Jag har visserligen inte sett Gudfadern-filmerna, men något säger mig ändå att detta testresultat inte vill påskina att jag är en vän och timid människa...
Härom dagen Saddam, idag Gudfadern... Jag måste ha en skev självuppfattning, eller så är dessa tester inte hundraprocentigt tillförlitliga.

Det är inte illa att fylla fyra år. Love firas minsann nästan en hel vecka...
Igår var ju hans riktiga födelsedag, och då firades han av oss i familjen. Den mest uppskattade presenten var Mulle Meck bygger båt. Dessutom blev det biopremiär. Premiär i dubbel bemärkelse; Det var Loves premiär i biosalongerna, och det var dessutom premiär på filmen vi såg. Det var mysigt att sitta där i biomörkret med honom.
Han har tidigare aldrig haft ro att sitta stilla och titta på en hel film (när vi tittat på video eller DVD), men nu gick det bra. Ok, den sista kvarten tyckte han väl var lite tradig, men inte värre än att han ändå satt stilla och tittade.
När vi kom hem hade vi lite familjemys, och åt kräftor.

Idag åkte familjen till Polacksbacken, och besökte Fyrisfestivalen. Vi slösade pengar bland marknadsstånden, och försökte efter bästa förmåga att hålla samman familjen.
På eftermiddagen åkte vi till Faster Es kolonistuga och fikade.
Jag tycker verkligen om E mer och mer och mer. Hon är Tintins biologiska faster, och vi tappade kontakten under några år (det var ju lätt hänt, eftersom ingen annan ur den familjen hade intresse av att hålla kontakten). Men så stötte jag och Tintin ihop med henne i vintras, och sedan dess håller vi kontakten. Hon tog från första början till sig Love och Smilla till fullo, och gör ingen som helst skillnad på att hon inte har några biologiska band till dem (som hon har till Tintin). Hela barnaskaran avgudar henne, och jag tror nog att AG också tycker att hon är bra.
Anledningen till dagens besök var dels att Tintin skulle få en skolryggsäck av henne. Hon lovade honom den tidigare i somras, och han har tjatat mycket om det sedan dess ;) En annan anledning till besöket var naturligtvis Loves födelsedag.
Vi fikade och trivdes bland hallonbuskar, getingar, rhododendron och fasaner(!). Lagom när det var dags för oss att tänka på refrängen dök några av Es spelkompisar upp. Hon spelar nämligen fiol, och nu skulle det jammas. Till barnens fascination värmde de upp med Idas sommarvisa och Här kommer Pippi Långstrump.

När vi kom hem hängde en kasse på dörrhandtaget. Till Loves stora lycka innehöll det ytterligare ett paket!
Det var ett innehållsrikt paket, och han valde att börja med att prova tiaran. Den var jättefin, och han beskådade lyckligt sig själv i spegeln. Sedan hördes glada tjut över pusslet (som bla visade mamma på grönbete...), samtidigt som Smilla knorrade avundsjukt över traktorn... ;)

Igår när Tintin och jag sprang omkring på stan, köpte jag bla en laminator. Jag förstår, ärligt talat, inte hur jag kunnat leva utan en sådan tidigare! En laminator är ju en absolut livsnödvändighet!
Nu laminerar jag allt jag kommer åt. Och om det sinar i kassan, så kan jag ju börja tillverka id-kort...

En kul sak som hänt, är att jag (i det närmaste) fått en hantverksbeställning från kommunen. Jag skriver "i det närmaste" eftersom jag inte fått definitivt besked än (så nu går det väl om intet bara för att jag skriver om det här...). Men det känns ju roligt att ha fått denna förfrågan, utan att jag "marknadsfört" mig.

Nu skall jag se Seven.

Fy fabian vad jag har stressat idag! Inte så att jag sprungit omkring och gjort en massa saker, men jag har gått från den ena stressiga situationen till den andra. Men några glas Samarin har hjälpt mig att ta mig genom dagen.
I förmiddags tog jag och AG med oss Love och Smilla, och tog en sväng på stan. Det borde vi inte ha gjort.
De var båda på sitt allra ettrigaste humör, och ingenting funkade. Vädret var uselt och vi var hungriga, så vi bestämde oss för att äta lunch på Chagall. Det borde vi inte ha gjort.
Det blev Dagens pasta för hela familjen. I min portion hittade jag först ett hårstrå. När jag petat bort det och ätit några tuggor hittade jag en pappersbit. Några tuggor senare kände jag något hårt i munnnen. Det var en benbit.
Vem vet vad jag hade hittat om jag ätit vidare...
Vid det här laget var aptiten som bortblåst, och hade ersatts med illamående. Jag informerade en förbipasserande ur personalen om mina fynd. Innan jag visste ordet av, hade han bytt ut tallriken mot en ny portion. Jag kan dock inte påstå att jag var speciellt sugen på att äta av den. Även AGs aptit hade förbytts till illamående, och vi gick därifrån utan att dricka kaffe.
Barnens ettriga humör fortsatte, och för att muta dem till lugn köpte vi en låda jordgubbar (i tron om att detta skulle få dem att sitta still i vagnen... hahaha, borde vi inte veta bättre vid det här laget..?).
Till slut tog vi oss iaf hem, och en eftermiddag med stress utan dess like, tog vid.

Men guuud vad du har gått ner i vikt!! ylade Shw när vi träffades igår.
??Dhöö..?? svarade jag, men hon stod på sig.
Jo minsann. Om man skulle tro henne, så syndes viktnedgången både i ansiktet och på kroppen. Ja, hon öste på så att jag nästan trodde att hon ville låna pengar... Men så började jag tänka efter. För ett par dagar sedan tog jag på mig ett par av byxorna jag fick av henne för en tid sedan, och visst satt de lite löst i midjan. Eller lite och lite.... jag var tvungen att dra om ett skärp för att få dem att sitta uppe. Men jag tänkte att de byxorna kanske var någon storlek större än de två andra paren jag fått av henne, och så tänkte jag inte mer på det.
Idag tog jag på mig ett par av jeansen jag fått av henne, och de satt minsann också oroväckande slappt. Nytvättade jeans, som ju dessutom brukar vara extra tajta. Mysko.
För att reda klarhet i frågan, så insåg jag att jag måste väga mig. Som bekant, så äger jag ingen våg, men problem är till för att lösas. När vi var på stan idag, så gick jag helt sonika in i en affär som saluför vågar, och ställe mig på en. Och tro det eller ej, men Shw hade visst rätt.
Jag har gått ner 10 kg, och det är oroväckande! Nu är jag livrädd att jag inte skall kvala in i den där "viktminskningsgruppen" på vårdcentralen, som jag anmält mig till. Här gäller det att ta till alla till buds stående medel för att "äta upp sig" inför den kommande "intervjun" på vårdcentralen.
Jag (och vännen jag skall gå med) när en oro om att vi skall dissas på vårdcentralen, och hänvisas till Tjockholmen istället. Det vill vi inte! (hur väldokumenterad vännens fäbless för docusåpor än må vara... *host* puss!)

Ikväll har Marianne och hennes döttrar varit här och födelsedagsfikat. Och imorgon blir han fyra år, det lilla yrvädret!
Tankarna far tillbaka fyra år i tiden.
*tittar på klockan* Nu är det bara ett par timmar kvar innan värkarna sätter igång. Och det med full styrka från början, inga "uppvärmningsvärkar" här, inte. Vattnet gick för över ett dygn sedan, och vi har fått tid för igångsättning imorgon bitti. Men så länge ville visst den lille krabaten inte vänta.
Straxt efter kl 02 sprang AG ut till parkeringen för att hämta bilen. Sekunden efter att dörren slagit igen bakom honom, hör jag hur han kör in bilen på gården. Han pumpar adrenalin, men är samtidigt otroligt behärskad.
Själv har jag kommit till ett stadie där jag blivit övertygad om att vi inte kan ta bilen. AG måste ringa en ambulans, men jag säger inget. Dels därför att jag inte vill jaga upp AG ännu mer, men också för att det inte är så lätt att prata samtidigt som man har intensiva värkar. Dessutom måste vi skjutsa hem Tintin (som ligger och sover) till en kompis.
Jag tänker att vi kanske kan lösa det genom att ringa polisen, och be dem eskortera oss genom stan. Detta förblir dock en tanke hos mig.
En sömndrucken Tintin kläs på, och vi sätter oss i bilen. Jag kämpar mot värkarna så gott jag kan, eftersom jag inte vill skrämma Tintin. Vid varje värk - de kommer tätt nu - måste AG stanna bilen vid vägkanten. Jag klarar inte av att han kör, samtidigt som jag har ont.
När vi kommer fram till förlossningen inväntar jag en värk innan jag kliver ur bilen. AG passar på att ta ut väskan, och springer fram och ringer på dörrklockan. När värken klingat av, tror jag att jag skall ta mig in till förlossningen innan nästa kommer.
Jag hade fel.
Halvvägs framme vid dörren (dvs efter ca 10 meter) kommer nästa värk. Jag ropar på AG, som kommer och försöker hjälpa till. Barnmorskan, som just kommit ut till entren fattar galoppen, och springer in och hämtar en bår. Hon kommer ut med den, och försöker med hjälp av AG få upp mig på den. Då kommer nästa värk. Sedan bär det av in på ett inskrivningsrum. Kläderna slits av min underkropp, och en snabb koll görs.
Nej, här finns inte tid för någon inskrivning. Mot ett förlossningsrum!
Kl. 04.13, den 20:e augusti 2000 kommer vår älskade lille Love till oss.

Tintin sov hemma hos Aram natten som gick, så han åkte med dem till skolan. Jag och AG ägnade fm åt att försöka piffa till här hemma. Det gick riktigt smidigt, med tanke på vår nästi intill maniska röjning. Vid lunchtid kom mormor och moster för att fira Love. AG och moster åkte iväg till skolan för att hämta Tintin. Sedan blev det mat och fika och paket. Dessutom blev det en del hantverksförsäljning innan de åkte hem ;)
När Örebroarna hade åkt hem var det dags för Love att gå upp till Marianne för övernattning. Jag och Tintin åkte för att hämta hans cykel, som stod hemma hos Aram. Sedan cyklade vi hem till Shw. Hon hade blivit lite sen på jobbet, men sönerna var hemma. Tintin spelade TV-spel med H och hans kompis, medan jag och R diskuterade hantverk :)
När Shw kom hem blev det mat, skvaller, fika och prat. Dessutom gav hon mig lite propagandematerial. Innan vi åkte hem hann jag dessutom med att köpa (eller åtminstone "boka") en loftsäng!
Underbart!
Äntligen!

Tårna har fortsatt blöda idag också, om än i ett betydligt mer blygsamt flöde. Tån bredvid lilltån är värst åtgången, men igår lappade vi ju ihop dem med kirurgtape, så jag har gott hopp om att den inte skall ramla av. Nu byter jag bara bandaget när det blivit smutsigt och blodigt, men kirurgtapen får sitta kvar tills det läkt ordentligt.

Det känns mysigt att vår lille Love blivit en så stor kille. Det är ofattbart att han blir fyra år på fredag!
Han är verkligen en alldeles underbar människa. Visst suger han både märg och must ur oss, men samtidigt är han nog den smartaste människa jag någonsin träffat. Han har nu upptäckt tjusningen med datorer (äpplena faller inte långt från päronen...), och hamnat i en intensiv spelperiod.
Generellt tycker jag inte att barn skall tillbringa alltför mycket tid vid datorer. Men i Loves fall är det (hittills) uteslutande positivt. Han tränar på att sitta stilla och koncentrera sig, att inte bli arg så snart han inte lyckas. Han försöker och försöker, och till slut lyckas han (därmed inte sagt att han inte blir "vansinnig" mellan varven, men vem blir inte det när man sitter vid en dator..?).
Ett av paketen han får på fredag innehåller ett nytt dataspel. Det är visserligen avsett för barn från sex år, men det är ju å andra sidan de spel han spelar nu också.
På fredag har Gustaf premiär. Det känns som att ett biobesök, och tillhörande besök på ett skräpmatställe tillsammans med mamma eller pappa skulle kunna vara en bra födelsedagspresent.

Nej, nu är det väl bäst att jag lägger mig med foten i högläge, så att jag inte får kallbrand!

Dagens lärdom i förrgår blev att man inte skall sparka foten genom en glasruta. Ja, jag visste det ju på ett teoretiskt plan redan innan, men i förrgår fick jag lära mig det den hårda vägen.
Smilla slog för en tid sedan en skiftnyckel genom ena glasrutan på vardagsrumsdörren. Rutan knäcktes i tre stora bitar, vilka placerades på balkongen i väntan på att förflyttas vidare ut till glaskontainern. Nu, i dessa röjningstider, hade de tre glasbitarna tagit ett steg närmare kontainern; de stod lutade mot ett skåp i köket. I förrgår kväll for jag ut i köket med en salig fart, antagligen på jakt efter något. Jag var barfota, som vanligt, och på bråkdelen av en sekund hade jag smällt foten mot en av glasbitarna.
Ajajaj.
Lilltån och grannen till denna fick varsitt snyggt (?) snitt. Blodet forsade. AG hjälpte mig att badda och plåstra om, men det var knappast något som fick stopp på blodflödet. AG var tvungen att sticka iväg och hämta Tintin, så jag lämnades åt mitt öde, med ett Pippi-plåster på vardera skadad tå.
För säkerhets skull satte jag mig i vardagsrummet och tog det lugnt. Efter några minuter drog sig mina blickar mot golvet. Där hade det bildats en försvarlig blodpöl, och Pippi-plåstren hade "blödit bort". Jag sköljde foten, och hasade sedan upp till Marianne för att fråga om hon hade lite mer rejäla plåster.
Det blev blodspår i trapphuset.
Jodå, Marianne hade textilplåster. Jag hasade mig hemåt igen, och plåstrade om de små tossingarna på nytt. Blodet fortsatte att flöda ymnigt, men det tog någon minut längre innan det trängde genom textilplåstret, än vad det tagit med de färgglada Pippi-plåstren.
Jag kände att omgivningen började gunga, så det var bäst att tippa omkull på soffan med foten i högt läge, innan jag rasade ihop i en hög på golvet.
När AG kom hem lyckades han skapa ett par "tryckförband" (man tager vad man haver...), och jag kröp ner i sängen.
Fan vad det började värka! Hittills hade jag egentligen inte känt så mycket. Tvärtom, så hade foten till största delen varit bedövad. Nu värkte det ända upp i vaden. Det var bara att peta i sig ett par värktabletter, och hoppas på bättre tider.
När jag vaknade var det dags att byta bandage igen. Tårna blödde fortfarande! Det var bara att rengöra och pyssla ihop ett nytt "tryckförband". Men samtidigt började jag fundera på om jag kanske borde ta professionell hjälp för att få stopp på blodflödet. Jag ringde vårdcentralen, och fick en tid kl 14.
När jag lagt på luren fortsatte jag fundera. Om mina medicinska kunskaper är korrekta, så hade det redan förflutit för många timmar för att de skulle ta fram nål och tråd. Alltså skulle de på sin höjd lägga ett nytt tryckförband. Jag konstaterade frankt att jag inte är beredd att lägga 200:- på något som jag faktiskt klarade av på egen hand (om än med handräckning av AG). Så jag ringde och avbeställde tiden på vårdcentralen.
Jag bytte förband några gånger under dagens gång, och tårna fortsatte att blöda. Men det blödde mest just i samband med byte av förband, och det blev mindre och mindre för varje byte. Det borde rimligtvis ha slutat blöda nu. Igår kväll fick jag dessutom lite kirurgtape av Marianne, som AG fick lappa ihop tårna med innan jag gick och la mig.

Det är mycket fylla denna vecka.
I lördags fyllde Isabelle 10 år, och igår var det Sandras tur att bli 14. På fredag är det vårt älskade lilla yrtroll Love, som blir 4 år!
Idag kommer mormor och moster för att gratta, och i helgen kommer farfar. Vi i familjen är så traditionella att vi firar på självaste födelsedagen. Och så skall vi försöka hitta en dag då Marianne, Isabell och Sandra kan komma och fika (eftersom de skall på bröllop på fredag).
I helgen är det dessutom Fyrisfestivalen, och jag har lovat Tintin och Love att vi skall gå dit och titta på American Car Show på lördag.

Idag är sommarlovet slut, och Tintin börjar i tvåan. Tänk att han blivit så stor!
(själv är jag ju inte en dag äldre än jag var för 20 år sedan...)

Om det är någon som är intresserad av ett gmailkonto, så har jag ett fåtal att dela ut. Det är bara att höra av sig på yellowwitchATgmailDOTcom