tisdag, 3. augusti 2004
they say that money’s got a magic touch but not to me it doesn’t mean that much
Idag tog vi den decimerade barnaskaran för en liten utflykt i Stadsparken. Jag och AG försökte koppla av med läsning på filten, medan barnen stojade omkring bland gungor och rutchkanor. Men det var inte så lätt...
Den landskapsarkitekt som utformat lekplatsen i Stadsparken, har garanterat inga egna barn. För om han/hon hade det, så skulle utformningen varit helt annorlunda.
Lekplatsen uppfyller med all säkerhet EUs alla tänkbara direktiv om hur en dylik skall se ut, men ur praktisk (och säkerhets- ) synpunkt är den totalt värdelös! Den gräsplätt som blir den naturliga placeringen för föräldrar med filt och kaffetermos, avskiljs från lekplatsen med en mur som effektivt hindrar föräldrarna att hålla ögonen på sina telingar. En lekman som jag dristar mig till att anse att det hade varit bättre att placera muren på andra sidan om lekytan. Dels därför att föräldrarna då skulle ha bättre uppsyn, men också med tanke på att Fyrisån faktiskt flyter på andra sidan av lekplatsen. Ok, inte direkt intill lekplatsen, det är nog något hundratal meter till vattnet, men ändå tillräckligt nära för att katastrofen skulle kunna vara ett faktum om föräldern ägnade någon minut åt att sörpla kaffe istället för att stå i givakt för att hålla koll på vad som händer på andra sidan muren.
Jag är helt säker på att en praktisk planlösning av lekplatsen hade varit möjlig att genomföra, utan att frångå EUs fnoskiga regelverk.

När jag ändå håller på att gnälla, så är det lika bra att jag fortsätter;
Än har inte min insändare kommit med i UNT (åtminstone inte i nätupplagan, när det gäller pappersvarianten har jag ingen aning). För att inte undanhålla Uppsala Bangolfklubb mina åsikter, så bestämde jag mig för att klista in min insändare i deras gästbok.
Ok, deras hemsida är väl inte den snyggaste jag sett (om man säger så), men det är väl inte så mycket att säga om det. Smaken är som baken, och dessutom ligger väl deras fokus mer på att finslipa spikarna, än att förkovra sig i html.
Nåväl, jag klistrade in min insändare i deras - för övrigt helt tomma - gästbok. Men efter att jag tryckt på "skicka" förstod jag varför gästboken var tom. Ett fel i kodningen (vilken jag inte ens orkade sätta mig in i) gjorde att inlägg inte togs av gästboken! Undrar om de själva är medvetna om det?

Nej, nu får det vara nog med surkärring-Åse för idag!

Ikväll har vi haft kräftskiva. Förvisso utan hattar, månar, snapsvisor och fyllslag. Men ändå. Kräftor, gott bröd och vitlökssmör gjorde denna tillställning tillsammans med barnen fulländad.
När jag säger vitlökssmör, så menar jag vitlökssmör. Fegisar göre sig icke besvär. Till 150 g smör är 4-5 stora klyftor lagom, om du frågar mig. Ok, det kanske inte rusar fram människor till mig imorgon, i förhoppning om att de skall få bli mina nya vänner. Snarare kan jag tänka mig att de människor jag kommer möta väljer att hålla ett "diskret avstånd" till följd av min... doft...
Men vitlök är gott! Helt jävla tokgott, faktiskt!

Jag har gått ner i vikt! Bara sådär *häpp* liksom.
Det ligger inga som helst ansträngningar bakom det, såvida det inte räknas som en ansträngning att tänka att man borde ta med sig Shw och ett par gångstavar ut i Röborundan.
Jag vägde mig för någon vecka sedan, och till min stora förvåning har jag gått ner fem kilo! Jag klagar inte, men känner mig ändå lite förvånad. Det enda jag kan tänka mig att det beror på, är att vi tidigare ofta druckit läsk till maten *so sue us*, men på senare tid insett att vatten faktiskt är det som smakar bäst (helst mjölk till barnen, dock). Dessutom har jag gått över från att köpa läsk när jag är ute och blir törstig, till att köpa vatten. Inte som någon medveten viktminskningstanke, utan för att vatten faktiskt är godare och släcker törsten bättre.

När jag susade omkring lite planlöst på nätet idag, så hamnade jag på en sida som handlade om en kommande irl-träff (jag minns ärligt talat inte vilken sida det var, och jag skriver inte detta för att "peka ut" någon). Jag höjde lite på ögonbrynen (åtminstone det ena) när det framgick att träffen hade ett begränsat antal deltagare. Ok, jag har förståelse för det om man avser att träffas "i Kalles etta, som inte rymmer fler än 15 personer hur gärna man än vill". Men om avsikten är att träffas på allmän plats (vilket jag uppfattade att detta var), så ger det mig känslan av försök att bygga upp en "elitklubb". Iaf om man initialt gått ut med en "allmän inbjudan". Annars gör man väl så att man via mail kontaktar de som kan tänkas vara intresserade (och välkomna)?
Nej, jag vet inte varför jag bryr mig. Detta var, som sagt, skrivet på en sida som jag inte ens minns vilken det var. Och det var med all säkerhet en irl-träff jag inte skulle ha gått på även om deltagarantalet varit obegränsat.
Jo, förresten. Jag vet varför jag bryr mig; Jag får vibbar från skolåren, då det anordnades klassfester för alla - utom en. Det för liksom tankarna till 30-talets Tyskland, på något sätt (kanske inte när det gäller skolbarn som - förhoppningsvis - agerar i oförstånd, men när det gäller vuxna som bjuder in till en irl-träff)...

Min vän R har mist sin kära hamster Bosse. Jag är uppriktigt ledsen för Rs skull, och jag vet att han har det jobbigt nu. Men jag vet också att Bosse haft den mest kärlekfulle husse man kan tänka sig, under sitt jordeliv. Bosse har haft ett mycket bra liv här, jämfört med de flesta av sina bröder och systrar, och jag vet att han gått vidare till änglarna i harmoni.
Jag fick förmånen att vara med vid ett tillfälle då Bosse ställdes ut. Han kom tvåa, och R vad med all rätt mycket stolt. Faktum är att även jag kände mig stolt!
Jag skickar många varma (och förhoppningsvis stärkande) kramar till R.

Smilla och Love fick lite godis idag (jo, jag vet att det inte är lördag...). Love tuggade snabbt i sig sitt, medan Smilla valde att "suga på karamellen".
När Love insåg att Smilla hade godis, men inte han, blev det ett sjuhelvetes liv. Vi vände ut-och-in på oss i vår förhoppning om att förklara att enda anledningen till att Smilla hade godis nu var att hon valt att spara, medan han satt i sig allt.
Vi talade för döva öron.
Love förstår logik på ett nästan läskigt bra sätt, så det var inte där problematiken låg. Det var bara det att han också ville ha godis nu. Åt helvete med allt rättvisetänkande och all logik, liksom.
*suck*
Och när han ändå var igång, så kom han på att han kunde yla över att Smilla hade någon McÄckel-leksak, som hon fått den vecka han var hos Marianne.
Jamen du fick ju säkert en massa saker när du var hos Marianne. Ni åkte ju tåg, och tittade på djur. Och ni köpte säkert godis försökte AG.
Nej, jag fick bara potatismos svarade den surmulne Love.
Ibland är det omöjligt att bita sig i tungan, för att inte skratta sina barn i ansiktet (=dödssynd!) i allvarliga situationer som denna.

Imorgon skall jag bannemig kontakta Uppsala parkförvaltning, och framföra mina synpunkter om lekplatsen i Stadsparken. Om jag känner mig riktigt på hugget kanske jag tom erbjuder mig att designa om lekplatsen till halva priset mot vad nuvarande utformning kostade!

Och ja - det var jag som inte blev inbjuden till klassfesterna!

... comment