Min sport-och-idrottsintresse-gen inte bara saknas. Det är dessutom ett stort urgröpt hål där den skulle suttit. Jag tror banne mig inte att jag skulle kunna förmå mig att sitta och titta på spektaklet på TV ens om jag hade en pistol riktad mot mitt huvud. Jag skulle falla i koma av leda. Jag kan inte komma på en enda sak som jag är så totalt jävla ointresserad av, som just sport.
Jag har ändå förstått att det ramlat in några guld till sverige den gångna helgen. Men fråga mig inte vilka grenar det handlade om, för jag har ingen aning.
Jag är inte bara genuint ointresserad av den sport som väller ut ur TVn och tar plats i varenda tidning. Jag börjar dessutom utveckla en utpräglad aversion mot det hela.
Jag är faktiskt beredd att säga att jag H-A-T-A-R sport!

Under gårdagens flanerande i Stockholm viskade Saffran till mig Där går ju X (ytterligare en dagbokare!). Ja, vi mötte henne faktiskt så nära att vi hade kunnat ta på henne, men ingen av oss vågade ge sig till känna. Förlåt X, att vi var så fega.
*ynk*
Vad finns mer att säga om gårdagen? Antagligen en hel del, men det jag kommer på just nu är följande;
Jag anser mig vara ganska slipad när det gäller att (försöka) hålla ihop en flock. Trots det, lyckades en i skaran komma på villovägar. Tack och lov, så är ju alla utrustade med mobiler nu för tiden, så skocken blev komplett innan katastrofen blev ett faktum.
Lärdom: Det är lättare att hålla samman mina avkommor, än en näpen liten skara myndiga bloggare!

På torsdag bär det av mot Stockholm igen, om allt går enl. planerna. Då skall jag nämligen njuta av Rickard Wolff (eller... jag lär väl få nöja mig med hans raspigt lena, underbara röst - och det är banne mig inte det sämsta!) i Vitabergsparken.

Drabbades av lite melankolik under eftermiddagen, men jag tror att jag lyckats vända det till konstruktivt tänkande.

Jag har två gmailkonton kvar att dela ut. Först till kvarn...