Är mammor bättre vårdnadshavare än pappor?
Naturligtvis inte! är mitt absoluta svar.
Varför är det då så långt många fler mammor som har (enskild) vårdnad än pappor? Jag har inget absolut svar, men min gissning är samhällets syn på könsroller. "Mammor "har moderskapet i blodet", medan pappors intresse för barnen (i en konflikt) måste ifrågasättas.
(tillåt mig kräkas över ett sådant synsätt)
Jag har skaffat barn med två olika män, och vid båda tillfällena (eller alla tre fällena, om man så vill, eftersom AG är biologisk pappa till två av barnen) har jag gjort det med öppna ögon.
Om jag i första fallet hade velat ha en närvarande pappa, så hade jag inte valt som jag gjorde. Kalla mig egoistisk eller vad du vill; men jag ville ha barn - inte en relation.
Och så fick det bli.
Visst hade jag och pappan en relation, men knappast av den sort varken han eller jag trodde var av den livslånga varianten. Graviditeten blev ett naturligt avslut på relationen.
Jag ansåg - och anser - inte de vuxnas relation vara av någon som helst betydelse för deras förmåga att vara föräldrar.

Epitetet ensamstående förälder är något som jag, som beskrivning, vänder mig starkt mot. Det är nämligen helt felaktigt!
Jag har aldrig någonsin varit ensamstående mamma! Om du däremot kallar mig enastående mamma, så börjar vi närma oss sanningen. Från den dag Tintin föddes har jag aldrig varit ensamstående. A (som vi kan kalla Tintins biologiska pappa) är däremot ensamstående förälder. Han är förälder, men har valt att inte ha en relation till sin son. Kan man bli mer ensamstående förälder än så?
Jag har ridit mig genom stormar värre än ni kan föreställa er, och kommit ur dem med en hel, glad och harmonisk Tintin (om än jag varit/är något tilltufsad). Det gör mig till en enastående mamma - utan att jag behöver putsa några fjädrar.

Jag har aldrig någonsin motsatt mig umgänge/en relation mellan Tintin och A (så jävla egoistisk är jag inte!). Tvärtom.
Jag har tom tagit Familjerätten till hjälp i mitt hopp om att de båda skulle kunna ha en relation med varandra.

För nyansens skull vill jag tillägga att A alltid (nåja) sagt sig vara inresserad av att ha en relation med Tintin. Kruxet är bara att han inte förmår leva upp till ett själklart krav som såväl jag som Familjerätten (och alla ni andra! - utgår jag från) har.
Jag tog nämnda myndighet till hjälp för att försöka få en relation till stånd. De "beundrade" min kamp (eftersom de tydligen var vana vid subbor - mitt ordval - som kämpade i motsatt riktning), men såg sig till slut tvungna att konstatera att Tintin har ett bättre liv utan A.
Tyvärr måste jag till slut ge dem rätt.

Detta är bara ett unikt fall, såsom alla fall är unika.
I händelse av att jag och AG skulle välja att gå skilda vägar, så skulle jag bli obeskrivligt förvånad (för att inte säga djupt besviken) om AG inte ville (fortsätta) ha gemensam vårdnad (och därmed, i mina ögon, gemensamt umgänge). Min enda "farhåga" (även om jag inte i min vildaste fantasi tror att den skulle besannas) är att han inte skulle fortsätta åta sig att vara Tintins pappa.
Tintin anser fullt ut att AG är hans pappa (även om jag allid varit extremt noga med att understryka för honom att han också har en annan pappa).
Tintin älskar AG gränslöst, och jag anser mig ha tillräckligt på fötterna för att påstå att AG älskar Tintin (samtidit som jag, som förälder, vet att man aldrig kan älska någon annan så mycket som man älskar sina egna barn).

Enligt Tintin, så är det ju han som valt att ha AG som pappa ("Den gubben tar vi"). Att jag på köpet fick en livskamrat verkar ha varit av sekundär betydelse.
;)

Föräldraskap är socialt - inte biologiskt. Den som påstår något annat bör, om inte annat så för att försöka komma undan med hedern i behåll, hålla tyst!