så får jag nog masa mig iväg till tant doktorn.

Jag har, av förklarliga skäl, inte så mycket att rapportera.
Kreativiteten pockar på, och igår slogs jag av tanken att jag kanske borde sticka ett par sockor! Jag har aldrig stickat sockor i hela mitt liv, och har ingen aning om hur man gör. Men sådana problem är ju världsliga!
Jag vet en annan klimakteriekossa som är en hejare på att brodera. Vi kanske kan starta syjunta!

Vart tog alla vilda kvinnor vägen? undrade Mikael Rickfors så poetiskt någon gång på 80- (eller var det 90-?) talet. Själv är jag lite mer jordnära, och undrar var fan allt toalettpapper tar vägen?!
Jodå, här handlar vi papper på bal (det är ju så praktiskt och ekonomiskt att storhandla!). Ändå är toapapper nästintill en bristvara i detta hushåll.
Låt gå för att Love och Smilla förbrukar en del i sin virvlande framfart (hur kul är det tex inte att rulla ut en hel rulle på hallgolvet?) och att det till vardags mer eller mindre används som servetter vid måltiderna (ja, och jag skäms inte för att säga det), samt att torka upp allt spill som blir vid nämnda näringsintag.
Men ändå.
Närhelst man sitter där, så är pappershylsan tom. Det har hänt ( - och jag skäms inte för att berätta det heller!) att vi i panikartade situationer tvingats ta till en bunt av IKEAs ekonomiförpacketerade servetter (som vi annars bara använder - och då inte på toaletten - när vi har gäster!).
En person jag känner (eftersom diskretion är en hederssak för mig nämner jag inga namn, hur mycket ni än må böna och be!) har berättat att han under sin ungkarlstid vid något tillfälle inte såg någon annan utväg än att ta med sig några melittafilter in på hemlighuset (inom parentes kan jag försäkra att jag aldrig skulle sjunka så lågt, det finns gränser även för mig!).
Det skulle vara intressant att veta hur mycket toapapper en "normal" (vad det nu är) trebarnsfamilj förbrukar per månad. Oavsett vad svaret är, så är jag övertygad om att vi drar upp medeltalet.

Fan tro't, men nu har jag gett svar på tal i gästboken.

Jag kanske borde gå och lägga mig.

Se på 20-25-åringarna som helrakar sina kön och påstår att de gör det för sin egen skull. Det är det ingen som gör! Det är dessutom ohygieniskt, ofräscht, och det gör ont när det växer ut och skaver när man har jeans läser jag i en intervju med Emma Hamberg.
Ok, det må så vara att jag inte befinner mig i åldersgruppen 20-25, och att jag aldrig ägt ett par jeans. Men jag gör ändå stora ögon när jag läser detta. Jag rakar mig (om än inte helt och hållet), och jag gör det just för att det känns fräscht och hygieniskt! Det har aldrig någonsin slagit mig, inte ens i min vildaste fantasi, att min partner skulle ha några åsikter om detta (som jag skulle kunna vara intresserad av).
Jag rakar mig under armarna av samma anledning; Det känns fräscht! Jamen, även om man inte svettas så arbetar ju svettkörtlarna, och en ofräsch lukt uppstår/kan uppstå.
Den som ev. har/haft någon åsikt om mitt rakande skulle onekligen få veta var dörren är. Detta har dock inte hänt.
De 20-25-åringar jag känner/umgås med må kanske inte utgöra något statistiskt urval, men jag kan gå i god för att ingen av dem skulle raka sig (i den mån de nu gör det) för någon annans skull.
Jag kan heller inte se detta med rakande/icke rakande som någon "kvinnosaksfråga". Lika lite ser jag bärandet/icke bärandet av BH som någon "kvinnosaksfråga" *minns 70-talets brinnande BH-bålar*
Jag använder till 98% inte BH, och det är bara för att... tja, jag inte känner för det. Vid de tillfällen jag använder BH, så gör jag det enbart för att jag känner för det!
Jag minns att jag och Jerry diskuterade bröstens förändringar vid graviditet/ammning. Vaddå har du fått större bröst? frågade Jerry. Nej, men längre svarade jag.
Gör allt detta mig ur "kvinnosakskvinnasynpunkt" rätt i vissa sammanhang, och fel i andra?
Emma Hamberg verkar vara en omdömesgill människa i andra sammanhang, så jag hoppas att intervjutexten var kraftigt förkortad, och att hon kanske tom var felciterad. Eller så handlar det bara om att hon pratar om helrakade kön, medan jag pratar om delvis rakade (vi kanske inte snackar om samma sak, helt enkelt). Eller så har jag bara fel i mina tankegångar (fine with me!)

Jag inser plötsligt att mitt läsande tar myyycket längre tid än tidigare (och då menar jag inte pga de rent praktiska omständigheterna). Jag, som brukat vara en snabbläsare av stora mått, tar plötligt god tid på mig. Jag undrade varför, men så kom insikten;
Eftersom läsandet är så exklusivt för mig i nuvarande situation, så är alla mina sinnen öppnade och törstande. Jag "äter" boken. Känner på den - såväl fysiskt som mentalt. Jag njuter av att sitta i det halvdunkla skenet från stearinljus och julgran.. Jag smakar och luktar på orden. Jag stannar upp och ler - kanske inte nödvändigtvis över bokens innehåll, men över min möjlighet att läsa. Jag njuuuter!
Och jag låter njutandet ta sin tid!

Har jag förresten berättat om vår julgran? Nej, jag tänkte väl det.
Tanken var väl att den skulle se ut som vanligt (vad annars?) med en traditionell ljusslinga. Men så blev det inte, för i sista stund (läs: under shoppingen på Rusta) bestämde vi oss för att den skulle dekoreras med en ljusslinga med kulörta lyktor. Det blev mer lyckat än vi vågat tro, dvs kanonbra! I vår köpiver slet vi även med oss två "ljusgardiner" som - i form av olikfärgade stjärnor - nu lyser upp fönstren i vardagsrummet.
Att julgransslingan gick att ställa om i åtta olika blinkfrekvenser (förutom det ständiga sken vi genast knappade oss fram till) lyckades vi snyggt undanhålla för barnen. Det tog nästan ett helt dygn innan Love hade genomskådat oss.
Nu vaknar vi, mer eller mindre, varje morgon till ett blinkande som kan framkalla epilepsi även hos den mest härdade.