Vart tog alla vilda kvinnor vägen? undrade Mikael Rickfors så poetiskt någon gång på 80- (eller var det 90-?) talet. Själv är jag lite mer jordnära, och undrar var fan allt toalettpapper tar vägen?!
Jodå, här handlar vi papper på bal (det är ju så praktiskt och ekonomiskt att storhandla!). Ändå är toapapper nästintill en bristvara i detta hushåll.
Låt gå för att Love och Smilla förbrukar en del i sin virvlande framfart (hur kul är det tex inte att rulla ut en hel rulle på hallgolvet?) och att det till vardags mer eller mindre används som servetter vid måltiderna (ja, och jag skäms inte för att säga det), samt att torka upp allt spill som blir vid nämnda näringsintag.
Men ändå.
Närhelst man sitter där, så är pappershylsan tom. Det har hänt ( - och jag skäms inte för att berätta det heller!) att vi i panikartade situationer tvingats ta till en bunt av IKEAs ekonomiförpacketerade servetter (som vi annars bara använder - och då inte på toaletten - när vi har gäster!).
En person jag känner (eftersom diskretion är en hederssak för mig nämner jag inga namn, hur mycket ni än må böna och be!) har berättat att han under sin ungkarlstid vid något tillfälle inte såg någon annan utväg än att ta med sig några melittafilter in på hemlighuset (inom parentes kan jag försäkra att jag aldrig skulle sjunka så lågt, det finns gränser även för mig!).
Det skulle vara intressant att veta hur mycket toapapper en "normal" (vad det nu är) trebarnsfamilj förbrukar per månad. Oavsett vad svaret är, så är jag övertygad om att vi drar upp medeltalet.

Fan tro't, men nu har jag gett svar på tal i gästboken.

Jag kanske borde gå och lägga mig.

Om det inte varit för min jojo-feber samt värkande hals och öron, så hade jag suttit i soffan hemma hos Shw och myst just nu. Istället sitter jag här med min såsiga skalle, och tycker synd om mig själv.
Men om berget inte kan komma till Mohammed, så är det som bekant berget som får komma till Mohammed. Alltså kom Shw och hennes syster (OBS! Inga jämförelser i övrigt mellan dessa två underbara kvinnor och ett berg! sic!) förbi här, som hastigast. De hade flera kassar, överfyllda med barnkläder, med sig.
Det var som en andra julafton att titta igenom dessa, och det var otroligt fina kläder. Underbara små Smilla-klänningar, tuffa Tintin-byxor och några tröjor som kommer falla Love i smaken, mm mm.
TACK!

AG gjorde mig uppmärksam på att blommorna i fönstret är på väg mot en säker död. Du håller på att frysa ihjäl dem, bannade han mig. Jamen, då får vi väl flytta på blommorna svarade jag.
Att döma av hans min hade han tydligen hoppats på att jag istället skulle komma till någon slags insikt om att fönstret skulle vara stängt på nätterna.
Jäkla frysprick!

Som sagt, så uppstår ett eskalerande kaos när Love är hemma från Lekis. De senaste två dagarna har varit fruktansvärt jobbiga, inte minst för AG, eftersom jag själv legat för ankar med feber och ont i halsen.
Ikväll gick Love upp till Marianne, för att tillbringa helgen där. Smilla somnade ungefär samtidigt, och genast infann sig ett underbart lugn. Febern har, tack och lov, lyst med sin frånvaro ikväll. Mina planer är att det skall fortsätta så. Imorgon är det nämligen tänkt att jag skall träffa Shw och hennes syster, och det ser jag fram mot!

Mobilen ringde, och till min stora förvåning - och glädje! - kvittrade Maja i andra änden.
Maja är en tjej jag lärt känna ganska väl genom mitt Ordspel-spelande. Vi har messat och mejlat en del, men detta var första gången vi talades vid. Maja bor ganska långt söderut, men om någon vecka skall hon trampa Uppländsk mark några dagar. Hon ringde alltså främst för att informera om att hon bjudit in sig till oss, vilket bara är kanonkul! Det skall bli jätteroligt att träffa henne, och kanske också guida runt henne lite i Uppsala (inför hennes kommande studier, hoppas jag).
Maja är ett (av många) exempel på att intelligens inte har med ålder att göra. Hon är exakt hälften så gammal ung som jag, och en mer skärpt och vaken människa har sällan skådats.

Först går folk omkring och säger God Jul till varandra i ett par veckor. Sedan är det dags för Gott slut och Gott Nytt År. Men tro inte att det är nog med det; Nej, nu skall det klämmas i med God fortsättning.
Jaja, förhoppningsvis menar man bara väl, det är bara det att jag är allergisk mot floskler.

Här blev det iaf en trevlig nyårsafton. Dagen ägnades åt att feja och förbereda maten. Kl. 19 kom Marianne och hennes döttrar, Sandra och Isabelle. Vi bjöd på

• Förrätt
  Skaldjurstoast
• Varmrätt
  Honungsmarinerad, helstekt fläskfilé
  Hasselbackspotatis (eller pommes frites till de som ville ha)
  Bearnaisegratinerade kronärtskockshjärtan
  Grillade tomater
  Sparris och kokta morötter
• Dessert
  Gratinerade frukter (apelsin, ananas, banan, mandarin, jordgubbar, passionsfrukt) med mandelflarn och riven, vit choklad

och om jag får säga det själv (och det får jag ju!), så blev maten mer än lyckad!
Sedan vidtog lite avslappnat umgänge i salongen. Godis och snacks svaldes ned med goda, och för åldern lämpliga, drycker. Vid tolvslaget var det naturligtvis dags att sniktitta på andras fyrverkerier. Love hade redan stått i vardagsrumsfönstret nästan hela kvällen och tittat på de raketer vissa tjuvstartade med.
Isabelle är otroligt rädd för smällare, så hon och jag stannade inne medan de andra gick ut. Jag hade mina farhågor om att Smilla kanske skulle få kalla fötter när hon väl var ute, men hon hade låtit sig roas lika entusiastiskt som Love.
Sedan vidtog ett (om än något försenat) skålande. Gästerna stannade fram till tvåtiden, och jag tror jag vågar utge mig för att vara taleskvinna för oss alla, när jag säger att det var en mycket trevlig nyårsafton!

I förrgår när jag, Tintin och Smilla var på stan ringde telefonen. Det var Jerry, och direkt när jag svarade hörde jag hans entusiastiska stämma kvittra Jaaa!! Det funkar!!
Han höll på att lägga in röstuppringning på sin mobil, och nu hade han lyckats få mitt nummer att funka. Först hade han försökt med att säga Åse med klar och ren stämma, men se det ville inte telefonen gå med på. Den vägrade helt enkelt ringa upp mig. Då försökte han med att lägga in Häxan, och tro det eller ej, men telefonskrället ringde upp mig på rödaste momangen.
Hur skall jag tolka detta?

Och så har vi det här med rakhyvelns framfart eller ej.
Jag kan verkligen inte tro att alla kvinnor (mellan 20-25) som rakar sig, gör det i hopp om att behaga sin partner. Jag kan inte ens tro att majoriteten gör det.
Jag vill heller inte tro att det hela handlar om självsäkerhet (eller bristen därav). Visst kan det vara förklaringen i ett fåtal fall, men i min värld (dvs de människor jag omger mig med) må detta utgöra en försvinnande liten del.
Jag håller fortfarande möjligheten öppen för att jag har fel, men det skulle förvåna mig å det allvarligaste om så var fallet. Men framför allt, så vore det fruktansvärt tragiskt (ja, inte att jag hade fel, utan att det verkligen förhöll sig på det sätt jag inte kan se).
Anledningen till att jag reagerade så starkt som jag gjorde på Emma Hambergs uttalade, var nog att hon förkunnade att detta handlade om alla kvinnor mellan 20-25. Om jag själv befunnit mig i den ålderskategorin, hade jag känt mig kränkt och överkörd av hennes uttalande. Hon gör sig, helt oombedd, till åsiktsförkunnare för en stor skara människor. Emma Hamberg har inte en jävla susning om varför jag rakar mig (oavsett vilen ålderskategori jag tillhör).
Jag är svårt allergisk mot all form av sådant fyrkantigt resonemang.

Jag fortsätter att raka mig när och där jag har lust. Vad AG sedan tycker om det, är jag på intet sätt intresserad av (och när jag tänker efter, så har han aldrig kommenterat det).
PS: Jag rakar mig på benen också. Men inte vintertid, för då vill jag gärna ha lite päls!


Avslutningsvis vill allas er favvo-Häxa önska ett riktigt Grått Nytt Hår!