Dagens lärdom i förrgår blev att man inte skall sparka foten genom en glasruta. Ja, jag visste det ju på ett teoretiskt plan redan innan, men i förrgår fick jag lära mig det den hårda vägen.
Smilla slog för en tid sedan en skiftnyckel genom ena glasrutan på vardagsrumsdörren. Rutan knäcktes i tre stora bitar, vilka placerades på balkongen i väntan på att förflyttas vidare ut till glaskontainern. Nu, i dessa röjningstider, hade de tre glasbitarna tagit ett steg närmare kontainern; de stod lutade mot ett skåp i köket. I förrgår kväll for jag ut i köket med en salig fart, antagligen på jakt efter något. Jag var barfota, som vanligt, och på bråkdelen av en sekund hade jag smällt foten mot en av glasbitarna.
Ajajaj.
Lilltån och grannen till denna fick varsitt snyggt (?) snitt. Blodet forsade. AG hjälpte mig att badda och plåstra om, men det var knappast något som fick stopp på blodflödet. AG var tvungen att sticka iväg och hämta Tintin, så jag lämnades åt mitt öde, med ett Pippi-plåster på vardera skadad tå.
För säkerhets skull satte jag mig i vardagsrummet och tog det lugnt. Efter några minuter drog sig mina blickar mot golvet. Där hade det bildats en försvarlig blodpöl, och Pippi-plåstren hade "blödit bort". Jag sköljde foten, och hasade sedan upp till Marianne för att fråga om hon hade lite mer rejäla plåster.
Det blev blodspår i trapphuset.
Jodå, Marianne hade textilplåster. Jag hasade mig hemåt igen, och plåstrade om de små tossingarna på nytt. Blodet fortsatte att flöda ymnigt, men det tog någon minut längre innan det trängde genom textilplåstret, än vad det tagit med de färgglada Pippi-plåstren.
Jag kände att omgivningen började gunga, så det var bäst att tippa omkull på soffan med foten i högt läge, innan jag rasade ihop i en hög på golvet.
När AG kom hem lyckades han skapa ett par "tryckförband" (man tager vad man haver...), och jag kröp ner i sängen.
Fan vad det började värka! Hittills hade jag egentligen inte känt så mycket. Tvärtom, så hade foten till största delen varit bedövad. Nu värkte det ända upp i vaden. Det var bara att peta i sig ett par värktabletter, och hoppas på bättre tider.
När jag vaknade var det dags att byta bandage igen. Tårna blödde fortfarande! Det var bara att rengöra och pyssla ihop ett nytt "tryckförband". Men samtidigt började jag fundera på om jag kanske borde ta professionell hjälp för att få stopp på blodflödet. Jag ringde vårdcentralen, och fick en tid kl 14.
När jag lagt på luren fortsatte jag fundera. Om mina medicinska kunskaper är korrekta, så hade det redan förflutit för många timmar för att de skulle ta fram nål och tråd. Alltså skulle de på sin höjd lägga ett nytt tryckförband. Jag konstaterade frankt att jag inte är beredd att lägga 200:- på något som jag faktiskt klarade av på egen hand (om än med handräckning av AG). Så jag ringde och avbeställde tiden på vårdcentralen.
Jag bytte förband några gånger under dagens gång, och tårna fortsatte att blöda. Men det blödde mest just i samband med byte av förband, och det blev mindre och mindre för varje byte. Det borde rimligtvis ha slutat blöda nu. Igår kväll fick jag dessutom lite kirurgtape av Marianne, som AG fick lappa ihop tårna med innan jag gick och la mig.

Det är mycket fylla denna vecka.
I lördags fyllde Isabelle 10 år, och igår var det Sandras tur att bli 14. På fredag är det vårt älskade lilla yrtroll Love, som blir 4 år!
Idag kommer mormor och moster för att gratta, och i helgen kommer farfar. Vi i familjen är så traditionella att vi firar på självaste födelsedagen. Och så skall vi försöka hitta en dag då Marianne, Isabell och Sandra kan komma och fika (eftersom de skall på bröllop på fredag).
I helgen är det dessutom Fyrisfestivalen, och jag har lovat Tintin och Love att vi skall gå dit och titta på American Car Show på lördag.

Idag är sommarlovet slut, och Tintin börjar i tvåan. Tänk att han blivit så stor!
(själv är jag ju inte en dag äldre än jag var för 20 år sedan...)

Om det är någon som är intresserad av ett gmailkonto, så har jag ett fåtal att dela ut. Det är bara att höra av sig på yellowwitchATgmailDOTcom

Wow!
Jag känner mig ganska nöjd med dagen, även om vi är långt ifrån klara.
Igår ställdes nämligen en grovsopscontainer upp här i området, så idag har vi röjt på balkongen. Jösses vad vi har röjt! Ja, vi tjuvstartade röjandet redan tidigare i veckan med att ta oss an badrummet. Vi skurade från golv till tak med klorin, och mycket ställdes åt sidan för att nu ha hamnat i containern.
Det känns så underbart att slänga gammalt skräp. Dessutom blir man ju mer inspirerad ju mer man håller på, och man fortsätter av bara farten. När vi höll på med balkongen, så försökte vi oss på att sätta upp ett par bambujalusier som jag köpte igår, men vi fick avbryta det projektet då det visade sig att vi inte hade rätt storlek på borren. Vi får fortsätta imorgon.

Ja, jag inhandlade alltså två jalusier à 2 meter på Gränby centrum igår. Dessa, tillsammans med två kassar och en säck kattsand skulle sedan fraktas hem på cykeln... Kassarna och kattsanden hängde jag på styret, och jalusierna spände jag fast på tvären, över barnsadeln. Det tog en stund innan jag fick balans på ekipaget. Och när jag väl fick fart, så var jag ett flertal gånger skrämmande nära att meja ner människor/repa lacken på bilar/välta parkerade cyklar/ramla omkull.
Det kändes som att all verksamhet avstannade på Gränbyparkeringen, och blickarna riktades mot mig medan jag gjorde mig till åtlöje. När jag väl fick styrfart på cykeln tyckte jag mig nästan höra applåder bakom ryggen...
När vi närmade oss hemmet (ja, Tintin var också med, även om han gjorde sitt bästa för att se ut som att han inte hade något som helst samröre med mig) fick Tintin spurta före hem för att be AG komma ut och hjälpa till. AG fick mer eller mindre bromsa mig när jag kom farande, för att jag skulle få stopp på eländet utan att rasa i marken. Sedan stod han bara och skrattade, samtidigt som han tittade på mig med en blick som påmindre om blickarna jag fått på Gränbyparkeringen.
Nåja, det slutade lyckligt iaf, och imorgon är jalusierna förhoppningsvis på plats.

Idag är Aram och Navid här och hälsar på. De har varit hos sin pappa några dagar, medan Pia varit bortrest. Deras pappa skulle börja arbeta mitt på dagen idag och Pia kommer inte hem förrän ikväll, så då passade det ju bra att de kom hit.
Jag har säkert sagt det tidigare, men det tål att sägas igen; De är helt underbart rara! Det känns kanonbra att de (uppenbarligen) känner sig helt trygga här. De kollar kylen och skafferiet om de är sugna på något osv. De känns verkligen så nära mina egna barn, som andra barn någonsin kan göra.

Nej, nu tror jag att jag skall ta och såga sönder en säng. Nej, först ringer jag nog Fastighetsägaren/Datasamordnaren Trueto, och frågar om de vill ha den till lille L.

Nä, fan. Det är fortfarande skvatt omöjligt att sova om nätterna!
Ok, jag har väl knappast gjort mig känd för att ha en "normal" dygnsrytm, men ändå...
Det är så jävla stressande att ligga klarvaken nätterna genom. Att se 70-talsdeckare efter 70-talsdeckare på natt-TV, utan att John Blund infinner sig. Att veta att smågangstren vaknar om någon timme, utan att man själv ens fått minsta vila.
Det är inte avslappnande, för att uttrycka mig milt.
Härom natten såg jag en rysare (?) på TV. Den handlade om en synsk kvinna och en seriemördare som var pinsamt lik Tomas Bodström, men inte ens det fungerade som sömnpiller.
Ni hajjar att jag har sömnproblem, va?

Igår tog jag med mig Tintin och Smilla, och tog en sväng på stan. Inte för att jag hade något egentligt ärende att uträtta, utan mer för att vi var sugna på att sitta vid åkanten och äta glass. Från åkanten var det inte långt till Saluhallen. Det är mysigt att strosa omkring där inne, även om den mesta av charmen gick om intet iom renoveringen (som var följden av en storbrand för något år sedan). Men jag köpte varken ost eller te, det blev bara strömmingsfiléer till monstren.
Rätt som det var, så gjorde AG och Love oss sällskap. Och gissa hur kul det är, på en skala, att ha med sig en eftermiddagstrött och grinig Love och en eftermiddagstrött och grinig Smilla på stan... Men vi har blivit ganska slipade vid det här laget, och som de goda och pedagogiska föräldrar vi är, så mutade vi barnen med godis.
Jag tog en sväng in på HM (nej, dit tog vi inte med barnen. AG passade istället på att valla dem till BK, för intag av en näringsriktig måltid) för att köpa trosor. Efter att ha farit upp och ner i hissen några gånger, fann jag äntligen avdelningen för benkläder. Och tro mig, jag trodde att jag hamnat på en annan planet. String, string, string. Ja, det var stringtrosor så långt ögat nådde, och även bortom denna horisont.
Men hallå! Allvarlig talat; Jag kan väl inte vara den enda människa som försetts med känselnerver i ändalykten!?
Hur i h****te kan det finnas en marknad för dessa tortyrplagg?? Hur tänker de tjejer som frivilligt (?) drar på sig dessa tygslamsor? Och framför allt; varför och för vems skull gör man det?!? Kom inte och säg att man gör det för sin egen skull, för då vägrar jag ens ta en diskussion!
Jag letade, svettig och med stigande förtvivlan, efter robusta menstrosor. När jag var beredd att ge upp (och skamset traska iväg till någon korsettshop för damer, i hopp om att de skulle ha större insikt om den kvinnliga kroppen) hittade jag en liten undangömd hängare där det hängde riktiga trosor och skämdes.
Då infann sig nästa irritationsmoment; Varför tillhandahölls dessa trosor endast i storlek L och uppåt?! (Att det är just inom detta storleksspann jag befinner mig, anser jag vara ointressant).
En analys på stående fot; Utseendefixerade ungdomar hänvisas till att ha ett skavande "snöre" i baken, varesig de vill eller inte. Till oss som uppnått pondusen att klassa oss som klimakteriekossor tillhandahålls menstrosor (kanske för att vi inte skall råma alltför högljutt?), även om det naturligtvis finns tortyrplagg även för oss. Men allvarligt talat; Varför skulle jag och mina medsystrar ikläda oss detta? Det är inte bekvämt, och dessutom skulle vi inte kunna avgöra om vi satt på oss trosor eller ej, om vi ställde oss framför spegeln.
Jag vägrar lyfta på magen magarna för att kontrollera om jag är klädd eller ej!
(nu har jag avreagerat mig lite)
När jag ändå var i farten, så tänkte jag att det kanske vore på sin plats att köpa en BH. Det var länge sedan (och då menar jag läänge sedan) jag köpte någon, och till 98% så använder jag inte BH (so sue me).
Hur som helst, BH-storlekar är en vetenskap för sig; först en siffra, och sedan en bokstav. Siffran står för omfånget runt bröstkorgen, och bokstaven anger storleken på själva rattarna (A=minst, DD=störst). Under mitt liv som "fullvuxen" har jag alltid dragit 80B. Ganska normal, med andra ord. Nu fick jag springa fram och tillbaka mellan BH-hängaren och provrummet flera vändor, innan jag lyckats hitta en bysthållare som jag lyckades rulla ihop rattarna och klämma ned dem i ett par kupor. Storleken visade 85D+!
Jösses!
Ok, jag skall inte sticka under stol med att tre graviditeter och amningar gjort sitt, men jag har på sistone ändå förvånats (för att inte säga imponerats) av att jag inte har mer hängbröst än vad jag har. Springandet i provrummet (med sina ofördelaktiga speglar - varför i helvete måste de ha speglar som visar en från alla otänkbara vinklar??) gav mig svaret;
Brösten - som jag tidigare betecknat som något som liknar tubsockor med ett par tennisbollar i - ligger nu och vilar tryggt på en hylla (som vi kan kalla magen). Om När magen försvinner, kommer brösten obönhörligen att påminna om en ulandskvinnas!
(Den som vill donera pengar till en bröstförminskning är välkommen. Det är bara att maila, så kommer kontonumret i retur!)

Nä, nu är det väl dags att krypa ner under täcket. Frasier är ju helt ok att titta på. Och sedan får jag tydligen sällskap av Mördaren i mörkret.

Den tropiska värmen är här. Det är ingen skillnad på temperatur mellan dag och natt, inne eller ute. Jag såg på TV igår att Uppsala anses vara den varmaste sommarstaden (i Sverige), och det förvånar mig inte alls. Inatt kunde jag inte sova (som vanligt!). Vid tvåtiden stod jag inte ut med den klibbiga värmen längre, utan var tvungen att ta en dusch. Det var skönt så länge duschen varade, men sedan var det lika illa igen.

Idag har jag gjort något som kanske inte är det första man tänker att man vill göra, när värmen ständigt kletar sig fast på kroppen; Jag har bakat bröd.
Det blev fyra limpor olivbröd. Mjölet yrde, solen och ugnen värmde och svetten lackade. För en stund kände jag mig så där som i en scen i någon film; En sensuellt slarvigt klädd kvinna som sliter i värmen, håret är erotiskt rufstigt, och hon stryker bort svetten i pannan med utsidan av handleden med en sexig rörelse.
En hastig blick i spegeln tog död på den illusionen. Men brödet blev vansinnigt gott!

Tintin har äntligen kommit hem! Jag har längtat efter honom ganska ordentligt de senaste dagarna, och det känns underbart att han är hemma igen. Han har haft en rolig vecka, och är full av intryck. Trots att kompisen Rasmus har armen i gips, så kunde de både fiska och bada ("men Rasmus var tvungen att ha armen så här *sträckte upp armen ovanför huvudet* när vi badade").

Både igår och idag har jag haft fruktansvärda känningar av magkatarr. Det är så illa att jag tom dragit ned på kaffedrickandet, och då är det allvarligt...

Imorgon skulle jag vilja ligga ute på en filt i skuggan, och bara vicka på tårna. Läsa lite, skriva lite och lösa korsord. Dricka iste och vara bekymmersfri.
Men det blir ju aldrig som man tänkt sig. Mer troligt är väl att jag sitter i Brasse-stolen utanför dörren i skuggan, dricket kallnat kaffe, och försöker hålla någon form av koll på de små vildbattingarna. Och det kanske inte är så dumt det heller.

En seg dag. Den senaste veckan (eller kanske de senaste två veckorna?) så har det varit stört omöjligt att somna på nätterna. Jag ligger och vrider och vänder på mig, och morgonnyheterna hinner börja på TV innan jag slumrar till. Men snart är verkligheten där och rycker tag i mig.
Idag var jag så vidrigt trött, så jag kommenderade ut AG med Love och Smilla, så att jag skulle få vila.

Lite sms-ande med Shw gjorde att jag fick planer för kvällen. Närmare bestämt, så har vi skördat vinbär, hallon och rabarber. Vi plockade och skvallrade, och kände oss som riktiga kvinnor. I hopp om att göra själva plockandet lite roligare, försökte vi föreställa oss att vi var två bondmoror för något hundratal år sedan, och att vi nu plockade för att fylla på familjens förråd inför de ständigt bistra tiderna.
Men inte blev det roligare att plocka för det.
Men det var otroligt roligt och mysigt att ha ett par timmar på tu man hand bland vinbärsbuskar och rabarberblast med Shw. Dessutom kläcktes idéer som absolut är värda att jobba vidare på.

När jag kom hem med min skörd av vinbär och rabarber, var det dags att ta itu med att förädla råvarorna. Jag bestämde mig för att koka rabarbermarmelad ikväll. För att ro det iland var jag tvungen att cykla till affären och köpa citroner och ingefära.
Bäst som jag stod där och rotade i grönsaksdisken tittade jag upp - bara för att se att en trist kvinna med bister uppsyn stod och glodde på mig. Hon såg blek och tråkig ut, och hade dessutom väl markerade såna där surkärringveck som sträckte sig från näsvingarna och ned förbi de hängande mungiporna. Stackars människa.
Jag avstår från att berätta vad jag tänkte, när jag insåg att jag stod och stirrade in i en spegel. Men för att muntra upp mig, så stoppade jag ner en dubbel-Skotte i korgen, innan jag gick fram till kassan.

Dagens arbetsinsats för att färdigställa rabarbermarmeladen avklarad. Nu skall den stå och safta till sig under natten, för att avslutas med kokning imorgon.
Jag har sökt med ljus och lykta på nätet efter recept på Fransk vinbärssylt (var det så den hette?), men inte hittat något. Det är vinbärssylt som innehåller hasselnötter, och det låter ju hur gott som helst. Någon som har något sådant recept som han/hon vill dela med sig av?

Idag tog vi den decimerade barnaskaran för en liten utflykt i Stadsparken. Jag och AG försökte koppla av med läsning på filten, medan barnen stojade omkring bland gungor och rutchkanor. Men det var inte så lätt...
Den landskapsarkitekt som utformat lekplatsen i Stadsparken, har garanterat inga egna barn. För om han/hon hade det, så skulle utformningen varit helt annorlunda.
Lekplatsen uppfyller med all säkerhet EUs alla tänkbara direktiv om hur en dylik skall se ut, men ur praktisk (och säkerhets- ) synpunkt är den totalt värdelös! Den gräsplätt som blir den naturliga placeringen för föräldrar med filt och kaffetermos, avskiljs från lekplatsen med en mur som effektivt hindrar föräldrarna att hålla ögonen på sina telingar. En lekman som jag dristar mig till att anse att det hade varit bättre att placera muren på andra sidan om lekytan. Dels därför att föräldrarna då skulle ha bättre uppsyn, men också med tanke på att Fyrisån faktiskt flyter på andra sidan av lekplatsen. Ok, inte direkt intill lekplatsen, det är nog något hundratal meter till vattnet, men ändå tillräckligt nära för att katastrofen skulle kunna vara ett faktum om föräldern ägnade någon minut åt att sörpla kaffe istället för att stå i givakt för att hålla koll på vad som händer på andra sidan muren.
Jag är helt säker på att en praktisk planlösning av lekplatsen hade varit möjlig att genomföra, utan att frångå EUs fnoskiga regelverk.

När jag ändå håller på att gnälla, så är det lika bra att jag fortsätter;
Än har inte min insändare kommit med i UNT (åtminstone inte i nätupplagan, när det gäller pappersvarianten har jag ingen aning). För att inte undanhålla Uppsala Bangolfklubb mina åsikter, så bestämde jag mig för att klista in min insändare i deras gästbok.
Ok, deras hemsida är väl inte den snyggaste jag sett (om man säger så), men det är väl inte så mycket att säga om det. Smaken är som baken, och dessutom ligger väl deras fokus mer på att finslipa spikarna, än att förkovra sig i html.
Nåväl, jag klistrade in min insändare i deras - för övrigt helt tomma - gästbok. Men efter att jag tryckt på "skicka" förstod jag varför gästboken var tom. Ett fel i kodningen (vilken jag inte ens orkade sätta mig in i) gjorde att inlägg inte togs av gästboken! Undrar om de själva är medvetna om det?

Nej, nu får det vara nog med surkärring-Åse för idag!

Ikväll har vi haft kräftskiva. Förvisso utan hattar, månar, snapsvisor och fyllslag. Men ändå. Kräftor, gott bröd och vitlökssmör gjorde denna tillställning tillsammans med barnen fulländad.
När jag säger vitlökssmör, så menar jag vitlökssmör. Fegisar göre sig icke besvär. Till 150 g smör är 4-5 stora klyftor lagom, om du frågar mig. Ok, det kanske inte rusar fram människor till mig imorgon, i förhoppning om att de skall få bli mina nya vänner. Snarare kan jag tänka mig att de människor jag kommer möta väljer att hålla ett "diskret avstånd" till följd av min... doft...
Men vitlök är gott! Helt jävla tokgott, faktiskt!

Jag har gått ner i vikt! Bara sådär *häpp* liksom.
Det ligger inga som helst ansträngningar bakom det, såvida det inte räknas som en ansträngning att tänka att man borde ta med sig Shw och ett par gångstavar ut i Röborundan.
Jag vägde mig för någon vecka sedan, och till min stora förvåning har jag gått ner fem kilo! Jag klagar inte, men känner mig ändå lite förvånad. Det enda jag kan tänka mig att det beror på, är att vi tidigare ofta druckit läsk till maten *so sue us*, men på senare tid insett att vatten faktiskt är det som smakar bäst (helst mjölk till barnen, dock). Dessutom har jag gått över från att köpa läsk när jag är ute och blir törstig, till att köpa vatten. Inte som någon medveten viktminskningstanke, utan för att vatten faktiskt är godare och släcker törsten bättre.

När jag susade omkring lite planlöst på nätet idag, så hamnade jag på en sida som handlade om en kommande irl-träff (jag minns ärligt talat inte vilken sida det var, och jag skriver inte detta för att "peka ut" någon). Jag höjde lite på ögonbrynen (åtminstone det ena) när det framgick att träffen hade ett begränsat antal deltagare. Ok, jag har förståelse för det om man avser att träffas "i Kalles etta, som inte rymmer fler än 15 personer hur gärna man än vill". Men om avsikten är att träffas på allmän plats (vilket jag uppfattade att detta var), så ger det mig känslan av försök att bygga upp en "elitklubb". Iaf om man initialt gått ut med en "allmän inbjudan". Annars gör man väl så att man via mail kontaktar de som kan tänkas vara intresserade (och välkomna)?
Nej, jag vet inte varför jag bryr mig. Detta var, som sagt, skrivet på en sida som jag inte ens minns vilken det var. Och det var med all säkerhet en irl-träff jag inte skulle ha gått på även om deltagarantalet varit obegränsat.
Jo, förresten. Jag vet varför jag bryr mig; Jag får vibbar från skolåren, då det anordnades klassfester för alla - utom en. Det för liksom tankarna till 30-talets Tyskland, på något sätt (kanske inte när det gäller skolbarn som - förhoppningsvis - agerar i oförstånd, men när det gäller vuxna som bjuder in till en irl-träff)...

Min vän R har mist sin kära hamster Bosse. Jag är uppriktigt ledsen för Rs skull, och jag vet att han har det jobbigt nu. Men jag vet också att Bosse haft den mest kärlekfulle husse man kan tänka sig, under sitt jordeliv. Bosse har haft ett mycket bra liv här, jämfört med de flesta av sina bröder och systrar, och jag vet att han gått vidare till änglarna i harmoni.
Jag fick förmånen att vara med vid ett tillfälle då Bosse ställdes ut. Han kom tvåa, och R vad med all rätt mycket stolt. Faktum är att även jag kände mig stolt!
Jag skickar många varma (och förhoppningsvis stärkande) kramar till R.

Smilla och Love fick lite godis idag (jo, jag vet att det inte är lördag...). Love tuggade snabbt i sig sitt, medan Smilla valde att "suga på karamellen".
När Love insåg att Smilla hade godis, men inte han, blev det ett sjuhelvetes liv. Vi vände ut-och-in på oss i vår förhoppning om att förklara att enda anledningen till att Smilla hade godis nu var att hon valt att spara, medan han satt i sig allt.
Vi talade för döva öron.
Love förstår logik på ett nästan läskigt bra sätt, så det var inte där problematiken låg. Det var bara det att han också ville ha godis nu. Åt helvete med allt rättvisetänkande och all logik, liksom.
*suck*
Och när han ändå var igång, så kom han på att han kunde yla över att Smilla hade någon McÄckel-leksak, som hon fått den vecka han var hos Marianne.
Jamen du fick ju säkert en massa saker när du var hos Marianne. Ni åkte ju tåg, och tittade på djur. Och ni köpte säkert godis försökte AG.
Nej, jag fick bara potatismos svarade den surmulne Love.
Ibland är det omöjligt att bita sig i tungan, för att inte skratta sina barn i ansiktet (=dödssynd!) i allvarliga situationer som denna.

Imorgon skall jag bannemig kontakta Uppsala parkförvaltning, och framföra mina synpunkter om lekplatsen i Stadsparken. Om jag känner mig riktigt på hugget kanske jag tom erbjuder mig att designa om lekplatsen till halva priset mot vad nuvarande utformning kostade!

Och ja - det var jag som inte blev inbjuden till klassfesterna!

Nej, jag kom inte iväg till Pride i torsdags. Men det berodde inte på några allvarliga orsaker, utan mest praktiska sådana. Jag fick sådan "panik" när planerna blev ändrade sent i förrgår kväll och jag plötsligt skulle åka. Det var genast flera tusen saker som skulle hinnas med. Det var dessutom svårt att försöka klara av den mentala dubbelsaltomortal dessa tvärkast innebar; Först en långvarig entusiasm inför festivalen, sedan en yxa i solar plexus och tvingas till den sura insikten om att det inte blir något. Och sedan ännu ett tvärkast, med insikt om att det fanns en alternativ lösning (tack kära Shw!).
Jag höll på fram till halv fem natten mellan onsdag och torsdag, innan jag stupade i säng. När jag vaknade var det mycket kvar att fixa. När jag sedan upptäckte att någon av katterna satt sig i en av lådorna jag packat, och använt den som toalett, ja då kände jag att jag var tvungen att revidera planerna. Det var bara att kasta saker för straxt under 2000:-, bita ihop och se glad ut.
Foten i kläm? Jajamensan!

Härom dagen tog jag, AG, Tintin och Smilla cyklarna (ok, Smilla satt i barnsadeln), och åkte till Studenternas IP för att spela bangolf. Golfrundan gick väl som förväntat, jag varken vann eller förlorade. Solen gassade, och efter avslutad runda satte vi oss i skuggan och vilade en stund. Det som hände då gjorde mig rejält förbannad. Ja, jag blev så förbannad att AG såg det säkrast att vara den som agerade ;)
När vi kom hem skrev jag en insändare till UNT ;

Jag gör mitt bästa för att lära mina barn ett naturvänligt leverne. Det finns många saker man kan göra i sin vardag, vilka inte är några uppoffringar men som bidrar till en bättre miljö. En av dessa saker är att panta flaskor och burkar, och detta är något som den åttaårige sonen tagit fasta på. För honom är det väl främst panten som hägrar, men han är samtidigt medveten om att det är miljöriktigt.

Idag begav vi oss till Stadsparken och Studenternas IP för picknick och bangolf. Under golfrundan uppmärksammade åttaåringen att det låg flaskor och burkar i så gott som alla papperskorgar. Leendet spred sig, och man såg på honom att han räknade femtioöringar och kronor.
Efter avslutad golfrunda satte sig övriga familjen i skuggan och vilade, medan åttaåringen gick från tanke till handling. Han tog en runda runt golfbanan och samlade ihop lite pantflaskor. Efter en stund kom han gråtande, och utan sina pantflaskor. "Det var en dum farbror som sa att jag inte fick ta flaskorna. Han sa att de tillhör klubben" hulkade han.
En funktionär vid golfbanan hade förbjudit sonen att ta med flaskorna. Sonens pappa reste sig för att fråga funktionären vad han egentligen menade, men då försvann denne påpassligt. Han hade tydligen inte räknat med att den företagsamme gossen hade föräldrarna i närheten...

Jag har full förståelse för om det genom lagar och regler är reglerat att man ansvarar för de sopor som finns på ens egendom. Men om Uppsala Bangolfklubb anser att pantflaskor är sopor, så är det väl ren idioti att inte låta ett barn ta hand om dem, istället för att de skall hamna på en avfallsstation. Och jag undrar då samtidigt hur Uppsala Bangolfklubbs miljöpolicy i övrigt ser ut.
Om det är så att man inte anser detta vara sopor, utan hade för avsikt att själva åtnjuta panten, så kan jag inte se att detta skulle vara en större rättighet för funktionärerna på Uppsala Bangolfklubb än för någon annan.
Då de säljer drycker i sin kiosk är ju panten inbakad i priset, och de kan näppeligen göra anspråk på tomflaskorna. Snarare skall de betala tillbaka panten om någon kommen och lämnar tillbaka en tomflaska! Om man vill påstå att panten inte är pålagd på priset, så borde man tydligt informera om att flaskorna inte får kastas/tas med från området, eftersom de är Uppsala Bangolfklubbs tillhörigheter. Jag tror dock inte att ett sådant förfarande vore förenligt med de regler som gäller för returflaskor.
Jag tror/hoppas att inte något av ovanstående är förklaringen till varför min son bemöttes som han gjorde. Det var nog snarare så att denna funktionär ansåg sig ha ensamrätt på denna "extrainkomst", men samtidigt insåg att han inte hade det. Varför blev han annars så osynlig så snart sonens pappa dök upp?
Dessutom hade denna person tydligen inga problem med att bemöta ett barn med en respektlöshet han antagligen aldrig skulle (våga) bemöta en vuxen med (och det är nog detta som retar mig mest av allt!).

Jodå, det slutade med att sonen blev glad igen. Eftersom funktionären uppenbarligen inte hade ryggrad nog att ta en diskussion med pappan, så plockade pappan med sig sonens hopsamlade flaskor, och vi åkte därifrån.
De kronor som flaskorna gav i pant räckte precis för att sonen skulle få ihop de pengar som fattades för att han skulle kunna köpa de där Harry Potter-korten han gått och längtat efter.
Han var otroligt glad och stolt när han äntligen stod där med korten i sin hand - inköpta för alldeles egna pengar!

Efter att ha postat insändaren kände jag mig som den sura gnällkärring jag antagligen också framstod som. Men jag kände mig nöjd också.

Igår kom vi äntligen iväg till Stockholm. Trueto var snäll, och lånade ut sin bil (jag drabbas av adrenalinchock varje gång jag tänker på vår bil bilverkstaden vi anlitade, och vi har inte riktigt kommit oss för att kolla om det faktiskt är samma fel på bilen nu som när vi lämnade in den på verkstaden, eller om den bara var lite ringrostig när AG hämtat den). Jag och Tintin hade sikte på Tantolunden, medan AG och Smilla skulle passa på att hälsa på farfar. Innan vi skulle åka ringde jag Trueto för att fråga om han köpt den där regnbådsfärgade fasadflaggan jag bad honom om härom dagen. Har ni krockat? ylade han med sprucken röst, så snart han hörde min sockersöta stämma ;)
Det var jag som rattade Truetos Bettan, och det gick som smort. Jag tog sikte på Tantolunden via Hornsgatan. Tänkte att bästa stället att svänga borde vara skyltat. Men jag tänkte tydligen fel, och innan jag visste ordet av var vi på väg ut mot Midsommarkransen. Nåja, jag är inte den som är den, utan jag svängde av vägen på första bästa ställe, i hopp om att kunna ändra körriktning på den stora leden. Jag snurrade runt på några smågator. En blick i backspegeln visade att AG började bli lite svettig på överläppen, bara för att jag råkade köra på en "gata" som tydligen endast var avsedd för spårvagnar. Pjoskiga karl!
Nåja, efter några snygga U-svängar var vi iaf på väg mot Tantolunden igen.

Jodå, försäljningen gick väl ungefär som jag väntat mig, dvs inte lika bra som jag från början hade tänkt mig, men förutsättningarna hade ju förändrats ganska rejält. Dessutom slapp jag ju avgiften på 7800:- (varav jag visserligen bara skulle betalat hälften). Tyvärr kunde jag ju inte ta med mig alla saker jag från början skulle haft med mig, men jag kom ju dit iaf.
En av mina första kunder var en TV-kändis, mer än så säger jag inte. Diskretion hederssak ;)
Det var faktiskt ganska mysigt att vara där. När paraden kom (även om det bara var de främsta grupperna som fortfarande höll ihop som grupper, sedan blev det mest bara en strid ström av folk) kände jag Det här är stort! Ett par gånger blev jag så rörd att jag blev tårögd. Ett av tillfällena var när Stolta föräldrar till homosexuella barn stolt par upp sin paroll.
Den växel jag hade med mig tog snabbt slut, och jag var tvungen att ringa till AG för att be om hjälp. Han, Smilla och svärfar tog sig en promenad, för att undsätta mig. Samtidigt som de dök upp kom en söt mörkhårig tjej, och började titta på mina saker. Hon köpte något, och frågade samtidigt Är du från Uppsala?
Ja svarade jag samtidigt som hjärnan började arbeta för högvarv, men jag kunde inte placera henne.
Är du "theWitch"? frågade hon då, och det kunde jag ju inte gärna neka till.
Det visade sig att det var Susan som stod där framför mig! Kul! När hon försvunnit kände jag att jag hade velat prata så mycket mer med henne. Men jag blev så splittrad när AG&Co dök upp.
F'låt!

Det var roligt att få så otroligt mycket beröm för mina saker, som jag fick igår. Väldigt upplyftande, faktiskt.
Vid åttatiden förvandlades området där vi var (vilket ju iofs var utanför grindarna) som genom ett trollslag till rena fylleslaget. När det dessutom uppstod ett regelrätt slagsmål bara någon meter från oss, så kände jag att det här definitivt inte var en miljö jag ville att Tintin skulle vistas i. Vi ringde efter AG, och packade ihop våra saker.
Både Tintin och jag var ganska hungriga, så vi bestämde oss för att äta på McÄckel innan vi lämnade stan. Klockan hann bli ganska mycket innan vi äntligen var på väg hem. Tintin och Smilla somnade ganska omgående, och jag njöt av att köra i mörkret.
Framrutan hade blivit lite smutsig, så jag var tvungen att spola rent den. Då satte även vindrutetorkaren till bakrutan igång, och den lyckades jag inte stänga av hur jag än försökte. Den höll på med sitt envisa torkande ända tills jag satte på helljuset. Då slutade den äntligen!
Som alla vet, så är det ganska mysigt att lyssna på radion när man kör bil i mörkret. Efter bara ett fåtal knapptryck fick jag ljud ur stereon. Men eftersom det var lördagkväll och det var P3 jag lyckats ratta in, så kan jag inte säga att jag njöt speciellt av det som strömmade ur högtalarna. Det lät mest sådär som man känner sig när man har mental bakfylla av värsta sorten. Ärligt talat, så var jag tvungen att sänka ljudet flera gånger, eftersom jag trodde att det kom missljud från bilen. Men som tur var, så var det bara "musiken" som lät. Jag försökte hålla ut i det längsta, men till slut stod jag bara inte ut. Då såg jag att det satt ett band i kasettfacket, och petade in det i spelaren. Detta fick till följd att vi tvungades lyssna till Günters You touch my talala.
Nej, förlåt Trueto, jag erkänner att det där sista var lite ljugigt. Men sant är att jag var tvungen att stanna vid vägkanten för att sätta mig in i hur jag skulle få ut kasettbandet igen.

Idag åkte jag och Tintin och lämnade tillbaka bilen till Trueto. Tintin passade på att leka lite med F, medan jag och min väninna fikade och skvallrade. När det var dags att åka hem skjutsade Trueto oss, så vi slapp ta bussen (han bor ju ute på vischan). På min begäran tog vi dessutom en sväng förbi huset de som bäst håller på att köpa. Det var kul att se, även om jag samtidigt blir blå av avund.

Tintin och jag hade tänkt ta bussen till Rosa Lund idag, men det blev inte av. Det är väl snarare dags att se sanningen i vitögat, och erkänna det jag förnekat ett par veckor nu; jag har halsfluss (eller något annat, som jag med all säkerhet behöver penicillin för).
Och det var tur för Tintin att vi inte kom iväg. I förmiddags ringde nämligen Mia som är mamma till kompisen Rasmus. Det var sedan tidigare bestämt att Tintin skulle följa med dem på en liten husvagnssemester ute vid kusten. Det enda som inte var bestämt var exakt datum. Nu var Rasmus och pappan och systern redan där, och Mia skulle åka dit idag. Så det var bara att snabbt packa en väska. Vid tretiden kom Mia och hämtade honom.
Ett par timmar senare kom Love hem. Han har varit hos Marianne en vecka, och var full av intryck. Han har tex varit på Allsång på Skansen, Fyrishov och Parken Zoo.
Det är mysigt att ha honom hemma igen. Hans pussar och kramar har varit efterlängtade. Han har berättat med stor inlevelse om alla djur han sett. Och så har han och Smilla hunnit med att fajtas en del också...

I tisdags gjorde Tintin äntligen slag i saken - han tog hål i örat! Jag har tjatat på honom ett par år om att han skulle göra det, men han har inte velat. Jag hade nästan gett upp hoppet när han själv plötsligt ville. Nu har han tjatat om det ett par månader, och till slut insåg vi att han verkligen ville göra det.
Jag trodde att han skulle tveka på väg till Silver & Sånt, men han har väl sällan varit så målmedveten. När han skulle välja vilken läkpärla han skulle ha, så föreslog jag en i guld. Men nej, Tintin ville ha en med rosalila pärla, och så fick det bli.
Det gjorde nog lite ondare att ta hål än han räknat med, och jag tyckte mig se en liten tår som tittade fram i ögonvrån. Men är man en stor åttaåring, så kan man ju inte gråta offentligt utan vidare ;)
Han är otroligt duktig och noga med att örat skall tvättas enl. de anvisningar han fick. Om han är skitig mellan tårna så gör det inte så mycket, men örat skall tvättas!

Linslusen Shw nöjer sig ju inte med att figurera i TV i olika sammanhang. Nejdå, hon tar även plats i såväl riks- som lokalpress.
Mamma, är Shw kändis? frågade Tintin härom dagen :)
När jag berättade detta för henne både hördes och syntes det genom telefonen att hennes narcissistiska ego fick sig en kick ;)

Siv är ju nästan en större testnörd än vad Trueto är. Och via henne kom jag till ett test som talade om för mig vilket mitt japanska namn är;
Fujiwara (wisteria fields) Asuka (fragrance of the bright day).
Tror jag, det!

Äntligen har jag Fältskogans My colouring book i högtalarna!

Fy fan så hopplöst allt (nåja, inte allt) känts de senaste dagarna. All kraft och kreativitet har varit som bortblåst. Den kreativa glädjen försvann, och det kändes som jag aldrig skulle få fatt i den igen. Jag har inte ens förmått läsa/se på TV om sådant som har med Pride att göra. Det har känts som ett hån.
Men det sägs ju, så klokt, att det alltid är mörkast före gryningen. Idag kom en lycka-till-talisman med posten från Siv. Och ikväll ringde Shw och kom med ett kreativt förslag (som antagligen inte skulle gillas av någon nitisk paragrafryttare på parkförvaltningen...). Dessa två klimakteriekossors insats vände regn till solsken.
Så imorgon är det jag som far till Stockholm och Pride!

Känner mig lite stressad. Det är plötsligt tusen saker som måste fixas innan morgondagen, så nu har jag inte tid att sitta här.

Nej, det blir ingen Pridefestival för mig, och det verkar inte finnas ett enda jävla dugg jag kan göra åt det.
Luften har gått ur mig totalt.
*drar ur kontakten*

Idag fick jag ett besked som allvarligt hotar att äventyra min medverkan på Pridefestivalen. Det är tur att jag är en obotlig optimist, annars skulle jag (nog) bryta ihop.
Hjärnan arbetar för högvarv med att fundera ut alternativa lösningar, vissa kanske mer realistiska än andra. Tack och lov så har jag aldrig någonsin, hur jävlig en situation än varit, tappat humorn (och det har nog bokstavligt talat räddat livet på mig). Faktum är att jag, livet igenom, ärligt och uppriktigt kunnat skratta även i de allra svartaste stunderna.
Ikväll har jag både fnissat och gapskrattat åt mig själv.
Jag hoppas att det är ett uttryck för att jag begåvats med såväl humor som distans. Den alternativa förklaringen känns inte lika lockande.

Åter till snoppgjutningen!