Svärfar skulle ha kommit för att fira Love förra helgen. Men han lämnade återbud i sista stund, eftersom han hade fått en blodpropp och var tvungen att åka till sjukhuset. Läskigt som tusan, men tack och lov verkade det inte alltför allvarligt.
Han fick blodförtunnande medicin och skickades hem. Han har väl inte känt sig helt ok under veckan, och idag var det dags för ett nytt sjukhusbesök. Läkarna konstaterade blödningar i benet, men kunde inte avgöra varifrån de kom. För att reda klarhet i frågan skulle benet nu undersökas med ultraljud. Det visade sig att han inte alls var frågan om någon blodpropp - han hade inre blödningar i benet! Då kanske blodförtunnande medicin inte är det bästa man kan äta...
Nu är han iaf inlagd, så att läkarna har kontinuerlig koll på honom. Det känns tryggt.

Jag har gått en tid och undrat hur det kan komma sig att jag blivit så ful. Jag menar - jag är ju hur snygg som helst egentligen, så det är ju ett smärre mysterium att det inte syns längre.
För ett par veckor sedan slog det mig att jag inte sminkar mig längre. När jag tänker efter, så avtog nog sminkandet ganska snart efter att jag träffat AG. Det var väl något i mitt undermedvetna som sa att det inte behövdes längre, nu när jag rott skutan i hamn.
Visst kan man vara vacker utan spackel, inte tu tal om den saken. Men för en, i det närmaste, albino som jag så kan det behövas lite hjälp för att skönheten skall komma till sin rätt. Nu när jag dessutom färgar håret (fn mörkt lila) blir ju blekheten ännu mer påtaglig. Alltså började jag rota omkring i badrummet, i jakt på gammalt smink. Det enda jag lyckades hitta var en torkad mascara, och det var ju inte mycket att hurra för. Så förra veckan inhandlades div sminkattiraljer, och idag kompletterades lagret.
Som ni förstår, så är jag nu vacker som en dag.
Kanske även den allmänna finishen får sig ett lyft, nu när jag börjat använda BH.

Något mindre upplyftande var brevet som kom från vårdcentralen idag.
Jag har ju anmält mig till en viktminskningsgrupp som skall starta i höst. När jag anmälde mig fanns det platser kvar, men nu meddelades plötsligt att jag inte får vara med, eftersom antalet intresserade var större än antalet platser!
Mutter å elände. Min första tanke var att jag skall ringa och "bråka" om detta, men jag vet inte om jag ids. Jag får se.
Det visade sig att min sparringpartner fått samma besked. Även hon blev besviken, men sedan konstaterade hon att det måste betyda att vi kan fortsätta svulla.
Ja, så är det nog.
Eller så är det väl meningen att vi skall vässa stavarna och ge oss ut.
Dessutom blir jag väldigt sporrad av Truetos nyfrälsta orerande om gymbesök. Jag är bra sugen på att göra honom sällskap.

Förra veckan kom en granneoch ringde på. Hon undrade om vi hade våra kattungar kvar, och det hade vi ju. Grannen hade (haft) kattungar, men nu lyckats bli av med dem. Det ringde fortfarande folk till henne i hopp om att få en kattunge, så nu undrade hon om det var ok att hon hänvisade dem till mig.
Jajamensan, det var mer än ok!
Redan dagen efter ringde en tjej, och idag var hon här och hämtade en av pälsbollarna. Jag kände redan första gången jag pratade med henne att hon var en djurvän, och den känslan har bara förstärkts för varje gång jag pratat med henne.
Jag känner mig tryggt förvissad om att kissen kommit till ett bra hem.

Dagens bragdmedalj går till AG.
Han gav sig i kast med något verkligt pissjobbigt, men han gjorde det. Och han kom helskinnad ur det.
Ett stort HURRA för honom!

Nu kan jag inte undanhålla fakta längre. Familjen väntar tillökning.
Jo, så är det.