Svärfar skulle ha kommit för att fira Love förra helgen. Men han lämnade återbud i sista stund, eftersom han hade fått en blodpropp och var tvungen att åka till sjukhuset. Läskigt som tusan, men tack och lov verkade det inte alltför allvarligt.
Han fick blodförtunnande medicin och skickades hem. Han har väl inte känt sig helt ok under veckan, och idag var det dags för ett nytt sjukhusbesök. Läkarna konstaterade blödningar i benet, men kunde inte avgöra varifrån de kom. För att reda klarhet i frågan skulle benet nu undersökas med ultraljud. Det visade sig att han inte alls var frågan om någon blodpropp - han hade inre blödningar i benet! Då kanske blodförtunnande medicin inte är det bästa man kan äta...
Nu är han iaf inlagd, så att läkarna har kontinuerlig koll på honom. Det känns tryggt.

Jag har gått en tid och undrat hur det kan komma sig att jag blivit så ful. Jag menar - jag är ju hur snygg som helst egentligen, så det är ju ett smärre mysterium att det inte syns längre.
För ett par veckor sedan slog det mig att jag inte sminkar mig längre. När jag tänker efter, så avtog nog sminkandet ganska snart efter att jag träffat AG. Det var väl något i mitt undermedvetna som sa att det inte behövdes längre, nu när jag rott skutan i hamn.
Visst kan man vara vacker utan spackel, inte tu tal om den saken. Men för en, i det närmaste, albino som jag så kan det behövas lite hjälp för att skönheten skall komma till sin rätt. Nu när jag dessutom färgar håret (fn mörkt lila) blir ju blekheten ännu mer påtaglig. Alltså började jag rota omkring i badrummet, i jakt på gammalt smink. Det enda jag lyckades hitta var en torkad mascara, och det var ju inte mycket att hurra för. Så förra veckan inhandlades div sminkattiraljer, och idag kompletterades lagret.
Som ni förstår, så är jag nu vacker som en dag.
Kanske även den allmänna finishen får sig ett lyft, nu när jag börjat använda BH.

Något mindre upplyftande var brevet som kom från vårdcentralen idag.
Jag har ju anmält mig till en viktminskningsgrupp som skall starta i höst. När jag anmälde mig fanns det platser kvar, men nu meddelades plötsligt att jag inte får vara med, eftersom antalet intresserade var större än antalet platser!
Mutter å elände. Min första tanke var att jag skall ringa och "bråka" om detta, men jag vet inte om jag ids. Jag får se.
Det visade sig att min sparringpartner fått samma besked. Även hon blev besviken, men sedan konstaterade hon att det måste betyda att vi kan fortsätta svulla.
Ja, så är det nog.
Eller så är det väl meningen att vi skall vässa stavarna och ge oss ut.
Dessutom blir jag väldigt sporrad av Truetos nyfrälsta orerande om gymbesök. Jag är bra sugen på att göra honom sällskap.

Förra veckan kom en granneoch ringde på. Hon undrade om vi hade våra kattungar kvar, och det hade vi ju. Grannen hade (haft) kattungar, men nu lyckats bli av med dem. Det ringde fortfarande folk till henne i hopp om att få en kattunge, så nu undrade hon om det var ok att hon hänvisade dem till mig.
Jajamensan, det var mer än ok!
Redan dagen efter ringde en tjej, och idag var hon här och hämtade en av pälsbollarna. Jag kände redan första gången jag pratade med henne att hon var en djurvän, och den känslan har bara förstärkts för varje gång jag pratat med henne.
Jag känner mig tryggt förvissad om att kissen kommit till ett bra hem.

Dagens bragdmedalj går till AG.
Han gav sig i kast med något verkligt pissjobbigt, men han gjorde det. Och han kom helskinnad ur det.
Ett stort HURRA för honom!

Nu kan jag inte undanhålla fakta längre. Familjen väntar tillökning.
Jo, så är det.

Igår när jag åkte hem från föräldramötet hade jag sällskap med Frejas mamma på bussen. Freja började på lekis en vecka tidigare än Love efter sommarlovet, och nu berättade mamman hur bekymrad Freja varit över att Love inte var där.
Freja är nämligen väldigt svag för Love, och en av anledningarna är tydligen att Love är så lugn! Ibland när de andra grabbarna stojar på, så kan Freja tycka att det blir för mycket, och då känns det visst tryggt med en så lugn kille som Love.
Ja, jag undrade verkligen om det var vårt lilla yrväder vi satt och pratade om. Men jag vet också sedan tidigare att Love är lugn på lekis. Det känns nästan lite orättvist att han fungerar "normalt" (vad det nu är!?) på lekis, medan han oftast är en orkan här hemma. Men mest känns det bra att veta att han kan fungera efter gängse sociala regler och koder.

Idag följde Tintin med Aram på fotboll direkt efter skolan. Sedan följde han med Aram hem, och det slutade med att han nu sover över där.
Jag har sagt det tidigare, och jag säger det igen; Det är så otroligt skönt att våra resp. barn fungerar så bra ihop. De känner sig uppenbarligen hemma och trygga både här och hos dem. Vi känner oss helt trygga med Pia, och hon känner uppenbarligen detsamma för oss.
Men det hindrar inte att jag saknar Tintin när han gick hemifrån imorse, och jag inte får se honom igen förrän imorgon em.
(Ja, jag vet att jag är en hönsmorsa, men jag jobbar på det)

Rickard Wolff fick klara sig utan mig i Vitabergsparken ikväll. Lite trist, men det kändes som att tiden inte riktigt räckte. Dessutom var ju inte vädret speciellt inbjudande. Jag hade ju tänkt mig att jag skulle sitta där med en picknick-korg, men den tanken tedde sig inte så lockande längre, när regnet öste ner.

Lugnt och fridfullt. Love tillbringar natten hos Marianne, och de två andra småkrypen sover. Simon & Garfunkel sjunger för mig, och livet känns ganska behagligt. Jag har kommit hem från en kurs i silversmide - en kurs som jag imorse inte visste att jag skulle börja på.
Under hela min hantverkskarriär (ja, den är ju lång...) så har jag mer eller mindre varit medveten om att silversmide skulle komma som en naturlig utveckling. Ja, jag hade faktiskt tänkt börja småfuska på egen hand i höst, i all enkelhet.
Men jag trodde inte att den delen av karriären skulle komma just nu, och framför allt inte så hastigt.

Idag åkte jag och Smilla ut till Hågaby för att hämta Tintin efter skolan. Det föll sig naturligt (som vanligt) att Aram ville följa med hem. Helt ok, och jag ringde Pia för att tala om att hon inte skulle behöva hämta Aram vid fritis.
Va..? Jag hör inte vad du säger.... Va? Vill du att jag skall hämta grabbarna vid fritis nu...?... Jag är vid Hågaby centrum, och det är så dålig mottagning här.... Jag ringer dig när jag kommer upp till fritis.... hojtade Pia.
Jag tog med mig grabbarna, och vi knallade ned till centrum.
(Nu är det ju inget "centrum" i ordets vanliga bemärkelse. Vi befinner oss i princip ute på landet, och Hågaby består av en samling bostäder samt Waldorfskolan. Centrum består av skolans matsal och gymnasiet (två klasser), samt en del hantverkare och Tant Grön)
Pia låg på en soffa i pojkvännens silversmedja, i hopp om att hennes huvudvärk skulle ge med sig (pojkvännen befann sig i sin butik inne i stan). Att komma in där var som att komma hem. Ja, inte hem till mig och mitt kaos då, utan mer som att komma hem själsligen.
Jag suckade och stönade hänfört. Då berättade Pia att Fernando har kvällskurser (och helgdito) i silversmide. Ja, en kurs hade börjat igår, och en annan skulle börja idag. Men hon hade ingen aning om huruvida det fanns platser kvar eller ej.
Vi tog med oss Tintin, Aram, Smilla och Emil (hunden), och gick upp till lekis för att hämta Love och Navid. Efter en del klädletande, hönsmatande, trädklättrande och barnletande klämde vi in oss i bilen och åkte mot stan. Pia skulle stanna till vid Fernandos affär för att lämna en nyckel, och då passade det ju utmärkt att jag hörde mig för om kvällens kurs.
Pia är en underbart vimsig människa. Hon är godhjärtad, glömsk, spontan, ärlig, varm och förvirrad, och man kan inte annat än älska henne. Det går bara inte. Hon stannade med en bredsladd i en korsning utanför butiken (ok, jag kanske skarvar lite, men det är bara för att illustrera).
Barnen och hunden låstes in i bilen, och så kvistade jag och Pia in i butiken. Tro det eller ej, men det fanns en plats kvar till kvällens kurs! Det var ju inte så mycket att snacka om - den platsen var min! Bäst som vi stod och snackade om just detta tittade Pia ut genom fönstret. Oj, nu sticker nästan hela Love ut genom bilfönstret hojtade hon, och sprang ut.
Jag fortsatte prata lite med Fernando, och sedan bar det av hemåt.
Vi hade redan tidigare lovat att vara barnvakt åt hennes barn ikväll, eftersom hon skulle sjunga i kören. Alltså lastades jag och den femhövdade barnaskaran ur här hemma, och Pia for vidare. Pannkakor plockades fram ur frysen och värmdes, och sedan var det dags för mig att ge mig av mot Hågaby och kursen.
Love gick upp till Marianne, och AG lämnades åt sitt öde med de övriga fyra.

Även om det är en kurs i silversmide, så började vi med att idag göra en drinkblandare av titan. Jag har aldrig använt en drinkblandare i hela mitt liv, och tvivlar starkt på att jag någonsin kommer att göra det. Men den är fin (iaf finast av de som kreerades ikväll, Fernando använde min som exempel inför de andra kursdeltagarna..!), den är handgjord, den är gjord av mig, och den är mitt "jungfruarbete". Den skulle säkert kunna sett bättre ut om jag haft vana på området, men jag är ändå mäkta stolt.
Någon gång under kursens gång nämnde Fernando att han egentligen borde varit på föräldramöte ikväll. Just då tänkte jag inte så mycket på det, men efter en stund tänkte jag till. Hans son Tiger går ju på lekis... Var det måhända på lekis det var föräldramöte..? Jodå, det var det visst....
Efter avslutad kurs var det bara att ta det långa benet före, och springa upp till lekis. Jag hann iaf visa mig, och vara närvarande de sista 20 minutrarna. Alltid något.

Det känns ganska skönt att hösten är här. Dels eftersom jag älskar hösten (efter att i 30 år gått med villfarelsen om att hösten skulle vara något ångestfyllt), men också för att det efter sommarens slappande (..?!) återigen är dags att fylla kalendern med div. händelser. Inte så att jag trånar efter att vara fullbokad, utan mer att jag gillar struktur.