Nej, det blir ingen Pridefestival för mig, och det verkar inte finnas ett enda jävla dugg jag kan göra åt det.
Luften har gått ur mig totalt.
*drar ur kontakten*

Idag fick jag ett besked som allvarligt hotar att äventyra min medverkan på Pridefestivalen. Det är tur att jag är en obotlig optimist, annars skulle jag (nog) bryta ihop.
Hjärnan arbetar för högvarv med att fundera ut alternativa lösningar, vissa kanske mer realistiska än andra. Tack och lov så har jag aldrig någonsin, hur jävlig en situation än varit, tappat humorn (och det har nog bokstavligt talat räddat livet på mig). Faktum är att jag, livet igenom, ärligt och uppriktigt kunnat skratta även i de allra svartaste stunderna.
Ikväll har jag både fnissat och gapskrattat åt mig själv.
Jag hoppas att det är ett uttryck för att jag begåvats med såväl humor som distans. Den alternativa förklaringen känns inte lika lockande.

Åter till snoppgjutningen!