Jag tänker inte skriva ett enda ord om vädret! Så det så. Inte mer än att jag noterat att det utlovats sol inför morgondagen, och det tackar vi för.
Imorgon (tisdag) tar nämligen jag och Tintin en relativt tidig buss till Stockholm, och vi ser båda fram mot det. Åh, vad underbart det skall bli! Bara Tintin och jag. Strosa omkring lite planlöst i Gamla stan (mental note: måste gå in på Lagerhaus), äta glass, mysa och ha det bra.
När vi sedan kommer hem är det dags att ta itu med tvålgjutning. Eftersom Tintin älskar att vara med när jag hantverkar, så frågade jag om han ville hjälpa till med tvålen. Och det ville han naturligtvis. Men han är inte dummare än att han genast började löneförhandla... Om det nu var så att jag behövde hans hjälp, så var det väl inte mer än rätt att han fick lön för sitt arbete..?
Den killen är en hård förhandlare ;)

Underbara Love kan vara ganska rolig (utan att mena det) när han blir arg. Hans allra grövsta skällsord är Bajsmamma! (alt. Bajspappa!). Och om det är så illa att han ser sig tvungen att hota med motåtgärder, så tar han till det grövsta han kan komma på;
Då tänker jag peta mig i näsan imorgon!
Det är ord och inga visor, det.

Jag vet inte om jag nämnt det, men jag har anmält mig till en viktminskningsgrupp som skall börja på vårdcentralen i höst (och hålla på hela vinterhalvåret). Det känns som ett mycket seriöst alternativ (dvs inte "ät bananer i två veckor, och gå ner 25 kg"). Här handlar det om helheten; kost och motion, och man får "läxa" varje vecka.
Det hela blir ju inte sämre av att en vän till mig också anmält sig. Vi väger nog lika mycket, och har samma antal kilo att göra oss av med. En bra sporre!
Det verkar som att intresset för denna viktminskningsgrupp är stort, så det var inte utan att vi funderade på om vi skulle lyckas "kvala in", när vi fikade förra veckan. Om de går efter antal kilo övervikt, så kanske vi väger för lite för mycket. Så för att ta det säkra före det osäkra, så konstaterade vi frankt att vi nog gör säkrast i att äta upp oss lite.

Jag kan väl egentligen inte påstå att jag är så överviktig att jag lider av det. Mitt enda (?) aber är att jag växt ur kläderna. Utseendemässigt ger jag fullkomligt f*n i det (tror jag, iaf...). Men jag kan inte avstå från att undra vem det är jag ser, varje gång jag tittar mig i spegeln. Och varför börjar Robert Broberg sjunga Bredarslade tanter i huvudet på mig, varje gång jag står framför spegeln??
Av ovan nämnda vän fick jag tre par byxor som hon växt ur (åt ena eller andra hållet), eller kanske bestämt sig för att inte växa i igen. Jag vet inte riktigt. Hur som helst, så trodde jag nästan att hon skämtade när hon gav mig byxorna. Jag menar; det såg ju ut som tält (om än enmans fjälltält, men det räcker gott nog). Eller ville hon bara förolämpa mig? Jag funderade inte så mycket över vilket. Mitt behov av byxor är ju ganska uppenbart, så jag provade dem.
Och tro det eller ej, men de satt som om de vore skräddarsydda till mig!
Läskigt.
Min vän verkar ha en mer sanningsenlig syn på mitt utseende än vad jag själv har.
(Tack för byxorna, Darling!)

När jag cyklade hem från vännen kände jag hur hakorna dallrade då jag tog genvägen över den guppiga gräsmattan.
Det är tur att jag inte är av den utseendefixerade sorten, för då vore jag ett nervvrak vid det här laget.

Man kanske skulle ta sig en liten nattmacka..?