Nej, jag kom inte iväg till Pride i torsdags. Men det berodde inte på några allvarliga orsaker, utan mest praktiska sådana. Jag fick sådan "panik" när planerna blev ändrade sent i förrgår kväll och jag plötsligt skulle åka. Det var genast flera tusen saker som skulle hinnas med. Det var dessutom svårt att försöka klara av den mentala dubbelsaltomortal dessa tvärkast innebar; Först en långvarig entusiasm inför festivalen, sedan en yxa i solar plexus och tvingas till den sura insikten om att det inte blir något. Och sedan ännu ett tvärkast, med insikt om att det fanns en alternativ lösning (tack kära Shw!).
Jag höll på fram till halv fem natten mellan onsdag och torsdag, innan jag stupade i säng. När jag vaknade var det mycket kvar att fixa. När jag sedan upptäckte att någon av katterna satt sig i en av lådorna jag packat, och använt den som toalett, ja då kände jag att jag var tvungen att revidera planerna. Det var bara att kasta saker för straxt under 2000:-, bita ihop och se glad ut.
Foten i kläm? Jajamensan!

Härom dagen tog jag, AG, Tintin och Smilla cyklarna (ok, Smilla satt i barnsadeln), och åkte till Studenternas IP för att spela bangolf. Golfrundan gick väl som förväntat, jag varken vann eller förlorade. Solen gassade, och efter avslutad runda satte vi oss i skuggan och vilade en stund. Det som hände då gjorde mig rejält förbannad. Ja, jag blev så förbannad att AG såg det säkrast att vara den som agerade ;)
När vi kom hem skrev jag en insändare till UNT ;

Jag gör mitt bästa för att lära mina barn ett naturvänligt leverne. Det finns många saker man kan göra i sin vardag, vilka inte är några uppoffringar men som bidrar till en bättre miljö. En av dessa saker är att panta flaskor och burkar, och detta är något som den åttaårige sonen tagit fasta på. För honom är det väl främst panten som hägrar, men han är samtidigt medveten om att det är miljöriktigt.

Idag begav vi oss till Stadsparken och Studenternas IP för picknick och bangolf. Under golfrundan uppmärksammade åttaåringen att det låg flaskor och burkar i så gott som alla papperskorgar. Leendet spred sig, och man såg på honom att han räknade femtioöringar och kronor.
Efter avslutad golfrunda satte sig övriga familjen i skuggan och vilade, medan åttaåringen gick från tanke till handling. Han tog en runda runt golfbanan och samlade ihop lite pantflaskor. Efter en stund kom han gråtande, och utan sina pantflaskor. "Det var en dum farbror som sa att jag inte fick ta flaskorna. Han sa att de tillhör klubben" hulkade han.
En funktionär vid golfbanan hade förbjudit sonen att ta med flaskorna. Sonens pappa reste sig för att fråga funktionären vad han egentligen menade, men då försvann denne påpassligt. Han hade tydligen inte räknat med att den företagsamme gossen hade föräldrarna i närheten...

Jag har full förståelse för om det genom lagar och regler är reglerat att man ansvarar för de sopor som finns på ens egendom. Men om Uppsala Bangolfklubb anser att pantflaskor är sopor, så är det väl ren idioti att inte låta ett barn ta hand om dem, istället för att de skall hamna på en avfallsstation. Och jag undrar då samtidigt hur Uppsala Bangolfklubbs miljöpolicy i övrigt ser ut.
Om det är så att man inte anser detta vara sopor, utan hade för avsikt att själva åtnjuta panten, så kan jag inte se att detta skulle vara en större rättighet för funktionärerna på Uppsala Bangolfklubb än för någon annan.
Då de säljer drycker i sin kiosk är ju panten inbakad i priset, och de kan näppeligen göra anspråk på tomflaskorna. Snarare skall de betala tillbaka panten om någon kommen och lämnar tillbaka en tomflaska! Om man vill påstå att panten inte är pålagd på priset, så borde man tydligt informera om att flaskorna inte får kastas/tas med från området, eftersom de är Uppsala Bangolfklubbs tillhörigheter. Jag tror dock inte att ett sådant förfarande vore förenligt med de regler som gäller för returflaskor.
Jag tror/hoppas att inte något av ovanstående är förklaringen till varför min son bemöttes som han gjorde. Det var nog snarare så att denna funktionär ansåg sig ha ensamrätt på denna "extrainkomst", men samtidigt insåg att han inte hade det. Varför blev han annars så osynlig så snart sonens pappa dök upp?
Dessutom hade denna person tydligen inga problem med att bemöta ett barn med en respektlöshet han antagligen aldrig skulle (våga) bemöta en vuxen med (och det är nog detta som retar mig mest av allt!).

Jodå, det slutade med att sonen blev glad igen. Eftersom funktionären uppenbarligen inte hade ryggrad nog att ta en diskussion med pappan, så plockade pappan med sig sonens hopsamlade flaskor, och vi åkte därifrån.
De kronor som flaskorna gav i pant räckte precis för att sonen skulle få ihop de pengar som fattades för att han skulle kunna köpa de där Harry Potter-korten han gått och längtat efter.
Han var otroligt glad och stolt när han äntligen stod där med korten i sin hand - inköpta för alldeles egna pengar!

Efter att ha postat insändaren kände jag mig som den sura gnällkärring jag antagligen också framstod som. Men jag kände mig nöjd också.

Igår kom vi äntligen iväg till Stockholm. Trueto var snäll, och lånade ut sin bil (jag drabbas av adrenalinchock varje gång jag tänker på vår bil bilverkstaden vi anlitade, och vi har inte riktigt kommit oss för att kolla om det faktiskt är samma fel på bilen nu som när vi lämnade in den på verkstaden, eller om den bara var lite ringrostig när AG hämtat den). Jag och Tintin hade sikte på Tantolunden, medan AG och Smilla skulle passa på att hälsa på farfar. Innan vi skulle åka ringde jag Trueto för att fråga om han köpt den där regnbådsfärgade fasadflaggan jag bad honom om härom dagen. Har ni krockat? ylade han med sprucken röst, så snart han hörde min sockersöta stämma ;)
Det var jag som rattade Truetos Bettan, och det gick som smort. Jag tog sikte på Tantolunden via Hornsgatan. Tänkte att bästa stället att svänga borde vara skyltat. Men jag tänkte tydligen fel, och innan jag visste ordet av var vi på väg ut mot Midsommarkransen. Nåja, jag är inte den som är den, utan jag svängde av vägen på första bästa ställe, i hopp om att kunna ändra körriktning på den stora leden. Jag snurrade runt på några smågator. En blick i backspegeln visade att AG började bli lite svettig på överläppen, bara för att jag råkade köra på en "gata" som tydligen endast var avsedd för spårvagnar. Pjoskiga karl!
Nåja, efter några snygga U-svängar var vi iaf på väg mot Tantolunden igen.

Jodå, försäljningen gick väl ungefär som jag väntat mig, dvs inte lika bra som jag från början hade tänkt mig, men förutsättningarna hade ju förändrats ganska rejält. Dessutom slapp jag ju avgiften på 7800:- (varav jag visserligen bara skulle betalat hälften). Tyvärr kunde jag ju inte ta med mig alla saker jag från början skulle haft med mig, men jag kom ju dit iaf.
En av mina första kunder var en TV-kändis, mer än så säger jag inte. Diskretion hederssak ;)
Det var faktiskt ganska mysigt att vara där. När paraden kom (även om det bara var de främsta grupperna som fortfarande höll ihop som grupper, sedan blev det mest bara en strid ström av folk) kände jag Det här är stort! Ett par gånger blev jag så rörd att jag blev tårögd. Ett av tillfällena var när Stolta föräldrar till homosexuella barn stolt par upp sin paroll.
Den växel jag hade med mig tog snabbt slut, och jag var tvungen att ringa till AG för att be om hjälp. Han, Smilla och svärfar tog sig en promenad, för att undsätta mig. Samtidigt som de dök upp kom en söt mörkhårig tjej, och började titta på mina saker. Hon köpte något, och frågade samtidigt Är du från Uppsala?
Ja svarade jag samtidigt som hjärnan började arbeta för högvarv, men jag kunde inte placera henne.
Är du "theWitch"? frågade hon då, och det kunde jag ju inte gärna neka till.
Det visade sig att det var Susan som stod där framför mig! Kul! När hon försvunnit kände jag att jag hade velat prata så mycket mer med henne. Men jag blev så splittrad när AG&Co dök upp.
F'låt!

Det var roligt att få så otroligt mycket beröm för mina saker, som jag fick igår. Väldigt upplyftande, faktiskt.
Vid åttatiden förvandlades området där vi var (vilket ju iofs var utanför grindarna) som genom ett trollslag till rena fylleslaget. När det dessutom uppstod ett regelrätt slagsmål bara någon meter från oss, så kände jag att det här definitivt inte var en miljö jag ville att Tintin skulle vistas i. Vi ringde efter AG, och packade ihop våra saker.
Både Tintin och jag var ganska hungriga, så vi bestämde oss för att äta på McÄckel innan vi lämnade stan. Klockan hann bli ganska mycket innan vi äntligen var på väg hem. Tintin och Smilla somnade ganska omgående, och jag njöt av att köra i mörkret.
Framrutan hade blivit lite smutsig, så jag var tvungen att spola rent den. Då satte även vindrutetorkaren till bakrutan igång, och den lyckades jag inte stänga av hur jag än försökte. Den höll på med sitt envisa torkande ända tills jag satte på helljuset. Då slutade den äntligen!
Som alla vet, så är det ganska mysigt att lyssna på radion när man kör bil i mörkret. Efter bara ett fåtal knapptryck fick jag ljud ur stereon. Men eftersom det var lördagkväll och det var P3 jag lyckats ratta in, så kan jag inte säga att jag njöt speciellt av det som strömmade ur högtalarna. Det lät mest sådär som man känner sig när man har mental bakfylla av värsta sorten. Ärligt talat, så var jag tvungen att sänka ljudet flera gånger, eftersom jag trodde att det kom missljud från bilen. Men som tur var, så var det bara "musiken" som lät. Jag försökte hålla ut i det längsta, men till slut stod jag bara inte ut. Då såg jag att det satt ett band i kasettfacket, och petade in det i spelaren. Detta fick till följd att vi tvungades lyssna till Günters You touch my talala.
Nej, förlåt Trueto, jag erkänner att det där sista var lite ljugigt. Men sant är att jag var tvungen att stanna vid vägkanten för att sätta mig in i hur jag skulle få ut kasettbandet igen.

Idag åkte jag och Tintin och lämnade tillbaka bilen till Trueto. Tintin passade på att leka lite med F, medan jag och min väninna fikade och skvallrade. När det var dags att åka hem skjutsade Trueto oss, så vi slapp ta bussen (han bor ju ute på vischan). På min begäran tog vi dessutom en sväng förbi huset de som bäst håller på att köpa. Det var kul att se, även om jag samtidigt blir blå av avund.

Tintin och jag hade tänkt ta bussen till Rosa Lund idag, men det blev inte av. Det är väl snarare dags att se sanningen i vitögat, och erkänna det jag förnekat ett par veckor nu; jag har halsfluss (eller något annat, som jag med all säkerhet behöver penicillin för).
Och det var tur för Tintin att vi inte kom iväg. I förmiddags ringde nämligen Mia som är mamma till kompisen Rasmus. Det var sedan tidigare bestämt att Tintin skulle följa med dem på en liten husvagnssemester ute vid kusten. Det enda som inte var bestämt var exakt datum. Nu var Rasmus och pappan och systern redan där, och Mia skulle åka dit idag. Så det var bara att snabbt packa en väska. Vid tretiden kom Mia och hämtade honom.
Ett par timmar senare kom Love hem. Han har varit hos Marianne en vecka, och var full av intryck. Han har tex varit på Allsång på Skansen, Fyrishov och Parken Zoo.
Det är mysigt att ha honom hemma igen. Hans pussar och kramar har varit efterlängtade. Han har berättat med stor inlevelse om alla djur han sett. Och så har han och Smilla hunnit med att fajtas en del också...

I tisdags gjorde Tintin äntligen slag i saken - han tog hål i örat! Jag har tjatat på honom ett par år om att han skulle göra det, men han har inte velat. Jag hade nästan gett upp hoppet när han själv plötsligt ville. Nu har han tjatat om det ett par månader, och till slut insåg vi att han verkligen ville göra det.
Jag trodde att han skulle tveka på väg till Silver & Sånt, men han har väl sällan varit så målmedveten. När han skulle välja vilken läkpärla han skulle ha, så föreslog jag en i guld. Men nej, Tintin ville ha en med rosalila pärla, och så fick det bli.
Det gjorde nog lite ondare att ta hål än han räknat med, och jag tyckte mig se en liten tår som tittade fram i ögonvrån. Men är man en stor åttaåring, så kan man ju inte gråta offentligt utan vidare ;)
Han är otroligt duktig och noga med att örat skall tvättas enl. de anvisningar han fick. Om han är skitig mellan tårna så gör det inte så mycket, men örat skall tvättas!

Linslusen Shw nöjer sig ju inte med att figurera i TV i olika sammanhang. Nejdå, hon tar även plats i såväl riks- som lokalpress.
Mamma, är Shw kändis? frågade Tintin härom dagen :)
När jag berättade detta för henne både hördes och syntes det genom telefonen att hennes narcissistiska ego fick sig en kick ;)

Siv är ju nästan en större testnörd än vad Trueto är. Och via henne kom jag till ett test som talade om för mig vilket mitt japanska namn är;
Fujiwara (wisteria fields) Asuka (fragrance of the bright day).
Tror jag, det!

Äntligen har jag Fältskogans My colouring book i högtalarna!