Nu flyttar jag till Gökboet. Så de, så.
Vänta er inga fler inlägg här.
Over and out!

Igår kväll la jag mig och tittade på Truman Show på TV. Men när det var 20 minuter kvar av filmen var ögonlocken så tunga att det var omöjligt att hålla dem uppe. Och det gjorde mig ingenting (även om jag gärna hade sett hur filmen slutade) för sömnen var obeskrivligt välkommen.
Tre timmar senare vaknade jag, och har inte kunnat sova sedan dess :(

Det är inte bara Göteborg som kallas Lilla London. Nejdå, även en sedan länge stängd pissoar här i Uppsala ståtar med detta namn. Pissoaren är belägen på Fyristorg, en trappa ner under marken och med utsikt mot Fyrisån.
Nu såg jag på nyheterna att pissoaren hyrts ut till Galleri London, som skall hålla fotoutställningar där. Attans också, jag som hade helt andra planer för de lokalerna ;)
Men samtidigt är det kul. Jag gillar när man väljer att se möjligheter i något så "omöjligt" som en gammal pissoar på Fyristorg!

Nej, nu skall jag väl inte sitta här och sitta. Det är dags att ge sig ut och sätta sprätt på barnbidraget!

Lilla Mysan skrev i gästboken att hon kollat på en sådan ring som jag visade bild på härom dagen. Det tycker jag att fler borde göra! Och inte bara kolla, förresten. Ge er bums iväg till Proud Pussy och beställ!
De kostar visserligen 700:- + porto, och det kan med all rätt tyckas att en sådan utgift gör ett litet hål i plånboken. Men ringen är värd varenda krona!
Det är den dyraste ring jag någonsin ägt (den kostade 600:- när jag köpte den), och med all sannolikhet den dyraste ring jag någonsin kommer att äga, men det är en ring jag kommer bära hela livet.
(Nej, Katarina Gröndahl betalar mig inte för att göra reklam, men jag kanske borde kolla om hon är beredd att skicka några spänn som tack för mina lovord ;) )

Hur som helst, så är iaf ringen nu rengjord (efter tips i gästboken) och fin!

I söndags började Tintin på handboll. På väg dit hade vi en kvart tillgodo vid bussbytet på stan, så vi gick in på Game. Där inne var det, förutom expediten, bara två grabbar (i Tintins ålder) samt en vuxen kund. Expediten stod och pratade med grabbarna, och jag förstod genast att dessa snattat något. Grabbarna blånekade, trots att mannen/kunden bevittnat det hela. Inte heller det faktum att den sönderrivna förpackningen plockades fram under en monter fick grabbarna att erkänna. Expeditens hot om att ringa polisen bet inte heller.
Till slut tröttnade expediten och körde ut grabbarna, med uppmaning om att aldrig visa sig på Game igen. Jag och Tintin gick samtidigt, och jag höll ögonen på grabbarna. Tänkte att om de tar fram något ur kläderna när de kommer ut, så skall jag fan suga tag i dem och bära in dem i affären igen.
Väl ute på trottoaren slängde de ifrån sig en massa saker, som jag inte direkt kunde identifiera vad det var för något. Sedan försvann de snabbare än en avlöning. Jag och Tintin gick fram och plockade ihop det grabbarna slängt ifrån sig. Det visade sig vara massvis av Yu-Gi-Oh!-kort (typ spelkort). Vi plockade ihop dessa och gick in på Game. Men nej, det var inte dessa kort grabbarna stulit där, utan minneskort till Playstation. Vi konstaterade att Yu-Gi-Oh!-korten var sprillans nya, och med största sannolikhet måste härröra från ett tidigare stopp under snatterirundan.
Eftersom ingen av oss visste från vilken butik korten kom, så återstod bara ett alternativ (förutom att slänga korten), och på expeditens inrådan gav jag dem till Tintin. Han blev strålande lycklig över att få korten (som med all säkerhet var värda ett antal hundralappar) men kunde samtidigt inte göra sig helt fri från obehaget. Känslan av att vara innehavare av något stulet var inte helt bekväm. Räknades han som en snattare nu? Men expediten övertygade honom om att det var helt ok.

Jag blir totalt jävla vansinnig varje gång jag träffar på snattare. Och på något sätt är det värre ju yngre de är. Var är föräldrarna? Varifrån tror de att det snordyra minneskortet till TV-spelet kommer?
Eller bryr de sig inte?
Jag blev nästan lite irriterad på expediten i det här fallet, eftersom han avstod från att ringa polisen. Det anser jag att man alltid skall göra. Och i bästa fall, när det handlar om så unga barn som i det här fallet, så kanske en hemskjutsning i polisbil kan vara tillräckligt avskräckande för att fortsätta på den inslagna banan. Och under alla omständigheter anser jag att det skall komma till socialtjänstens kännedom, så att en ordentlig utredning om föräldrarnas engagemang i sina barn kan komma till stånd.

Tintins handboll var det, ja.
Jag ringde och anmälde honom till denna grupp förra veckan, eftersom kompisen Rasmus går där. Rasmus är ett år yngre, och de två är som ler och långhalm.
I denna handbollsgrupp går barn mellan 6-9 år, och det passar ju Tintin utmärkt. Vid anmälan fick jag veta att handbollen skulle vara mellan kl. 16-17, och meddelade detta till Rasmus mamma, eftersom det innebar att man började en timma tidigare än man gjort förra terminen.
Vi infann oss vid angivet klockslag i Tunabergsskolan. Rasmus var redan på plats, och snart var gossarna ombytta. Men det var något som inte var rätt... Det vimlade visserligen av ivriga handbollsbarn i omklädningsrummet, men Rasmus kände inte igen dem från förra terminen. De var dessutom drygt huvudet längre än Tintin och Rasmus.
Efter lite prat med ledarna visade det sig att gruppen inte alls bytt tid. De som skulle spela nu var några år äldre barn. Rasmus, som bor i närheten, gick hem så länge. Tintin valde att delta i gruppen, eftersom han ändå var på plats.
Usch, det sved verkligen i hönsmammahjärtat att se hur totalt fumlig han var jämfört med de andra barnen (han har ju aldrig spelat handboll tidigare, och hade nu hamnat mitt i ett sammansvetsat lag). Men tack och lov så lät de honom vara en i gänget ändå. Det var ingen som avstod från att passa honom, trots att han ofta tappade bollen.
Kl. 17 var Rasmus på plats igen, och det var dags för den gruppen att börja. Det var uppenbart för alla (utom möjligen för Tintin) att det ju var denna grupp han skulle gå i (Men jag trivdes bra tillsammans med de jag spelade med nyss sa han. Självförtroendet är det då inget fel på ;) ).
Nåväl, nu var han alldeles för slutpumpad för att vara med i denna grupp den här veckan, så vi satt och tittade på när de tränade.

Igår em stod jag i vardagsrummet och pratade i telefonen. Ute på gården spelade en pappa och hans lille son fotboll. Plötsligt small det till, och jag hörde glas splittras. Jag studsade till, men insåg samtidigt att det inte var vår ruta som krossats. Däremot hade grannen vägg-i-vägg blivit av med en stor treglas-ruta. Grannen var inte hemma, så mannen fick ringa fastighetsskötaren. Det tog nog ett par timmar innan grannen kom hem, och mannen väntade snällt ute på gården hela tiden.
Fy vad jag tyckte synd om honom. En stor treglasruta kan inte vara billig. Att dessutom "tvinga" en liten knatte att vänta och vänta i evigheter, är inte roligt.
Nåja, idag tror jag att grannen fått en ny ruta.

Det är roligt att titta på Smilla när hon leker för sig själv. Hon pratar ofta i telefonen, och om någon av leksaktelefonerna inte finns till hands, så fungerar det lika bra med en hårborste, en trådlös mus e.dyl. Häromdagen utspelade sig följande telefonsamtal (måste läsas på barnspråk för att bli begripligt):
Hej, jag 'ställa pissa. Aaa. Mmm. En siss 'ebab, en 'suvio, en 'ebabpissa. Jaa. Mmm. Kommej hämtaj. Sugi minutej. Tack. Hejdå.
Hmm... Barn snappar upp en hel del. Men jag lovar att vi inte äter pizza överdrivet ofta. Jag lovar!

Det är så fruktansvärt enerverande att inte kunna sova! Natten till igår lyckades jag inte mer än 50 minuter, och natten till idag kom jag upp i två timmar.
Fan. Imorse var jag så trött att jag hade kunnat svimma/sätta mig och gråta/fått ett tokspel/fallit i koma. Det värkte i hela kroppen, och jag hade inte full koll på balansen.
Varför kan jag inte sova när jag är så in i helvete trött??
Nåja, jag la mig en stund idag, och lyckades nog sova ett par timmar. Nu är det natt igen och jag borde sova. Men tror ni jag kan det... Nej, jag tvättar istället.

Den trogne läsaren vet att jag skall skaffa en rottweiler. Ja inte nu, men när jag blir stor och flyttar ut på landet så skall jag göra det. Nu nöjer jag mig med att drömma om det, och förbereder mig samtidigt genom att försöka lära mig så mycket som möjligt. Jag har hittat ett par bra siter på nätet, lånat böcker på biblioteket osv. Men en uppgift har jag inte lyckats få tag på; Vad kostar en rottweiler? Ok, det är klart att jag förstår att det inte existerar ett statiskt pris, men vilka pengar snackar vi om? 5000:-? 10000:-? 15000:-? Och vad kostar försäkringen? Någon som har ett hum?
Tips och tankar i största allmänhet mottages tacksamt.

Igår satt jag försjunken med hakan vilande i händerna och läste något. Mamma, du ser jättegammal ut när du sitter sådär sa Tintin. Du ser ut som att du nästan är 40 år.
Jojo, av barn och idioter får man höra sanningen sägs det (frågan är väl om jag i första hand såg honom som ett barn just då)...

På torsdag skall jag och Tintin gå en sväng på stan. Kapitalist-Tintin skall visst inhandla något spel han tittade på härom dagen, och så skall vi se om vi kan hitta något prisvärt tyg att klä om hans soffa med. Och så hoppas jag naturligtvis att han har tid att ta en mysfika med lilla mamsen. Ingenting är så mysigt som att vara på tu man hand med Tintin.
Jo, det är klart att det är lika underbart att umgås med Love och Smilla, men nu tänkte jag ur perspektivet att Tintin är så pass "stor" att han inte behöver den där konstanta uppassningen osv.
På kvällen skall jag kvista över till grannen för lite trevlig samvaro. Det ser jag fram mot!

Nähä, om man skulle ta och knalla ut i tvättstugan en sväng...

Idag tog jag med mig Love och Smilla, och åkte till Rusta för att köpa en kaffebryggare. Vi har kommit till insikt om att kaffebryggare måste betraktas som en förbrukningsvara i detta hushåll, och tyckte utifrån det att detta verkade vara en prisvärd apparat. Dessvärre var den slutsåld, och de övriga kaffebryggarna var alltför plastiga alt. för dyra för att tjänstgöra som slit-och-släng-bryggare. Jag får helt enkelt knata ner till Netto och se om de har några kaffebryggare.
Men inte kunde jag åka från Rusta tomhänt, heller. Jag köpte bla en Flexineon (som nu sitter snyggt slingrad runt sänggaveln, och tjänstgör som sänglampa - ett extremt lyckat köp!), en miniradio (skulle egentligen bara ha batterierna, men jag kunde ju liksom inte avstå en radio som ändå ingick i priset) och en massageapparat (så nu skall här masseras som aldrig förr!).
Och så *host* slank det visst med lite godis också...

Love och Smilla var underbart snälla och gulliga under vår tur till Rusta. De satt stilla i vagnen (bara en sån sak!) och de blev inte osams! Det var snudd på att jag undrade om det verkligen var mina barn jag hade med mig. Men när vi sedan kom hem igen släppte de loss igen...
Nåja, jag är tacksam över att det funkade så otroligt bra medan vi var ute.

Det var visst städa-ditt-skrivbord-dagen härom dagen. Jag har börjat så smått, och projektet är snart slutfört. Under rensningen hittade jag både roliga och mindre roliga saker, som fallit i glömska. En av de roliga saker jag hittade var min fittring *pekar på bilden*. Tyvärr har den blivit lite missfärgad (den är alltså av silver), och jag efterlyser härmed tips om hur jag skall rengöra den på bästa sätt.

Paula har fått mig hugad att prova på att virka smycken, så nu har jag beställt Så gör du virkade smycken.
Ja, jösses vad det skall drickas vin och virkas här på gatan framöver (ja, inte ute på gatan, dårå)!

Imorgon är det julgransplundring på Vaksala torg, berättade Marianne när jag pratade med henne tidigare ikväll. Så det blir till att ta med den nysnutna och välkammade barnaskaran dit, och tjoa runt granen. Marianne och hennes döttrar skall också dit, och när granen är plundrad tar hon över Love för övernattning.

Jag trodde att fallet med lille Hannes som var med om tsunamin var allmänt känt (åtminstone här i Sverige), men idag nåddes jag av det kedjemail som började cirkulera efter att både Hannes och hans pappa kommit hem till Sverige.
Om du får kedjemailet, skicka det inte vidare!

Jag vet inte om det är Tintins städdille som har smittat av sig, men imorse tog jag befälet, pekade med hela handen, och kommenderade familjen till en solidarisk städdag.
Och så satte vi igång.
Julen skulle städas ut (jaha, kanske någon dag för sent, men vem bestämmer när man skall göra det, egentligen?), och dessutom var hela lägenheten i behov av en allmän uppfräschning. Det berg som smutstvätten utgjorde vill ni inte ens höra talas om...
Vi har tvättid uppskriven imorgon, men AG kvistade ut redan ikväll för att kolla om någon av tvättstugorna var ledig. Halleluja - båda var lediga! *vågen!*
Så nu har det snurrat några maskiner ikväll, men vi lär behöva morgondagens tvättid också (jag sa ju att det var ett berg).

Love var inte helt förtjust i att granen pyntades av, och tomtarna plockades ned i en låda. Han vill att det ska vara jul! Det skall vara jul med paket, godis och allmänt mys!
För att han lättare skulle acceptera julens avslut sa jag (mitt nöt!) Jamen nu är julen slut, och vi tar bort julsakerna. Sedan får vi vänta på att det blir påsk, och då tar vi fram påsksakerna.
Sedan jag gjorde detta (ogenomtänkta!) uttalande har Love tjatat om att vi skall påskpynta, och att han vill ha påskägg...
Nåja, imorgon börjar lekis och skola, och jag hoppas att vardagsrutinerna kan få påsken att falla lite i glömska, åtminstone tills den infinner sig. Den enda som kan tjata värre än Love är Smilla, så det blir inte roligt om han inte kan släppa detta.

Jag tror att Paula har provision från Netto. Varför skulle hon annars skriva om allt billigt godis som finns där (som om jag nu inte redan sett merparten av det), och därmed få mig att slänga ner en Schogetten Tiramisu i korgen när jag var där och handlade? Det skulle jag ju inte ha gjort, om hon inte hade skrivit om det...
(Dessutom stod jag och fingrade på den där engreppstvingen hon skrev om...)
Så om jag nu inte har gått ner 25 kg till sommaren, så är det enbart Paulas fel (eller hur..?!).

Vilken dag är det den där ringen? frågade Love AG härom dagen.
Vilken ring? svarade AG.
Den där ringen då man skall äta godiset i granen sa Love.
AG funderade så det knakade, i hopp om att förstå vad Love menade. Så kom han på det;
Aha, menar du julgransplundringen?
Ja, just det svarade Love.

Ikväll skulle middagen ätas i vardagsrummet (ja, så slöa är vi), samtidigt som Pippi - resan till Nordpolen skulle avnjutas på TV. AG tillagade maten medan jag spelade Ordspel. När bordet var dukat och maten klar för servering kom AG gående med pastakastrullen i högsta hugg. Ett par meter innan han nådde bordet lyckades han med konststycket att snubbla på ett snöre som sitter längst ned på byxbenet (vilket man tydligen skall kunna dra åt för att minska vidden på byxbenet). På något märkligt sätt lyckades han i fallet placera pastakastrullen på bordet (och tom på grytunderlägget!) innan han själv small i golvet. Det blev en ordentlig smäll, och han slog ögonbrynet/pannan i Smillas stol.
Jag blev livrädd eftersom jag trodde att han skadat ögat, men det hade klarat sig. Däremot hade han fått ett ganska "snyggt" jack över ögonbrynet. AG blev nog själv ganska chockad av fallet, för svetten lackade om honom. Han gick in i badrummet och tejpade ihop pannan. Men det har blödit igenom, så jag får nog rycka in och försöka tejpa ihop honom...
Jag och blod brukar inte vara någon bra kombination...

Jag har gått hela jullovet och trott att skolan skulle börja imorgon. Idag fick jag av en slump syn på ett papper, där det framgick att skolan börjar först på tisdag. Tur att jag fick syn på det, annars hade väl Tintin stått där ute i Hågaby imorgon bitti, och tyckt att det var lagom roligt.

Tintin har fått städdille. Fråga mig inte varifrån den kommer, men jag kan försäkra att det inte är någon gen från mig.
Det har hittills varit näst intill omöjligt att få honom att städa i sitt rum (och då menar jag "städa" i form av att skall plocka ordning på sina saker). Men i förmiddags drog han plötsligt in dammsugaren (!) i sitt rum, och så satte han igång. Han dammsög och han dammsög och han dammsög.
Under dagen har han sedan haft en kompis här, men när denne gått hem och middagen var äten så fortsatte han. Han dammsög och han plockade och han rensade. Nu har han plockat ihop en hög som jag lovat att jag skall hjälpa honom att sortera.

Jag undrar om våra barn är normala?
De äter frukt och grönsaker med en passion som skulle få vilken vegetarian som helst att blekna. Det känns verkligen skumt när man måste säga till dem Nu måste du äta lite kött också, annars får du inte ta mer grönsaker.
Att ställa fram ett fruktfat är inte att tänka på; de proppar i sig bananer och satsumas tills fatet är tomt (jodå, de får mat, jag försäkrar er).
När man står och gör iordning mat, så springer de ständigt och norpar av grönsakerna. Om det finns majs (eller jag kanske borde skriva majsbajs eftersom Love och Smilla hårdnackat hävdar att det heter så, efter att någon lärt dem det) på bordet vore det rent vansinne att tro att Love och Smilla skall äta något av det övriga som bjuds. Love äter hellre gröt än någonting annat (grönsaker undantaget).
Smilla gillar citron. Tintin gillar sill. Love gillar oliver.
Tintin virkar och dammsuger. Och så är han kär i bästisen Aram.
AG är inte Tintins biologiska pappa, men ändå har han valt att kalla honom för pappa (medan jag tilltalas Åse). Smilla är min och AGs gemensamma avkomma, och hon har valt att tilltala sina föräldrar mamma och AG.

Men vad är egentligen "normalt", och vem tusan vill vara det?
Och jag medger gladeligen att det finns ett otal andra sätt våra barn kunnat vara "onormala" på, vilka skulle gett upphov till stor oro. Det här är bara... annorlunda, tror jag.

Ojdå. Klockan har passerat midnatt, och Smilla vaknade för någon timma sedan. Tintin är fortfarande vaken. De små liven bygger tågbana för fullt inne i Tintins rum.
Nej, jag hade inte accepterat det om det inte vore skollov och helg. Men nu är det fortfarande jullov, och det är lördag imorgon. Att de små älskade liven nu är vakna ser jag bara som en ypperlig möjlighet till egen sovmorgon imorgon.
Ja, så egoistisk är jag.

Nej, det gick inte att rädda livet på kaffebryggaren. AG gjorde ett sista desperat försök idag, men han behövde inte så mycket mer än närma sig strömbrytaren på bryggaren för att proppen skulle gå. Sedan fick han stå där i mörkret i köket och leta efter en ny propp i gömmorna. Till slut lyckades han hitta en, och den visade sig vara den absolut sista som fanns.
Nåja, även om det hade funnits fler proppar, så hade vi inte gjort fler försök med bryggaren. Vi fick iaf ha den hos oss 2½ vecka.

Gah!
Jag tog mig (helt frivilligt!) an ett kamikazeprojekt idag. Jag tog med mig Love och Smilla på stan...
Nä ok, jag skall inte klaga. Jag har varit med om betydligt värre. Dagens aber var väl det konstanta tjatandet. Något annat som kan vara lite jobbigt (om än långt mer roligt och fascinerande) är Loves enorma intresse för nummer och siffror.
Vad blir åtta två sex? Vart går buss nr 7? Hur mycket blir åtta och åtta? Där kommer buss nr 13! Hur skriver man sjutton? Hur många år är pappa? Vad blir nio åtta nio? osv osv osv.
Jag köpte godis till barnen, och en påse Dumle till mig och AG. Naturligtvis var jag tvungen att provsmaka ett par Dumle redan på stan, men sedan la jag påsen i kassen som låg på vagnens underrede, och tänkte att jag och AG skulle ha den att mumsa på ikväll.
När jag kom hem och skulle ta fram påsen kände jag mig som Margaretha Krook i Morrhår och Ärtor. Ni vet scenen där hon går till andra sidan stan för att köpa skorpor, då de är någon krona billigare där, men på hemvägen ramlar skorporna ur kassen en efter en, eftersom det är hål i den.
När jag tog fram Dumlepåsen fanns det bara en kola kvar i den, och den var jag av samvetsskäl tvungen att ge till AG. *suck* Finns det något värre än att vara godissugen, och stå med en tom godispåse i handen?

Ett av de ärenden som uträttades på stan var att jag skickade iväg två julklappar (vaddå, bättre sent än aldrig...). Ni må tro att det var svettigt att stå där inne på Pressbyrån iklädd en tjock dunjacka (varför tog jag den jackan på mig??), försöka hålla Love och Smilla i vagnen och skriva adress på försändelserna. Svetten ångade och rann.
En av försändelserna lyckades jag adressera till Brömolla istället för Bromölla, men jag hoppas att den hittar fram iaf.

Tintin fick en bla prenumeration på Kalle Anka av mormor i julklapp. Han gillar att försöka sig på läsandet, men jag tror ändå att det är "leksakerna" som medföljer varje tidning som var mer lockande just i fallet med Kalle Anka. Den här veckan var det en mössa (!) som medföljde, och det var ju en ganska ok sak (inte minst i jämförelse med vad det brukar vara).
Nu har jag även tecknat en prenumeration på KP åt honom. Jag prenumererade inte på den själv när jag var yngre, men läste den ibland. Det känns som att KP är ganska vettig läsning för barn. Någon som har någon åsikt?

Love är hos Marianne, och Smilla sover. Tintin sitter inne i sitt rum och ser på Snålvatten och jäkelskap. Jag och AG sitter framför våra skärmar (surprise), och smuttar på varsitt glas Varm&Kall.
Livet känns ganska behagligt.

Hej, jag heter Åse, och jag är koffeinist.
Nåja, denna bekännelse torde inte framstå som någon kioskvältare för den trogne läsaren.
Måhända vore jag en mer lycklig och harmonisk människa utan mina laster (snus, blåa knappar* och julskinka med staaark senap för att nämna ytterligare några), men nu är jag den jag är, med mina fel och brister.
Det enda jag gör på morgonen innan jag sätter på kaffet är att starta datorn (så hinner datorn starta och kaffet bli klart medan jag fixar till mig). Imorse var inget undantag. När jag kom ut i köket för att hälla upp kaffe, var kaffekannan tom! Det var däremot inte bänken som kaffebryggaren står på...
Jag hade ställt kannan snett när jag laddade bryggaren, och kaffet hade inte kunnat rinna ner i den. Det hade istället svämmat över ur filtret, och runnit ned på bänken. En hel del hade runnit in i bryggarens innanmäte, och orsakat kortslutning i kaffebryggaren (vi hoppas fortfarande att det var en kortslutning av lindrigare sort, och att den repar sig efter att den fått torka). Detta hade i sin tur orsakat att en propp gått, och det fanns ingen el i köket (förutom till kyl och frys, som har en alldeles egen propp, tack och lov!).
*suck*
AG lyckades trolla fram en ny propp, men kaffebryggaren bara hostade och sprakade, så den har fått ägna dagen åt vila. Till slut tog AG tag i saken, och bryggde kaffe "för hand". *phu!* Äntligen började huvudvärken - som tornat upp ordentligt - dra sig tillbaka.

* Blåa knappar, ja. För den som ev. undrar vad jag menar, så kan jag berätta att det är de där blå (och rosa) "knapparna" som ingår i Engelsk lakritskonfekt. Till min stora lycka säljs dessa blåa knappar i lösvikt på Netto! Och de har dessutom vad jag antar vara stans billigaste lösgodis!

Love och Smilla älskar och avskyr varandra med samma hetta. Och de skäder inte på orden då det hettar till. Igår när de tjafsade med varandra hörde vi Smilla häva ur sig en hotelse av rang; Då tänker jag slänga ost i ögonen på dig imorgon!!
Jojo, det är ord och inga visor när de sätter igång.

Tintin har, som sagt, tillbringat natten hemma hos kompisen F (tillika dotter till Jerry). När han kom hem idag frågade jag honom om det var pinsamt när Jerry stått och strulat med korten i kassan. Äh, svarade Tintin, har är ju inte min pappa i alla fall. Så där blir det ju om man inte tar rätt kort.
*ASG*

Till alla husmödrars stora glädje, kan jag meddela att jag kommit igång med virkandet igen. Det har legat i träda några månader, men när jag fick syn på ett mönster till en gullig barnsommarhatt var jag tvungen att plocka fram virknålen igen. Så nu kan jag och Tintin sitta här och virka tillsammans på kvällarna.
Sådan mor, sådan son påstod Åsa härom dagen, när jag spelade Ordspel med henne.

Ojdå, det har visst gått flera dagar sedan jag skrev något här. Ja, tiden går fort när man har roligt.
Jag hade ju mer eller mindre utlovat en ny layout och ny url till årsskiftet, men det blev visst inte så... Men hav förtröstan! Url:en är fixad sedan länge, och layouten... kommer...
Jag drabbades ju av tillfällig självinsikt någon vecka före jul, och insåg att jag inte skulle hinna fixa det på egen hand. Därmed la jag ut designuppdraget på en annan person. Jag har sett honom rapa ur sig bloggar, så det borde väl vara en baggis tänkte jag. Men det blev ingen blogg.
Jodå, visst satt han och småfnulade lite, men inspirationen ville visst inte riktigt rinna till. Och ok, jag har full förståelse för att intresset i första hand gick åt till att bekanta sig med den nya (åtminstone bättre begagnade) datorn.
Det stod dock inte på förrän hårddisken på den nya datorn började uppföra sig märkligt. Den gav ifrån sig ett enerverande "metalliskt" knäppande, och blåskärmen dök upp allt mer frekvent. Oroväckande. Men samtidigt förståeligt på sitt sätt, eftersom datorn med all sannolikhet nyttjats mer under de veckor den befunnit sig här, än då den bodde hemma hos svärfar.
Idag (ok *tittar på klockan* igår) tog "min bloggdesigner" (även känd som AG) det säkra före det osäkra. Han stack iväg till PC Superstore och köpte en ny hårddisk.
Nu sitter han med en löjligt lycklig blick (omväxlande ger ifrån sig någon liten svordom) och iordningställer sin nya leksak. Så vem vet, jag kanske dyker upp på min nya blogg inom kort..?

Jag förstår att ni sitter som på nålar, och undrar hur det går med min stavgång.
Jodå, härom dagen tog jag mod till mig, och iklädde mig stavarna när jag skulle till affären. Men jag avstod från att stava så länge jag befann mig inne på gården, eftersom jag kände mig så urbota löjlig. Men så snart jag var bortom utsikten från grannarnas fönster (de närmaste grannarnas iaf) satte jag igång att stava. Tempot blev naturligt snabbare än normal promenadtakt, men jag kan tänka att det är meningen.
Jag hann bara halvvägs ner till von Bahrska häcken innan jag började känna mig ordentligt trött i armarna (och nu skrattar Heavenly, eftersom hon vet exakt hur lång kort sträcka jag snackar om).
Väl framme vid affären dröp svetten av mig, och jag kände mig nöjd.
Några timmar senare visade sig ett nytt besök i affären vara nödvändigt, och jag spände på mig stavarna igen. Den här gången tog jag dock inte den varma dunjackan, men i övrigt var erfarenheten densamma.
Jag har känt mig lite osäker på vilken längd jag skall ha på stavarna, men idag hittade jag en bra sida med en hel del information om stavgång (det visade sig att jag haft stavarna ca 15 cm för korta...).

Jag kanske skulle säga några ord om nyårsafton också.
Jodå, den förflöt utan några större krämpor. Love och Smilla tjatade visserligen hela dagen om att de ville att vi skulle gå ut och titta när det smällde på himlen, men tjat är ju inget nytt, precis.
Vi gjorde iordning en mumsig middag, men Love tjatade hela tiden om att han ville ha gröt istället (så han fick det). Under middagens tillagning lyckades jag med konststycket att hälla kokande vatten över ena handen (skulle hälla av en kastrull i ett durkslag, och trodde jag skulle klara det genom att hålla såväl kastrull som durkslag i händerna... - nej, ni behöver inte kommentera mitt tilltag..!) Det gjorde !z@$¤!! ont!
Jag försökte hålla handen under rinnande vatten, men det gjorde så !z@$¤!! ont. Nåja, smärtan avtog så småningom, och jag tänkte inte så mycket mer på det.
Jag hade trott att Love och Smilla skulle somna under kvällens gång, men det gjorde de inte. De var alltför spända inför det faktum att vi skulle gå ut och titta när det smällde på himlen. Dessutom sköts det ju en hel del raketer under kvällens gång, vilka de under jubel beskådade från fönstret.
När tolvslaget närmade sig stoppades barnen ner i overallerna, och så gick vi ut på kullen bakom tvättstugan (även kalla pulkabacken av småttingarna). Raketerna, som sköts runt omkring oss, beundrades (främst av barnen), och Tintin for tjoande omkring med Tomtebloss (jag hade hittat stoora - ca 1 m långa - tomtebloss på Rusta). Love och Smilla kunde till slut inte hålla sig vakna, ens med den starkaste viljan i världen. De somnade sött i vagnen, alltmedan häxpiporna tjöt och smällarna smällde.
Bäst som vi stod där och trodde att tillvaron inte kunde bli mer komplett, visade den sig kunna bli just det. Där kom nämligen Heavenly gående uppför kullen (undrar om hon sedan kom ned från ett berg..? Måste fråga henne vid tillfälle...). Det var fösta irl-mötet, och hon visade sig vara såväl vansinnigt trevlig som oförskämt snygg!
Jag hade druckit ett par glas vin under kvällen, och kan inte påstå att jag kände speciellt mycket av det. Men när jag tänker på det i efterhand, så känns det som att jag måste ha framstått som berusad. Jag är visserligen inte van att dricka alkohol i några mängder, så det är väl inte omöjligt att det märktes, men ändå.
Jag menar; Hon: Snygg, smart, social och humoristisk. Jag: Halvlullig och småfjantig...

Under nyårsdagen gjorde min brännskadade hand sig påmind... Det gjorde vidrigt ont, och blåsor började torna upp. Någon dag senare föll skinnet av, och det värst skadade fingret ser inte roligt ut.

Love har varit hos Marianne från i söndags tills idag (ja... igår, då).
Igår vid lunchtid ringde Marianne för att kolla om vi var hemma. Love hade nämligen vaknat av en dröm på natten. Han hade somnat om (då han fått sova bredvid Marianne), men sedan han vaknat på morgonen hade han inte pratat om någonting annat än drömmen (vilken tydligen var mycket stark och "verklighetstrogen" för honom).
Han hade drömt att han var här hemma, och det plötsligt blivit ett hål i vardagsrumsgolvet. Han hade ramlat ner, och jag hade försökt få upp honom utan att lyckas. Jag hade inte ens sett honom där nere i källaren (som inte är någon källare, utan en "krypkällare" för fastighetsskötaren). Jag hade sprungit ut i trapphuset, och tagit mig ned i källaren via golvluckan som finns där. Till slut hade jag lyckats rädda Love från "källargubben".
Jag förstår mycket väl att det måste ha varit en obehaglig dröm. Love och Marianne kom hit för att kontrollera att vi verkligen inte hade något hål i golvet. Vi gjorde vårt bästa med enade krafter för att förklara att man ibland kan drömma otäcka saker, men att det inte är på riktigt.
Love synade golvet noga, och frågade om vi hade lagat det...
Det var, som sagt, uppenbarligen en stark dröm, och vi pratade en lång stund. Tack och lov verkade han lugnas av det, och återstoden av tiden hos Marianne förflöt utan skrämmande drömmar, eller prat därom.
När Love kom hem idag (igår) berättade han glatt att han träffat Shw! Jodå, de hade tagit en promenad för att lämna några papper, och då dök Shw upp som gumman ur lådan!
Love var mäkta stolt över att ha träffat henne alldeles på egen hand (nåja, iaf utan familjens närvaro).

På nyårsdagen kom Tintins kompis Rasmus hit. De skulle leka några timmar, och ni må tro att de lekte!
De satt inne i Tintins rum och bygge slott, en öken och jag vet inte vad. När dessa två grabbar kommer samman gör de inte något större väsen ifrån sig. De är så inne i sitt, och de trivs obeskrivligt bra tillsammans.
Det hampade sig inte bättre än att vi fick ringa Rasmus föräldrar och säga att de inte behövde komma för att hämta honom, eftersom grabbarna bestämt att han skulle sova över.
Till deras stora lycka utlovade vi att de skulle få vara vakna så länge de ville, vilket medförde att vi hörde dämpat prat och fniss från Tintins rum tills klockan var efter två på natten...
Och imorgon (hmm... idag, om jag tittar på klockan) skall Tintin hem till, och sova över hos, en annan kompis som han är bästis och bundis med. Jerry kommer nämligen hit efter jobbet (och tigger till sig en fika, kan jag tro), och tar med sig Tintin hem, för stoj och gamman med Jerrys dotter F.
Nåja, så mycket stoj och gamman tror jag inte att det blir. Även de två har en förmåga att leka harmoniskt och intensivt med varandra.
Kul!

Igår var jag och Smilla på stan, och gick samtidigt in i Domkyrkan för att tända ett ljus för de jordbävningsdrabbade. Vi vandrade omkring, njöt av det vackra och uppfylldes av den sakrala stämningen.
Imorgon (dvs idag) är det Loves tur. Då tar han och jag en sväng på stan, och gör ett besök i Domkyrkan.
Det är märkligt. Både Love och Smilla har tjatat i snart en vecka om att få åka till kyrkan och tända ljus...

Idag (dvs igår) tog Tintin med sig AG till Game för att inhandla Spiderman II. De återvände hem igen snabbare än blixten, och det är väl ingen högoddsare att satsa på att det var Tintin som jäktade på när spelet var inköpt ;)

Imorgon (eller idag, rättare sagt) skall jag bannemig posta ett par julklappar.
Jag slog in dem omsorgsfullt i god tid före julafton, men de blev inte postade... *skäms* jag hann liksom inte.... Men nu skall det bli av (Bättre sen än aldrig är väl en klämkäck floskel..!?)

Efter uppehåll och sporadiskt spelande är jag nu återigen helt biten av Ordspel. Ratingen sjönk som en gråsten när jag började spela igen, men nu har jag hittat det rätta tänket, och är på väg mot en rättvisande nivå igen ;)

Oj, det här blev nästan en halv roman (eller novell, åtminstone). Lyllos er, som fick så mycket nöjsam läsning!