Wow!
Jag känner mig ganska nöjd med dagen, även om vi är långt ifrån klara.
Igår ställdes nämligen en grovsopscontainer upp här i området, så idag har vi röjt på balkongen. Jösses vad vi har röjt! Ja, vi tjuvstartade röjandet redan tidigare i veckan med att ta oss an badrummet. Vi skurade från golv till tak med klorin, och mycket ställdes åt sidan för att nu ha hamnat i containern.
Det känns så underbart att slänga gammalt skräp. Dessutom blir man ju mer inspirerad ju mer man håller på, och man fortsätter av bara farten. När vi höll på med balkongen, så försökte vi oss på att sätta upp ett par bambujalusier som jag köpte igår, men vi fick avbryta det projektet då det visade sig att vi inte hade rätt storlek på borren. Vi får fortsätta imorgon.

Ja, jag inhandlade alltså två jalusier à 2 meter på Gränby centrum igår. Dessa, tillsammans med två kassar och en säck kattsand skulle sedan fraktas hem på cykeln... Kassarna och kattsanden hängde jag på styret, och jalusierna spände jag fast på tvären, över barnsadeln. Det tog en stund innan jag fick balans på ekipaget. Och när jag väl fick fart, så var jag ett flertal gånger skrämmande nära att meja ner människor/repa lacken på bilar/välta parkerade cyklar/ramla omkull.
Det kändes som att all verksamhet avstannade på Gränbyparkeringen, och blickarna riktades mot mig medan jag gjorde mig till åtlöje. När jag väl fick styrfart på cykeln tyckte jag mig nästan höra applåder bakom ryggen...
När vi närmade oss hemmet (ja, Tintin var också med, även om han gjorde sitt bästa för att se ut som att han inte hade något som helst samröre med mig) fick Tintin spurta före hem för att be AG komma ut och hjälpa till. AG fick mer eller mindre bromsa mig när jag kom farande, för att jag skulle få stopp på eländet utan att rasa i marken. Sedan stod han bara och skrattade, samtidigt som han tittade på mig med en blick som påmindre om blickarna jag fått på Gränbyparkeringen.
Nåja, det slutade lyckligt iaf, och imorgon är jalusierna förhoppningsvis på plats.

Idag är Aram och Navid här och hälsar på. De har varit hos sin pappa några dagar, medan Pia varit bortrest. Deras pappa skulle börja arbeta mitt på dagen idag och Pia kommer inte hem förrän ikväll, så då passade det ju bra att de kom hit.
Jag har säkert sagt det tidigare, men det tål att sägas igen; De är helt underbart rara! Det känns kanonbra att de (uppenbarligen) känner sig helt trygga här. De kollar kylen och skafferiet om de är sugna på något osv. De känns verkligen så nära mina egna barn, som andra barn någonsin kan göra.

Nej, nu tror jag att jag skall ta och såga sönder en säng. Nej, först ringer jag nog Fastighetsägaren/Datasamordnaren Trueto, och frågar om de vill ha den till lille L.