Love gick upp till Marianne igår, och stannade där tills idag. Det, tillsammans med det faktum att Tintin sov över hos en kompis, skapade en näst intill skrämmande tystnad här hemma. Jag menar; även om Smilla skulle råka få ett hysteriskt utbrott, så är det, med våra mått mätt, stiltje.
Så snart Love kommit hem idag, så satte han och lillsyrran igång. De hade väl ett ömsesidigt lagrat behov av att kivas, kan man tänka. Jag tog med mig Love och åkte till stan. Inte för att jag hade några egentliga ärenden att uträtta, utan mest för att "få isär dem" en stund.
Det var varmt och svettigt. Välsigt varmt, och väldigt svettigt. När vi kom hem hade jag inte tid att ta den dusch jag så väl behövde. Det var bara att lämna av de saker som inhandlats på stan, och sedan sätta sig på cykeln (tillsammans med Love) och åka hem till Shw.
Som den riktiga husmor hon är, ställde hon sig och bakade scones. Vi fikade, pillade lite med datorn och trivdes. Dessutom hamnade jag och sonen R i en diskussion om vårt stora gemensamma intresse - Hantverk. Och som grädde på moset fick jag träffa två av Shws söta systerdöttrar. Imorgon kommer deras mamma och hämtar dem, och då skall jag passa på att kvista förbi och träffa henne också. Vi har bara träffats ett par gånger tidigare, men vi har mycket gemensamt. Hon är en människa jag gärna skulle tillbringa en vecka med "i en stuga i skogen". Vi skulle ha mycket att prata om.
Enda smolket i glädjebägaren under dagens besök hos Shw var att jag luktade illa. Nej, mer sanningsenligt är nog att säga att jag stank! Gissa om jag hann ångra ungefär tusen gånger att jag inte tagit den där duschen, och kommit en halvtimme senare.
(Det skulle inte förvåna mig om jag hade dålig andedräkt också. Om inte annat, så bara för att)
Fy vad det är hemskt att känna sig ofräsch! När vi skulle åka hem sa jag Om jag inte luktade så illa, så skulle du få en kram till Shw. Då fick jag en kram av henne. Hon var tydligen beredd att ta risken att lukten satte sig i hennes kläder (men den kanske redan hade naglat sig fast i tapeterna, och då gjorde det ju varken till eller från...).
Thats what friends are for. De kan leva med en, även om man är fet och luktar illa!
Under besöket hann vi (naturligtvis!) även med att beskåda Shws pärla - MCn. Åh, vad jag blir avundsjuk!! Jag vill verkligen ha tillbaka mitt MC-kort!

Idag fick jag och Shw varsitt (identiskt) mail. Det kom från en gemensam vän (eller borde vi nu kalla honom fd vän?). Han hade under sin semester fått syn på något som fått honom att tänka på oss båda, och då fotograferat detta. Och nu var han generös nog att dela med sig av bilden. Vad den föreställde? Nej, det tänker jag inte berätta, men dagens bild kanske kan vara en ledtråd...

Undrar just om jag kanske borde gå och ta mig en dusch. Då kan jag ju passa på att klippa klart kalufsen. Jag började hacka i den för ett par veckor sedan, men hann inte klart. Det kanske är läge att ta itu med det nu. Och så måste jag komma ihåg att köpa ny lila färg till håret (det har sina nackdelar att vara naturligt blond. Förutom att man är dum i huvudet, så bleks ismetad färg okristligt snabbt). Man måste ju vara presentabel inför Pridefestivalen.

Idag kl. 16 fick vi veta att bilen var klar på verkstaden, och kunde hämtas. Kl 16.30 skulle verkstaden stänga (för semester, dessutom), så det blev lite bråttom. AG slängde sig på cykeln och for iväg.
När bilen var hämtad åkte han till Gränby Centrum för att småhandla lite. Sedan ringde han, och jag hörde redan på den inledande sucken vad det handlade om.
Nu stod han alltså på parkeringen vid Gränby Centrum, och bilen ville inte starta.
*opublicerbar svada*
Jag kan ju säga att det var en jävla tur för verkstadsgubben att han packat ihop och gått hem. För om jag hade kunnat få tag på honom på telefon, så hade jag inte velat vara i hans kläder... Ok, startmotorn var trasig, och den har han bytt. Men om själva grundproblemet kvarstår, så blir vi ju inte så jävla mycket lyckligare av en fungerande startmotor. (ja, jag svär en del när jag blir förbannad - det är väl få tillfällen jag är så... verbal... som just då...) Jag menar, om det var mer fel än startmotorn, så hade det ju inte varit i vägen om han fixat det också. Vi lämnade in bilen för att den var svårstartad (för att till slut bli omöjlig att starta). Om det var en eller tre saker som behövde åtgärdas besitter inte vi bilkunskap om. Och nu fick vi alltså tillbaka den i i princip samma skick som när vi lämnade in den.
Det faktum att detta verkstadsbesök dessutom kostade dubbelt så mycket som vi först fick uppgift om att det skulle göra, gjorde mig ju inte på bättre humör.
Men ok, just där och då på Gränby Centrums parkering, hade AG inte så mycket annat att välja på än att "gilla läget". Att "gilla läget" innebar att försöka få tag på någon med startkablar, och hur lätt är det mitt i sommaren... Men han lyckades, och fick igång bilen. Och den stannade. Efter en stund fick han tag på ytterligare en medtrafikant utrustad med kablar. Bilen startade. Och stannade.
Tredje gången gillt. Den här gången lät han bilen stå och puttra på tomgång en stund, innan han ens närmade sig gaspedalen. Och minsann, bäst som bilen stod där och puttrade, så hörde han på motorljudet att den mådde bättre och bättre. Till slut vågade han sig på att köra, och han tog sig hela vägen hem.
Om vi skall försöka se positivt på det, så berodde dagens haveri kanske bara på att bilen stått stilla så länge. Dessutom var det inte alltför mycket bensin i den, så det kanske hade blivit lite sunkigt i tanken.
Ja, vi får hoppas att det är så (inte minst för bilmekanikerns mentala hälsas skull, när han återvänder från semestern).

Jag är ingen bra filmtittare. Jag sitter allt som oftast och irriterar mig på ologiska händelser i filmer.
Ikväll gick H20 på TV, och jag kunde riktigt gotta mig i irritation, och skratta åt allt orealistiskt. Jag blir verkligen irriterad när jag kan sitta och förutsäga varenda scen i en film.

Nog med irritation för idag.
Åter till arbetet.

Nu har jag sovit ett par timmar (i vår värld får man ta tillfället när det bjuds), och känner mig relativt utvilad. Tintin har åkt hem till en kompis, och skall sova över där. Stackars AG ligger och försöker vila. Han har fruktansvärt ont i ena handen/handleden, och vi har ställt lekmannadiagnosen CTS. Jag drabbades av det när vi väntade Love, så jag vet hur vansinnigt ont det gör. Innan jag fick mina handskenor så ville jag mest bara sitta och slå händerna i bordet.
Värk är hemskt.
Love har somnat, men Smilla är fortfarande vaken. Men jag hoppas verkligen att hon knoppar snart, för jag behöver verkligen hantverka.

För, ganska exakt på timmen, fem år sedan bjöd jag en ungdomlig Hunk på middag. Eller hade vi vid det här laget hunnit släpa oss iväg till Bishop Arms, där vi satt och råhånglade?
Hur som, vårt första möte blev en underbar kväll, vilken blev början till något som fortfarande pågår. Han är kanske inte lika ungdomlig längre, men han fungerar relativt smärtfritt. Och om sanningen skall fram, så har väl åren satt sina spår på mig också (i genomsnitt 6 kg/år, tex).
Nej, dagen har inte uppmärksammats alls. Nu för tiden är vi nöjda och glada om vi har friska barn och en jämn avföring. Allt därutöver är i nuläget en ouppnålig lyx.

Wow, vilken härlig dag det har varit. Men slitsam (det tar på de stackars otränade benmusklerna att promenera omkring i Stockholm). Vi började på Panduro, och fortsatte sedan till Gallerian och BR. Där köpte Tintin *måste kolla vad den hette* Star Wars Episod II - klonerna anfaller. Han var mäkta nöjd med inköpet, inte minst då filmen kostade 30:- mindre än vad han räknat med. På Lagerhaus gjordes lite småinköp, och Tintin blev lycklig ägare till en badsvamp i form av en döskalle (eller träskalle, som han kallar det).
Sedan strosade vi omkring i Gamla stan, och bara mådde så bra att vi höll på att spricka. Lunch intogs, på Tintins begäran, på Jerusalem Kebab. Helt ok, men de gamliknande kråkorna/kajorna/skatorna som oblygt närgånget far omkring borden (och för tankarna till Hitchcocks Fåglarna) är lite jobbiga.
Vi promenerade vidare bland gränderna. När vi passerade Artmakers såg vi att de hade Tintinprylar där inne. Naturligtvis var vi tvungna att gå in. Det visade sig att galleriet hade en utställning om Tintin, för att uppmärksamma hans 75-årsdag. När Tintin (dvs min son) berättade för innehavaren vad han heter, blev hon alldeles till sig. Hon sprang iväg och hämtade en kamera, och bad att få fotografera honom. Sista helgen i august skall hon ha en Tintinutställning i Täby centrum, och under december/januari kommer det att vara en utställning om Tintin i Sverige på Artmakers. Hittills hade innehavaren fotograferat div. olika Tintin-tatueringar, och nu när en livs levande Tintin stod framför henne, så var hon ju bara tvungen att komplettera sina fotografier med detta.
Kul! Tintin blev uppenbart hedrad av uppdraget som fotomodell, även om han samtidigt blev lite förlägen.

När vi kom hem hämtade jag ut beställda lite varor (eller lite, och lite... det vägde sammanlagt 14 kg), så nu kommer produktionen att gå på högvarv här.

Jag tänker inte skriva ett enda ord om vädret! Så det så. Inte mer än att jag noterat att det utlovats sol inför morgondagen, och det tackar vi för.
Imorgon (tisdag) tar nämligen jag och Tintin en relativt tidig buss till Stockholm, och vi ser båda fram mot det. Åh, vad underbart det skall bli! Bara Tintin och jag. Strosa omkring lite planlöst i Gamla stan (mental note: måste gå in på Lagerhaus), äta glass, mysa och ha det bra.
När vi sedan kommer hem är det dags att ta itu med tvålgjutning. Eftersom Tintin älskar att vara med när jag hantverkar, så frågade jag om han ville hjälpa till med tvålen. Och det ville han naturligtvis. Men han är inte dummare än att han genast började löneförhandla... Om det nu var så att jag behövde hans hjälp, så var det väl inte mer än rätt att han fick lön för sitt arbete..?
Den killen är en hård förhandlare ;)

Underbara Love kan vara ganska rolig (utan att mena det) när han blir arg. Hans allra grövsta skällsord är Bajsmamma! (alt. Bajspappa!). Och om det är så illa att han ser sig tvungen att hota med motåtgärder, så tar han till det grövsta han kan komma på;
Då tänker jag peta mig i näsan imorgon!
Det är ord och inga visor, det.

Jag vet inte om jag nämnt det, men jag har anmält mig till en viktminskningsgrupp som skall börja på vårdcentralen i höst (och hålla på hela vinterhalvåret). Det känns som ett mycket seriöst alternativ (dvs inte "ät bananer i två veckor, och gå ner 25 kg"). Här handlar det om helheten; kost och motion, och man får "läxa" varje vecka.
Det hela blir ju inte sämre av att en vän till mig också anmält sig. Vi väger nog lika mycket, och har samma antal kilo att göra oss av med. En bra sporre!
Det verkar som att intresset för denna viktminskningsgrupp är stort, så det var inte utan att vi funderade på om vi skulle lyckas "kvala in", när vi fikade förra veckan. Om de går efter antal kilo övervikt, så kanske vi väger för lite för mycket. Så för att ta det säkra före det osäkra, så konstaterade vi frankt att vi nog gör säkrast i att äta upp oss lite.

Jag kan väl egentligen inte påstå att jag är så överviktig att jag lider av det. Mitt enda (?) aber är att jag växt ur kläderna. Utseendemässigt ger jag fullkomligt f*n i det (tror jag, iaf...). Men jag kan inte avstå från att undra vem det är jag ser, varje gång jag tittar mig i spegeln. Och varför börjar Robert Broberg sjunga Bredarslade tanter i huvudet på mig, varje gång jag står framför spegeln??
Av ovan nämnda vän fick jag tre par byxor som hon växt ur (åt ena eller andra hållet), eller kanske bestämt sig för att inte växa i igen. Jag vet inte riktigt. Hur som helst, så trodde jag nästan att hon skämtade när hon gav mig byxorna. Jag menar; det såg ju ut som tält (om än enmans fjälltält, men det räcker gott nog). Eller ville hon bara förolämpa mig? Jag funderade inte så mycket över vilket. Mitt behov av byxor är ju ganska uppenbart, så jag provade dem.
Och tro det eller ej, men de satt som om de vore skräddarsydda till mig!
Läskigt.
Min vän verkar ha en mer sanningsenlig syn på mitt utseende än vad jag själv har.
(Tack för byxorna, Darling!)

När jag cyklade hem från vännen kände jag hur hakorna dallrade då jag tog genvägen över den guppiga gräsmattan.
Det är tur att jag inte är av den utseendefixerade sorten, för då vore jag ett nervvrak vid det här laget.

Man kanske skulle ta sig en liten nattmacka..?

Gårdagen var en ganska händelsefattig dag. Solen lyckades iaf leta sig fram, så jag och Tintin åkte till Fyrishov tillsammans med faster E. Tintin och faster E badade, medan jag satt och fullkomligt slukade de två böcker jag fått av Shw.
Jag får väl erkänna att jag blev smått sugen på att ta mig ett dopp jag också. Men jag hade inte tagit med mig någon baddräkt, eftersom de baddräkter jag har är ungefär 30 kg för små.
Efter Fyrishov tog vi en snabb sväng på stan. När vi sedan cyklade hem frågade Tintin Mamma, kan inte du och jag gå ut på stan och fika någon kväll?
Åh, vad han är mysig! Ett bättre fikasällskap kan man knappt hitta!

Imorse vaknade jag av att Tintin hojtade Mamma, det knackar på dörren!
Jag masade mig upp, men kunde inte se någon genom tittögat. Istället tyckte jag mig höra att porten öppnades, och drog därför slutsatsen att det var någon av Tintins kompisar som varit ovanligt morgonpigg. Jag masade mig tillbaka till sängen, men hann inte ens krypa ner under täcket innan Tintin tjoade Mamma, nu knackar det igen!
Det var bara att masa sig ut i hallen igen, men inte heller denna gång såg jag någon genom tittögat. Jag anade dock vad det handlade om, så jag öppnade dörren. Och mycket riktigt - där stod Love (han är så liten och stod så nära dörren att jag inte observerat honom genom tittögat) iklädd pyjamas.
Love komma hem. Love inte vara uppe hos Marianne sa han.
Är Marianne vaken? frågade jag, och fick en huvudskakning till svar.
Är Sandra vaken? frågade jag, och fick nu ett nickande svar.
Kom så går vi upp och pratar med Sandra sa jag, och tog Love i handen.
När vi kom upp, och Love öppnade dörren var det helt tyst i lägenheten. Jag insåg att ingen var vaken, så jag ringde på dörrklockan. En sömndrucken Marianne kom rusande och tog hand om Love.
När jag senare idag träffade Marianne ute på gården, ursäktade hon sig att Love vaknat och gått ut, medan hon sovit vidare. Jag försäkrade henne om att vi inte alls såg snett på det. Tvärtom kändes det ganska "bra" att en sådan sak kan hända även när han sover hos henne. Det blir ju på något sätt "ett bevis" på att vi inte överdriver när vi berättar om hur det är. Inte för att någon har verkat tro att vi överdriver, men i alla fall.
Nu skall jag också montera spärrar på mina dörrar sa Marianne.
Jag bara log.

Tintin och jag cyklade ned till Vaksala torg för att strosa omkring. Solen gassade ganska ordentligt, och jag fick vätskebristhuvudvärk (trots Ipren och kaffe har den sedan suttit i hela dagen). Jag gjorde ett riktigt fynd; en picknickkorg/väska för fem riksdaler! Gissa om jag är nöjd!
Mamma, det finns två saker som jag tycker är jätteroligt. Det ena är att gå på Vaksala torg, och det andra är att gå i Gamla stan i Stockholm sa Tintin när vi cyklade hem. Kul. Jag hade nämligen tänkt ta med mig honom och åka till Stockholm någon dag i början av nästa vecka. Jag har beställ varor från Panduro, men känner att jag måste göra några kompletterande inköp. Att dessutom få strosa omkring lite i Gamla stan tillsammans med Tintin ser jag verkligen fram mot. Utöver att jag älskar honom för att han är min son, så älskar jag honom för hans personlighet. Han är verkligen en alldeles underbar människa (sa jag totalt objektivt!).

Ikväll har vi haft lite familjemys, och tittat på Smala Sussie på DVD. Den var väl inte så där superbra, men ganska ok ändå. Den kändes som någon form av bonnkomik, om än i en helt annan klass än Stefan-å-Krister (tack och lov!). Ulf Malmros är alltid Ulf Malmros, och soundtracket var ju bara hur bra som helst.

Nu måste jag nog gå och skiva några limefrukter, så att de hinner torka lagom till nästa vecka. Då skall jag nämligen göra tvålar, varav några skall vara lime-dito (med ingjutna limeskivor som dekoration).

Som jag antydde i mitt tidigare inlägg, så överlevde jag tandläkarbesöket. Men det var med nöd och näppe.
För att öht klara av att genomföra tandläkarbesöket, så tog jag med mig Tintin. Jag menar; när man har barnen med sig så måste man ju ta och skärpa till sig. Trots detta sällskap, så beslutade jag mig på väg dit att vända om och åka hem igen. Men efter någon minuts argumenterande med mig själv, så insåg jag att jag verkligen måste göra det här. Dels för att jag annars hade gett väldigt konstiga signaler till Tintin, men också för att bli av med tandvärken.
Jag klev in på mottagningen med spaghetti i benen. Fick sätta mig och fylla i en hälsodeklaration medan tandläkaren avslutade sin lunch (jag noterade att han inte borstade tänderna efter maten). Sedan var det bara att ta plats i tandläkarstolen. Golvet gungade. Med hänsyn till mitt tillstånd var tandläkaren tveksam till att låta Tintin följa med in, men jag insisterade.
För den som undrar, så kan jag meddela att Tintin heltigenom var totalt oberörd av vad jag gick igenom. Han hade fullt upp med att hänga ut genom fönstret och titta på människor.
Tanden röntgades, och jag fick veta att det bara fanns två alternativ att välja mellan. Antigen dra ut tanden, eller rotfylla den. Eftersom jag inte har alltför stor lust att påbörja tandlöshet innan jag är 40, så var det bara rotfyllning som återstod... Vid detta besök nöjde sig tandläkaren med att "borra rent" tanden, och sätta en provisorisk lagning. Svetten lackade, jag stönade och låg spänd som en fiolsträng i stolen.
Gör det ont? frågade tandläkaren.
Nej kved jag. Men man måste ju liksom jämra sig ändå.
Det var ett absolut smärtfritt tandläkarbesök, och jag svimmade inte ens!
När behandlingen var klar låg jag för säkerhets skull kvar i stolen en stund. Sedan gick jag och Tintin en sväng på stan, och jag kände mig riktigt uppåt!

I måndags kväll åkte jag och Tintin och virkningen hem till Shw, som hade sammankallat till en spontan syjunta. Även Trueto var där (dock utan handarbete) med dottern F. Barnen spelade TV-spel och boxade på Shws fallos, medan vi vuxna ägnade oss åt handarbete och hemsidor.

Natten mellan måndag och tisdag sov Love inte en blund, vilket medförde att även hans ömma moder höll sig vaken.
Igår fm var jag så trött att jag höll på att gå i bitar. AG gick upp till Marianne för att boka lite "Love-tider". Sedan kom han ner och packade Loves väska. De hade nämligen bestämt att Love skulle komma upp direkt, och vara där tills på söndag.
Någon som blir förvånad om jag säger att jag sov till kl. 18? När jag vaknade hade Tintin och Isabelle (Mariannes dotter) lekt hela dagen. De hade dessutom bestämt att Tintin skulle sova över där, så det var bara jag och AG och Smilla hemma. Det var nästan kusligt tyst här, men åh så underbart!

Idag har jag inte gjort många knop. När Love går upp till Marianne efter en så intensiv och jobbig period som vi haft på sistone, så hamnar man i något slags vacuum. Det tar ett par dygn där man inte förmår annat än att bara vara.
Ikväll cyklade vi hem till "familjen Shw". AG och Shw har visst något projekt ihop, som snart kommer visa sig på nätet. Vi fikade, pratade, umgicks och trivdes. Dessutom fick vi träffa Shws pappa och hans sambo.
Tro det eller ej, men bäst som vi satt där och fikade så... så bet jag sönder en tand!!
Jo, minsann.
Det var "grannen" till tanden jag var och fixade i måndags. *suck*
Mina tänder sitter väldigt trångt. Så trångt att jag för drygt 25 år sedan tvingades dra ut två tänder för att de övriga skulle få plats. Men nu sitter en visdomstand och trycker på (och kan inte riktigt komma fram, eftersom det inte finns utrymme för den). Nu kom vi överens om att den skall bort.
Inte vet jag om tandläkaren i måndags råkade komma åt med borren på något sätt, och det blev början till vad som hände idag.
Det är väl bara att ringa tandläkaren imorgon, och se om det blir rotfyllning nästa vecka, eller om han skall ta itu med dagens haveri. Vem vet, det kanske blir dubbel rotfyllning...
*ser tusenlapp efter tusenlapp flyga sin kos*

Annars finns väl inte så mycket att tillägga. Det är väl lika bra att jag tar itu med hantverket nu. Jag budgeterar med stora inkomster på Pride, så att jag får ihop till både tandläkaren och pölsa.

13.
Tretton.
Av många är det ansett som ett olyckstal, men som den kärring mot strömmen jag är, så har talet alltid bringat mig tur och lycka. Jag är tex född den 13:e - bara en sån sak! Jag är dessutom en i en exklusiv skara av 13, som fått ta del av en url som jag vet att långt många fler skulle vilja ha.
Jag hoppas innerligt att 13 fortsätter vara ett turnummer imorgon. Då är det, som av en händelse, den 13:e. Då, närmare bestämt kl. 13, skall jag till tandläkaren!!
De som känner mig vet att jag lider av en vidrig tandläkarskräck. Ja, jag vet att nämnda yrkesgrupp envisas med att kalla det "tandvårdsskräck", men jag fortsätter benämna fasan för vad den är. Jag menar, det måste ju vila något suspekt över den som frivilligt väljer ett sådant yrke. Någon slags sadism som man på legal väg får utlopp för. Och för att inte tala om att hålla på och titta människor i munnen (den ena mindre fräsch än den andra) hela dagarna..! Nej, det kan inte vara helt sunt. Då skulle jag hellre vara gynekolog, om jag tvingades välja mellan dessa två.
Jag är egentligen inte rädd/känslig för smärta. Det är bara... så jävla obehagligt med tandläkare. Lukten. Miljön. Helst av allt skulle jag vilja be dem slå mig med en klubba i huvudet, och sedan utföra undersökning/behandlig. Men det är väl inte så realistiskt att en sådan önskan skulle hörsammas, så en pava whisky, så här kvällen innan, känns som ett fullgott alternativ. Tyvärr faller även det bort, eftersom jag inte vill flåsa bakfylla i ansiktet på den som skall gräva i munnen på mig.
13... Det är den 13:e imorgon.... och jag skall dit kl. 13... Tänk om 13 plötsligt betyder olycka för mig, och han drar ut 13 tänder beklagade jag mig inför AG.
Ja, eller så kanske det gör 13 gånger så ont som en förlossning försökte han muntra upp mig med.

Jag ser verkligen inte fram mot morgondagen! Jag vill inte!
Eller jo, jag vill... på sätt och vis. Jag vill ju inte gå omkring med den här jävla tandvärken (även om det känts betydligt bättre idag än igår kväll). Jag vill bara få det överstökat.
Jag vet redan nu att jag kommer drabbas av blodtrycksfall (och den vetskapen lindrar ju inte obehagskänslan). Jag föder gärna barn, men stick mig inte i fingret för då svimmar jag.

Ord på burk listade för en tid sedan Uppsala Dirty Blogers, och genast började jag fundera på om man kanske skulle försöka dra ihop alla dessa till en blogpicknick i Gränbyparken (eller varför inte ute vid Uppsala Högar eller i Stadsparken eller...).
De bloggare som Ord på burk nämnt är
Himmelmora mo
Nutiden
Simons blogg
Spridda skurar
Tokfnatt
I hastigt mod
Néablog
Trueto
samt undertecknad och AG. Jag fyller på med
Shw
Lilla Mysan
Anna
Maria
Siv
Carina
KA
(de tre sistnämnda bor visserligen inte i U-a, men de får minsann vara med ändå!).
Och så självaste Ord på burk, förstås.
Om du inte hittar dig själv bland länkarna ovan men borde vara med där, så beror det inte på att du är bortvald. Det beror snarare på att jag missat/inte hittat dig. Då är det bara att du gör mig uppmärksam på din existens.
Vad sägs? Vore det inte trevligt med en picknick i sommarvärmen..? Jag känner mig iofs ganska uppbokad tom Pridefrstivalen, men sådant här tar ju å andra sidan tid att planera.
Är det en idé värd att jobba vidare på?

Nä, fy fan. Jag har sådan vidrig jävla tandvärk, så jag ids inte skriva ett enda dugg av allt det intelligenta och briljanta jag hade tänkt.

Inspiration.
Det senaste året har min inspiration att skapa (jag menar verkligen skapa) min hemsida varit obefintlig. Jag har bara krafsat ihop den mest nödvändiga html-kod som krävs för att sidan öht skall fungera (åtminstone i IE).
Nu börjar inspirationen återvända så smått. De senaste dagarna har jag skaffat gmail (tack Mattias!) och domän.
Jag hade ändå tänkt (försöka) fixa ny design här till hösten, så då passar det det ju bra att jag tar allt samtidigt som jag flyttar till min egen domän. Just nu måste jag använda min kreativitet till mitt hantverkande.
Idag har jag tex tillverkat badbomber (med doft av rosenträ) och solfångare!

För ett par dagar sedan berättade jag ju om hur en helt vanlig morgon kan se ut här, och vilka "säkerhetsåtgärder" vi vidtagit för att (försöka) minimera den dagliga förödelsen. Utöver detta, har vi sett oss nödda och tvungna att sova med nyckelknipporna under huvudkuddarna. Love är dock inte dummare än att han observerat detta. Och han är dessutom så pass försigkommen att han imorse lyckades lirka fram en av nyckelknipporna...
Den här gången streakade de små liven, tack och lov, inte ute på gården (inte vad vi vet, iaf..!), men de tog sig in i köket. Lyckligtvis vaknade vi ganska snabbt, så det enda de lyckades med var att hälla ut ett paket socker på hallgolvet, och det räknas som "ingenting" med våra mått mätt.
From nu får vi lägga upp nycklarna på TVn (som på förekommen anledning redan sitter uppsatt högt uppe på väggen) om nätterna.
Åsa, du kan ju få låna dem som sommarbarn ett par veckor, så får vi se om du har lite lättare för att hålla dig för skratt sedan... ;)

Tintin: Mamma, jag vill byta mellannamn. (Han heter Rasmus i mellannamn nu)
Jag: Varför då?
T: Jo, jag vill heta Decki.
J: Decki... vad är det för namn?
T: Decki är en figur i ett TV-spel som vi brukar spela hemma hos Rasmus.
J: Jamen Tintin, du kan ju inte heta som en seriefigur, heller.
T: Nej det är klart, det kanske jag inte kan...

På tal om mellannamn; Grattis på namnsdagen, söta lilla Smilla!

Carina Ohlsson, ordförande för Sveriges kvinnojourers riksförbund, skrev en väldigt bra debattartikel om skyddad identitet, för ett par dagar sedan. Läs den!