I nöden prövas vännen. Och i det här fallet hjälpte vännen (eller rättare sagt; vännerna) till utan att blinka. Det var en absolut självklarhet, och jag blir rörd över deras öppna famn.
Problemet återstår att lösas slutgiltigt imorgon, men den akuta krisen är fixad. Nu tillbringar vi kvällen och natten hemma hos vännerna, och tar itu med eländet med nya friska krafter imorgon.
TACK Trueto och Anna!

En trevlig dag är till ända. Jag måste smälta intrycken, men känner samtidigt att jag vill säga några ord.

En utdragen morgon och förmiddag blev till lunch. Jag och Tintin åkte till stan för att inhandla födelsedagspresenter till Truetos dotter F (som hade kalas ikväll) och en klasskompis (som har kalas imorgon). Efter avklarade inköp mötte vi upp med Carra, Shw och Siv. Vi flanerade på stadens gator, innan det var dags för Upplandsmuseet och dess fittstimutställning.
Efter detta tillfredsställdes kurrande magar, och sedan satte sig familjen + Carra på bussen för att fara hem till familjen Trueto. Smilla och E kurtiserade obehindrat, medan de äldre barnen partajade i Fs rum. Vi vuxna nöjde oss med att pösa i soffan. Ok, för ordningens skull är det väl bäst att jag nämner att vissa periodvis befann sig framför datorn...

Vid hemfärden hoppade jag och Carra av på stan för att gå på lokal, medan AG och barnen fortsatte hemåt. Det var inte många klunkar av första ölen som passerat min strupe innan telefonen ringde. Det var AG. Han stod hemma utan nycklar...
Han fick snällt sätta sig och barnen på bussen igen, för att hämta mina nycklar. Men snällast av alla var nog barnen (tack och lov). Trots den sena timmen var de ovanligt välvilliga, och infann sig i det faktum att de var utelåsta. De skall få en extra puss av mamma imorgon.

Jag och Carra fortsatte vårt samkväm på Pub 19. Eller försökte iaf...
Ett enerverande liveband gjorde sitt bästa för att sätta stopp för vår konversation. Vi försökte frenetiskt samtala de 30 sekunder som gavs mellan låtarna, men det gav ingen tillfredsställelse till de två pratkvarnar vi tycks vara (..?). Som de två tålmodiga och väluppfostrade flickor vi är (?), gjorde vi vårt bästa för att hålla ut. Tro mig - vi gjorde vårt bästa.
Vi tänkte Det här måste vara sista låten. Så tänkte vi varje gång, men de bara fortsatte. Och fortsatte...
Till slut insåg vi att temat för kvällen måste vara Never ending story. Vi reste på våra nätta små rumpor och vandrade vidare. Ett halvt kvarter bort hamnade vi på Baren Baren (där fick vi insikt om att öl och juice kan vara framtidsreceptet för en framgångsrik drink, men detaljerna därom kan nog Carra berätta). Lokalen var bara halvfull och högtalarmusiken på en behaglig nivå. Perfekt för damer i vår ålder personer med vår mognad och insikt.
Här kunde vi prata allvar. Och det gjorde vi.
Kvällen hade gärna fått fortsätta hela natten. Och hela morgondagen. Och mer därtill. Men kl 02 blev vi mer eller mindre utslängda. Nåväl, tack och lov kan vårt samtal fortsätta vid ett annat tillfälle!
Och det kommer det att göra. (I all oändlighet, är jag rädd för ;) )

Nu återstår väl inte så mycket mer än att varva ner, och att gosa med kudden.
På återseende.

Att det inte är nyttigt för barn att sitta för mycket framför TVn/vid datorn torde väl varje normalbegåvad förälder kunna skriva under på. Men jag kan inte skriva under på det rabiata synsätt som råder (inom vissa falanger) inom Waldorf. Vissa rabiata människor anser att det är näst intill dödligt skadligt med TV och datorer. (Det är väl generellt sett samma falang som anser att det är skadligt för barnen att spela fotboll, och då inte med hänsyn till risken för de fysiska skador som kan uppstå).
Jag har valt att inte stirra mig blind på dessa, utan ser till pedagogikens mening och syfte.
(Inom parentes kan jag berätta att det finns en gråson, som säger sig tillhöra "de rabiata" (genom att tex påstå att de inte har någon TV, kanske för att framstå som "rätt") men om man lyssnar till barnen (som refererar vitt och brett till olika TV-program) så får man en väldigt divergerad bild. Jag bekänner mig inte till denna gråson, utan gör mitt bästa för att stå för den jag är.)
När det gäller TV-tittande, så anser jag att "utvalda" program kan vara mycket berikande för barnen. Om vi tar Tintin som exempel, så är han oerhört fascinerad av evolutionen. Genom vissa barnprogram, naturprogram och Vetenskapens värld har han lärt sig långt mycket mer än vad jag någonsin hade kunnat förmedla till honom.
Ett annat exempel på bra program är barnprogrammet Kött på benen (ett program som ingår i Bollibompa). Plötsligt visste han hur många meter tarmar man har, hur mycket saliv man utsöndrar per dag mm. Detta är kunskap som jag inte alls skulle kunnat/skulle ha tänkt på att förmedla till honom.
Dataspelens betydelse för Loves utveckling har jag varit inne på några gånger, så jag behöver inte dra det igen.

Jag vill uppmana speciellt Uppsalabloggare att börja pinga på Var är du? Nu när vi Uppsalabor har fått en alldeles egen karta där, så finns det minsann ingen ursäkt för att låta bli.

Imorgon skall jag och Carra gå på en Fittstimutställning. Sedan åker familjen + Carra ut och hälsar på familjen Trueto. Tintin är bjuden på kalas, eftersom Truetos dotter nyss fyllt år. Och vad passar väl då bättre än att vi vuxna passar på att också trivas tillsammans.

Idag har jag imponerat på familjen genom att visa att jag kan sätta fast magneter på ryggen. Jag var övertygad om att jag visat dem detta vattentäta partytrick tidigare, men det hade jag visst inte.
Men det är väl så; Jag slutar aldrig att förvåna.

Ännu en dag i paradiset.
Regnet hänger i luften, och ibland släpper himlen det ifrån sig. Mysigt! Jag älskar hösten mer och mer för varje år som går. Trots att jag är en sådan fryslort, så tycker jag verkligen om att småhuttra - men jag måste samtidigt ha varma kläder/en filt att kura in mig i. Jag skulle, ärligt talat, kunna flytta ut på balkongen och bo där nu.

Jag tror att jag håller på att bli bröstfixerad! Hittills har jag väl egentligen varken tyckt bu eller bä om bröst, men den senaste tiden har jag insett att jag tycker små bröst är jättefina. Helst skall det vara så att man precis bara ser att där är ett bröst - det är otroligt vackert!
När jag vinner på Lotto skall jag lägga pengar på en rejäl bröstförminskning.

Jag är ingen slavisk fan av Expedition Robinson, men jag har sett de flesta avsnitten eftersom AG försöker följa det. Min enda reflektion handlar om Jerry. Jag har nog aldrig någonsin träffat en vuxen människa med så extremt dåligt självförtroende. Jag tycker uppriktigt synd om honom. Samtidigt undrar jag hurdana hans föräldrar är/har varit. Min fasta övertygelse är att denne Jerry är ett tragiskt exempel på hur barn med frånvarande föräldrar blir.

Text-TV har väl aldrig utgett sig för att stå för en seriös journalistik, men jag kan ändå inte avstå från att höja på ögonbrynen emellanåt. Speciellt bland TV3s text-TVnyheter kan man hitta div klavertramp. Idag läste jag en text om tre män som straffas för en gruppvåldtäkt. Efter att det redovisats vilka fängelsestraff resp man dömts till, så stod det De tre vidriga männen dömdes också till livstids utvisning.
Jag instämmer förvisso i att det handlar om vidriga män, men det kan knappast klassas som god journalistik att skriva på det sättet. Frågan är väl om det öht kan klassas som journalistik.
För en tid sedan fanns rubriken Epedemi av rännskita i Göteborg. Inte heller det kändes väl som helt seriös journalistik, men den gången kunde jag skratta gott åt det.
Nu när jag sitter och skriver detta, kommer jag att tänka på ett TVprogram (någon form av debattprogram) jag såg för några år sedan. Det handlade bla om våldtäkter, och jag satte kaffet i halsen när programledaren frågade Hur stor chans är det att man blir våldtagen om man är ute på kvällen?
??? Ursäkta mig, men i mina ögon handlar det inte om chans, utan om risk. Denna typ av språkfel tycker jag att man ser skrämmande ofta i media.

På TV3 visas just nu Insider, vilket idag handlar om homofobi. En homofob från Nationaldemokraterna står och förfasar sig över att man tar med barn i Prideparaden, och på så sätt "försöker påverka deras sexuella inställning" (som han säger).
Men hallå!? Vad är det isf heterosexuella människor gör, när de (i förekommande fall) "uppfostrar" sina barn i andan att de skall leva tillsammans med en människa av motsatt kön, när de blir vuxna? Dessutom måste jag säga att jag inte uppfattar att någon av de homo- eller bisexuella vänner jag har, försöker uppmana sina barn till ett homo- eller bisexuellt leverne.
Jag tar med mina barn på Pridefestivalen osv, eftersom jag vill visa dem att detta är ett lika naturligt leverne som något annat. Jag vill uppfostra mina barn till att välja (=våga känna) själva.



Vilken filändelse är du?

Idag har vi sprungit lite på stan. Främst för att inhandla vantar, mössor och långkalsonger till barnen, men jag får väl erkänna att det blev en hel del annat också.
Hela barnaskaran somnade förvånansvärt tidigt ikväll, och det är nästan spöklikt tyst här. Men jag njuter.

Imorgon kommer Carra äntligen till stan. Jag skall göra mitt bästa för att underhålla henne (även om hon är den typen som inte direkt har några problem med sådant på egen hand).

Jag såg Dregen (från Backyard Babies) på TV härom dagen, och kunde konstatera det jag redan konstaterat många gånger: Gud, vad snygg han är! En riktig liten pudding, som jag mer än gärna skulle sätta tänderna i! Mums!

Det här med benämningen på det kvinnliga könsorganet är ett ständigt huvudbry. När jag var liten fick jag lära mig att det hette mus, och därmed är det vad mina barn också fått lära sig. Inte för att jag egentligen tycker att det är något bra ord, men det har ändå blivit så.
Det faktum att det även finns andra saker som heter mus gör ju att det kan bli lite förvecklingar ibland...
Härom dagen satt Smilla (som för tillfället var en liten nakenfis) vid datorn och försökte spela Pettsson och Findus. Hon hojtade på AG och undrade hur hon skulle göra. Klicka på musen svarade AG, varvid Smillas blick förundrat riktade sig nedåt mellan benen...
En gång när Tintin var i treårsåldern satt jag och läste en saga för honom. Den handlade om en musfamilj, och var rikligt illustrerad. Jag läste texten, och vi tittade på bilderna tillsammans. Där är mamma Mus sa jag, och pekade på mamma mus.
Ja, och där är pappa Snopp sa Tintin, och pekade på pappa Snopp Mus...

Jag kommer att tänka på ytterligare ett roligt tillfälle, då Tintin var i fyraårsåldern. Jag hade rensat ur hårborsten, och kastat hårtussen i toaletten utan att spola ned den. En stund senare gick Tintin in på toa, och så hörde vi honom ropa Mammas mus ligger i toaletten!

Dagens bild föreställer ett smycke som jag tillverkat på silverkursen.

r2 skriver om problem med myntväxling, vilket får mig att tänka på en händelse för några år sedan (apropå bankers stelbenta tänkande);
Mamma hade skickat ett litet "ekonomiskt bidrag" via check, och jag gick till banken för att lösa in den. Kassörskan, som uppenbarligen hade sin östrogen i obalans, informerade mig snorket om att det skulle kosta X kronor att lösa in checken. Jag påtalade det orimliga (enligt mitt sätt att se det) i detta, men hon var obeveklig.
Men vänta. Om jag öppnade ett konto och satte in pengarna på, så skulle jag slippa avgiften.
Ok, sa jag. Då öppnar jag ett konto.
Kassörskan såg aningen överraskad ut, men började samtidigt glatt att plocka fram blanketter. Jag skrev på både här och där, och vips så hade jag ett konto som hon kunde sätta in pengarna på. Och det gjorde hon.
När all pappersexercis var avklarad (och hon såg mer än lovligt nöjd ut) bad jag att få avsluta kontot och ta ut pengarna!
Det belåtna leendet förvandlades snabbt till att se ut som hon bitit i en citron - kryddad med ättika. Men hon kunde knappast hindra mig från att avsluta mitt konto, med all den pappersexercis (och huvudbry) detta nu innebar för henne.
När detta var avklarat, och jag för länge sedan fått en stark känsla av att hon ville bli av med mig, sa jag Och så vill jag avsluta min sons sparkonto i den här banken (det här var på den tiden bara Tintin fanns).
Hon försökte inte ens få mig på bättre tankar, eftersom hon ingenting hellre ville än att bli av med mig. Med snurpig min gav hon mig Tintins sparpengar i handen, och jag kunde gå och sätta in dem på en annan bank.

00:10
*PANG!* (granndörren smäller igen, och någon/några rusar ut på gården)
Släpp mig! Släpp mig!
Lugna dig
Släpp mig! Släpp mig!
Lugna ner dig
Hjälp!! Släpp mig!! Snälla grannar, hjälp mig!!
Snälla C, lugna ner dig
Hjälp!! Släpp mig!!!

AG tog på sig ytterkläderna och sprang ut, medan jag ringde polisen. Vi är på väg var det svar jag fick i telefonen. Jag gick ut för att se om jag kunde vara till någon hjälp, men det kändes nästan pinsamt (läs: nyfiket) när jag såg att ytterligare två grannar tillsammans med AG redan bildade en klunga.
Nåväl, läget var något sånär under kontroll, och polisen var på väg. Vi stod alla tillsammans och småpratade lite, som för att förtränga den lite pinsamma stämningen. C och pojkvännen E var båda berusade. E höll C hårt i armen, vilket hon inte gillade.
Släpp mig! hojtade hon
Nej, inte förrän polisen kommer svarade han
Släpp mig! fortsatte hon
Nej, inte så länge du hotar med att springa ut på en trafikerad väg svarade han

Polispatrullen kom. Den ena polisen ställde sig och pratade med E, och den andra med C. Vi i grannskapet skingrades (AG fick åka iväg till Statoil för att köpa mjölk och snus). Jag gick in och kollade att barnens sussade. Det gjorde de.
När jag hörde att E kom in i trapphuset gick jag ut och pratade med honom (poliserna skjutsade iväg C till någon kompis). Han var alldeles förtvivlad. De hade varit hemma hos Cs mamma ikväll, och bla druckit alkohol. När de steg av bussen här hemma hade C blivit "galen". Hon var mycket berusad och kräktes. Skrek, och la sig i busskuren för att sova. E försökte få med henne hem. Hon vrålade och skrek. E ringde polisen, men innan de hann komma så kom en civilpolis gående (!) och "tog över". Då lugnade sig C.
Polisbilen kom, och skjutsade hem dem (vilket bara handlade om ett par hundra meter).
Så snart de kommit hem blev C som "galen" igen, och rusade ut på gården (se ovan).

E var, som sagt, förtvivlad. Han berättade att deras förhållande kanske inte var det allra bästa, men så här hade det aldrig varit förut. Det var han som hade ringt polisen (de var ju, som sagt, redan på väg när jag ringde). Jag fick känslan att E var rädd att bli anklagad för misshandel (några sådana anklagelser var det dock inte frågan om!).
Han var så ledsen. Och han skämdes för att han/de "skämt ut sig" hos grannarna. Han konstaterade att helgen skulle gå åt till att packa Cs saker.

Vad säger man?
I det här fallet handlade det uppenbarligen "bara" om två personer som druckit för mycket alkohol, och som hamnat snett med varandra. Men jag kan inte låtsas som ingenting när någon skriker på hjälp. Inte ens när den som skriker på hjälp är den som uppenbart bär sig dumt åt. Om någon ropar på hjälp, så är det min förbannade skyldighet att försöka hjälpa till.
Det har hänt vid ett tillfälle tidigare att jag ringt polisen när grannar "varit högljudda" (och nu snackar vi inte om att spela musik på hög nivå). Det var när jag bodde i min förra lägenhet. Jag hörde "dunsar" (vilket jag tokade som slag som gjorde att någon for in i väggen/elementet) och skrik. Först tassade jag ut i trapphuset, och upp för att lyssna utanför deras dörr. Jodå, mina farhågor förstärktes och jag ringde polisen.
Efter 40 minuter (!) kom en fullt utrustad piketstyrka. De sprang taktfast uppför trapporna och bultade på dörren. Då hade oväsendet i lägenheten för länge sedan upphört, och mannen hade rusat därifrån. Kvinnan såg jag inte på en vecka, och när jag väl såg henne bar hon stora mörka solglasögon.
Jag har även gjort en anmälan om barn som farit illa, men det kan jag berätta om en annan gång.

Jag anser att det inte angår mig hur mina grannar lever sina liv. Men om någon ropar på hjälp/påkallar min uppmärksamhet/verkar vara i fara, då sitter jag inte och rullar tummarna.

Märklig känsla. Alla våra avkommor sussade sött redan 21.30 ikväll. Det var välbehövligt. Att ha Smilla ensam hemma på dagarna är inget större besvär. Men när Love kommer hem och triggar lillsyrran... Ja jösses, det låter sig inte beskrivas i ord. Det är helt ofattbart vilket tempo de håller.
Att ingen av föräldrarna är helt kurant gör ju inte saken bättre. Om AG inte masar sig iväg till en läkare snart, så är det jag som pekar med hela handen och tvingar honom. Hans bihålor är inte snälla mot honom. För egen del känns det som att hjärnan är fylld av snor.

Trueto ringde idag, och berättade att katten Lukas är död. Usch så sorgligt!
Det är så hemskt när en familjemedlem rycks bort på det sättet. Jag lider verkligen med dem. Mina tankar går inte minst till dottern F, som firar sin 10-årsdag idag.
Bamsekramar till er alla!

Om mindre än en vecka kommer äntligen min Carra-syster! Åh, vad jag längtar efter henne!
Då skall vi äntligen ta den där ölen som ännu inte blivit av! Eller hur?

Det ser ut som att jag kommer att flytta. Jo, så blir det.
Nu pratar jag såklart inte om IRL, utan URL. Mer om det när det är dags (när det nu kan bli, dvs när jag drar tummen ur).
Redan nu vill jag dock skicka en varm kram till Carina.

Jag hade tänkt att det här skulle bli en lång uppdatering, där jag skulle delge er många av mina klokheter. Men eftersom barnen sover, så ter det sig nästan idiotiskt att inte själv försöka göra samma sak.

På återseende!

En av mina käraste ägodelar. En mugg som jag fått av en mycket kär vän. Den rymmer nog en halvliter. Perfekt för en kaffetunna som jag!



En närstudie av mina solfångare, där de hänger i fönstret och glittrar



Idag har jag bl.a. tillverkat bokmärken



Och så har jag sytt.
Tintin ville prompt ha en tygpåse som skulle "se fattig ut". Så igår köpte vi brunt tyg (vilket han tyckte var en "fattig" färg), och idag har jag färdigställt påsen. Enl. Tintins instruktioner sydde jag på lappar (eftersom det tydligen skulle förstärka det fattiga intrycket).
Nu är påsen klar, och han förvarar guldpengar i den!

Sen kom Trueto, och då tog det roliga slut.
Eller... det var ju kul att han kom, men inte lika kul att han tog med sig sin kamera härifrån. Nu kanske det är dags att vi ser till att laga vår kamera/köper en ny.

Det blev inte så värst många bilder tagna idag. Men ett par kan jag iaf bjuda på.


Me löööv hösten!


Jag vet, blixtljus suger. Men ärligt talat så orkar jag inte bry mig.
Ett litet smakprov på hur mina magneter ser ut.