Fy fan så hopplöst allt (nåja, inte allt) känts de senaste dagarna. All kraft och kreativitet har varit som bortblåst. Den kreativa glädjen försvann, och det kändes som jag aldrig skulle få fatt i den igen. Jag har inte ens förmått läsa/se på TV om sådant som har med Pride att göra. Det har känts som ett hån.
Men det sägs ju, så klokt, att det alltid är mörkast före gryningen. Idag kom en lycka-till-talisman med posten från Siv. Och ikväll ringde Shw och kom med ett kreativt förslag (som antagligen inte skulle gillas av någon nitisk paragrafryttare på parkförvaltningen...). Dessa två klimakteriekossors insats vände regn till solsken.
Så imorgon är det jag som far till Stockholm och Pride!

Känner mig lite stressad. Det är plötsligt tusen saker som måste fixas innan morgondagen, så nu har jag inte tid att sitta här.