Min sport-och-idrottsintresse-gen inte bara saknas. Det är dessutom ett stort urgröpt hål där den skulle suttit. Jag tror banne mig inte att jag skulle kunna förmå mig att sitta och titta på spektaklet på TV ens om jag hade en pistol riktad mot mitt huvud. Jag skulle falla i koma av leda. Jag kan inte komma på en enda sak som jag är så totalt jävla ointresserad av, som just sport.
Jag har ändå förstått att det ramlat in några guld till sverige den gångna helgen. Men fråga mig inte vilka grenar det handlade om, för jag har ingen aning.
Jag är inte bara genuint ointresserad av den sport som väller ut ur TVn och tar plats i varenda tidning. Jag börjar dessutom utveckla en utpräglad aversion mot det hela.
Jag är faktiskt beredd att säga att jag H-A-T-A-R sport!

Under gårdagens flanerande i Stockholm viskade Saffran till mig Där går ju X (ytterligare en dagbokare!). Ja, vi mötte henne faktiskt så nära att vi hade kunnat ta på henne, men ingen av oss vågade ge sig till känna. Förlåt X, att vi var så fega.
*ynk*
Vad finns mer att säga om gårdagen? Antagligen en hel del, men det jag kommer på just nu är följande;
Jag anser mig vara ganska slipad när det gäller att (försöka) hålla ihop en flock. Trots det, lyckades en i skaran komma på villovägar. Tack och lov, så är ju alla utrustade med mobiler nu för tiden, så skocken blev komplett innan katastrofen blev ett faktum.
Lärdom: Det är lättare att hålla samman mina avkommor, än en näpen liten skara myndiga bloggare!

På torsdag bär det av mot Stockholm igen, om allt går enl. planerna. Då skall jag nämligen njuta av Rickard Wolff (eller... jag lär väl få nöja mig med hans raspigt lena, underbara röst - och det är banne mig inte det sämsta!) i Vitabergsparken.

Drabbades av lite melankolik under eftermiddagen, men jag tror att jag lyckats vända det till konstruktivt tänkande.

Jag har två gmailkonton kvar att dela ut. Först till kvarn...

Idag hämtade jag Tintin efter avslutad skoldag, och så begav vi oss mot Stockholm. Efter min obligatoriska runda på Panduro, så hade vi stämt möte med r2, M, Carina och Saffran på BR i Gallerian. Anledningen till mötesplatsen var förstås Tintin. Han strosade omkring bland hyllorna, men hittade inget att köpa (iaf inget som hans pengar räckte till). Han blev lite ledsen, men det gick snabbt över när han insåg att han inte behövde gå därifrån tomhänt iaf :)
(nej, vi snattade inte!)
KA slöt upp, och vi strosade vidare. Efter en liten sväng in på Lagerhaus hamnade vi på en mysig mongolisk restaurang, där vi åt gott och trivdes.
Det är helt fantastiskt vilka underbara människor jag träffat via nätet! Det går alltför lång tid mellan gångerna jag träffar dem irl, men när jag väl gör det så känns allt bara helt ok. Jag känner mig absolut tillfreds i deras sällskap. Tiden rusade iväg, och våra magar blev proppfyllda. Jag tror bannemig att Tintin var den som åt mest (åtminstone i proportion till kroppsstorlek). Jag har nog aldrig sett honom äta så mycket!

Innan jag åkte hemifrån stod jag med två Swebusexpress-tidtabeller i handen. Jag slängde den ena eftersom den var gammal, och tog med mig den andra.
När klockan nu närmade sig halv nio var det dags att styra kosan mot centralen, eftersom bussen skulle gå 20.25. Vännerna kramades, och Tintin och jag sprang mot gaten. Där var det tomt som i graven. Jag letade efter informationstavlor, utan att bli klokare av det. En Swebus-människa som tittade fram bakom en pelare fick bli mitt offer. Var hade bussen, som skulle avgå om bara ett par minuter, tagit vägen?
Nej, det går ingen buss till Uppsala 20.25 sa han.
Jo, det står ju här i tidtabellen sa jag, och bläddrade förnumstigt fram sidan för linje 899.
Jamen, det där är en gammal tidtabell sa han. Och jodå, en titt på datumangivelsen på framsidan gav honom rätt. Jag hade fått med mig den gamla tabellen. Den nya låg hemma i soporna!
Nåja detta var ju, tack och lov, inte att jämföra med jordens undergång. En halvtimme senare klev vi ombord på bussen som skulle ta oss hem.
Under bussresan läste vi Gummi-Tarzan. Vi hade läst halva boken på väg till Stockholm, och nu passade vi på att läsa ut den. Tintin gillade verkligen boken, men jag blev lite illa tillmods av att läsa den. Den handlar om en kille som blir mobbad i skolan, och inte speciellt snällt bemött av sin pappa. Det hade känts mer ok om boken haft någon sensmoral, men någon sådan kunde jag inte hitta.
Jag kanske inte är tillräckligt ung för att förstå.

Både Tintin och jag var ganska matta när vi kom hem. Men innan han stupade i säng, var han tvungen att visa AG sin nya "glidflygare" (jäklar vilken fart det var på den!).
Själv hade jag fått post från ytterligare en nätvän, och blev (som vanligt) glad i magen av det. Henne har jag visserligen inte träffat irl än, men det är bara en tidsfråga.
Det finns verkligen en uppsjö av nötter där ute i cyberrymden, men när jag snubblat på dem har jag valt att sparka dem åt sidan. Kvar har då blivit en skara alldeles underbara, självständiga och intelligenta individer.
Jag är lyckligt lottad!

Nu skall jag titta på CSI, och sedan falla i koma.

Köpte en bok på Bokias utförsäljning härom dagen. Att komma till ro med det allra värsta av Petra Östergren. Det var ingen bok jag hört talas om sedan tidigare. Men nu var det utförsäljning och den var billig. Dessutom verkade den intressant, utifrån baksidestexten.
Idag tog jag med mig boken, och la mig i badkaret (det enda ställe där jag kan läsa (någotsånär) ostört).
Fy fan, vilken bok! Otroligt lättläst och ärligt naket skriven. En fantastiskt bra bok.
Jag vred mig många varv av ångest under läsningen. Mina erfarenheter i livet överensstämmer (tack och lov) inte med Petra Östergrens. Men hon skriver på ett så hudnära sätt, att hennes ångest letar sig in under skinnet. Under en stor del av läsningen undrade jag hur jag skulle klara av resten av dagen med all denna ångest i kroppen. Men tack och lov, så kommer försoningen i slutet av boken, och även där lyckas Petra Östergren ledsaga läsaren.

Med tanke på bokens svåra handling känns det märkligt att säga att jag ändå la ifrån mig den med en känsla av harmoni. Ja, vid ett tillfälle fnissade jag tom lite. Det var när hon skrev När en av vännerna berättade om sina senaste mammaproblem insåg jag än en gång hur mycket enklare min relation till mamma blivit sedan hon dog. Inte mindre smärtsam, men enklare.

Under läsningen kom jag att tänka på tre av mina vänner, som jag skulle vilja rekommendera boken till. Samtidigt vet jag inte om jag skulle "våga" sticka boken i deras hand. Kanske skulle läsningen riva upp smärta hos dem på ett sätt som jag inte har någon rätt att initiera. Men å andra sidan, så var ju min tanke kommen av att de kanske skulle kunna hitta en strimma av stöd i sin resp. bearbetning.
Av feghet nöjer jag mig ändå med en allmän rekommendation; Läs den!
Jag lånar gärna ut boken till den som vill läsa.

Baksidestext:
I korta bilder berättar Petra Östergren om hur det är att komma till ro med det allra värsta: att hennes mamma blivit misshandlad till döds av sin fd sambo. Hon skildrar uppväxten med en mamma som dricker för mycket - en relation fylld av både skam och kärlek. Petra pendlar mellan sorg och glädje, tvingas bli vuxen och ansvarskännande redan som liten och tar sig tidigt ut i livet för att finna sin egen väg. Men den dagen mormor ringer och berättar att mamma blivit mördad rasar alltsammans.
Det är en hudnära och omskakande berättelse om en ung kvinnas kamp att bli hel igen. Stramt och nyanserat berättar Petra Östergren om mordet, om sina känslor inför det som skett och om vägen fram till insikten att alla svåra upplevelser trots allt givit henne en inre trygghet och styrka. Om att det trots allt går att komma över det allra värsta.