Nu har jag sovit ett par timmar (i vår värld får man ta tillfället när det bjuds), och känner mig relativt utvilad. Tintin har åkt hem till en kompis, och skall sova över där. Stackars AG ligger och försöker vila. Han har fruktansvärt ont i ena handen/handleden, och vi har ställt lekmannadiagnosen CTS. Jag drabbades av det när vi väntade Love, så jag vet hur vansinnigt ont det gör. Innan jag fick mina handskenor så ville jag mest bara sitta och slå händerna i bordet.
Värk är hemskt.
Love har somnat, men Smilla är fortfarande vaken. Men jag hoppas verkligen att hon knoppar snart, för jag behöver verkligen hantverka.

För, ganska exakt på timmen, fem år sedan bjöd jag en ungdomlig Hunk på middag. Eller hade vi vid det här laget hunnit släpa oss iväg till Bishop Arms, där vi satt och råhånglade?
Hur som, vårt första möte blev en underbar kväll, vilken blev början till något som fortfarande pågår. Han är kanske inte lika ungdomlig längre, men han fungerar relativt smärtfritt. Och om sanningen skall fram, så har väl åren satt sina spår på mig också (i genomsnitt 6 kg/år, tex).
Nej, dagen har inte uppmärksammats alls. Nu för tiden är vi nöjda och glada om vi har friska barn och en jämn avföring. Allt därutöver är i nuläget en ouppnålig lyx.