Fy fabian vad jag har stressat idag! Inte så att jag sprungit omkring och gjort en massa saker, men jag har gått från den ena stressiga situationen till den andra. Men några glas Samarin har hjälpt mig att ta mig genom dagen.
I förmiddags tog jag och AG med oss Love och Smilla, och tog en sväng på stan. Det borde vi inte ha gjort.
De var båda på sitt allra ettrigaste humör, och ingenting funkade. Vädret var uselt och vi var hungriga, så vi bestämde oss för att äta lunch på Chagall. Det borde vi inte ha gjort.
Det blev Dagens pasta för hela familjen. I min portion hittade jag först ett hårstrå. När jag petat bort det och ätit några tuggor hittade jag en pappersbit. Några tuggor senare kände jag något hårt i munnnen. Det var en benbit.
Vem vet vad jag hade hittat om jag ätit vidare...
Vid det här laget var aptiten som bortblåst, och hade ersatts med illamående. Jag informerade en förbipasserande ur personalen om mina fynd. Innan jag visste ordet av, hade han bytt ut tallriken mot en ny portion. Jag kan dock inte påstå att jag var speciellt sugen på att äta av den. Även AGs aptit hade förbytts till illamående, och vi gick därifrån utan att dricka kaffe.
Barnens ettriga humör fortsatte, och för att muta dem till lugn köpte vi en låda jordgubbar (i tron om att detta skulle få dem att sitta still i vagnen... hahaha, borde vi inte veta bättre vid det här laget..?).
Till slut tog vi oss iaf hem, och en eftermiddag med stress utan dess like, tog vid.

Men guuud vad du har gått ner i vikt!! ylade Shw när vi träffades igår.
??Dhöö..?? svarade jag, men hon stod på sig.
Jo minsann. Om man skulle tro henne, så syndes viktnedgången både i ansiktet och på kroppen. Ja, hon öste på så att jag nästan trodde att hon ville låna pengar... Men så började jag tänka efter. För ett par dagar sedan tog jag på mig ett par av byxorna jag fick av henne för en tid sedan, och visst satt de lite löst i midjan. Eller lite och lite.... jag var tvungen att dra om ett skärp för att få dem att sitta uppe. Men jag tänkte att de byxorna kanske var någon storlek större än de två andra paren jag fått av henne, och så tänkte jag inte mer på det.
Idag tog jag på mig ett par av jeansen jag fått av henne, och de satt minsann också oroväckande slappt. Nytvättade jeans, som ju dessutom brukar vara extra tajta. Mysko.
För att reda klarhet i frågan, så insåg jag att jag måste väga mig. Som bekant, så äger jag ingen våg, men problem är till för att lösas. När vi var på stan idag, så gick jag helt sonika in i en affär som saluför vågar, och ställe mig på en. Och tro det eller ej, men Shw hade visst rätt.
Jag har gått ner 10 kg, och det är oroväckande! Nu är jag livrädd att jag inte skall kvala in i den där "viktminskningsgruppen" på vårdcentralen, som jag anmält mig till. Här gäller det att ta till alla till buds stående medel för att "äta upp sig" inför den kommande "intervjun" på vårdcentralen.
Jag (och vännen jag skall gå med) när en oro om att vi skall dissas på vårdcentralen, och hänvisas till Tjockholmen istället. Det vill vi inte! (hur väldokumenterad vännens fäbless för docusåpor än må vara... *host* puss!)

Ikväll har Marianne och hennes döttrar varit här och födelsedagsfikat. Och imorgon blir han fyra år, det lilla yrvädret!
Tankarna far tillbaka fyra år i tiden.
*tittar på klockan* Nu är det bara ett par timmar kvar innan värkarna sätter igång. Och det med full styrka från början, inga "uppvärmningsvärkar" här, inte. Vattnet gick för över ett dygn sedan, och vi har fått tid för igångsättning imorgon bitti. Men så länge ville visst den lille krabaten inte vänta.
Straxt efter kl 02 sprang AG ut till parkeringen för att hämta bilen. Sekunden efter att dörren slagit igen bakom honom, hör jag hur han kör in bilen på gården. Han pumpar adrenalin, men är samtidigt otroligt behärskad.
Själv har jag kommit till ett stadie där jag blivit övertygad om att vi inte kan ta bilen. AG måste ringa en ambulans, men jag säger inget. Dels därför att jag inte vill jaga upp AG ännu mer, men också för att det inte är så lätt att prata samtidigt som man har intensiva värkar. Dessutom måste vi skjutsa hem Tintin (som ligger och sover) till en kompis.
Jag tänker att vi kanske kan lösa det genom att ringa polisen, och be dem eskortera oss genom stan. Detta förblir dock en tanke hos mig.
En sömndrucken Tintin kläs på, och vi sätter oss i bilen. Jag kämpar mot värkarna så gott jag kan, eftersom jag inte vill skrämma Tintin. Vid varje värk - de kommer tätt nu - måste AG stanna bilen vid vägkanten. Jag klarar inte av att han kör, samtidigt som jag har ont.
När vi kommer fram till förlossningen inväntar jag en värk innan jag kliver ur bilen. AG passar på att ta ut väskan, och springer fram och ringer på dörrklockan. När värken klingat av, tror jag att jag skall ta mig in till förlossningen innan nästa kommer.
Jag hade fel.
Halvvägs framme vid dörren (dvs efter ca 10 meter) kommer nästa värk. Jag ropar på AG, som kommer och försöker hjälpa till. Barnmorskan, som just kommit ut till entren fattar galoppen, och springer in och hämtar en bår. Hon kommer ut med den, och försöker med hjälp av AG få upp mig på den. Då kommer nästa värk. Sedan bär det av in på ett inskrivningsrum. Kläderna slits av min underkropp, och en snabb koll görs.
Nej, här finns inte tid för någon inskrivning. Mot ett förlossningsrum!
Kl. 04.13, den 20:e augusti 2000 kommer vår älskade lille Love till oss.