Usch, ja. Vore det inte för att AG vågade publicera sitt resultat på nedanstående test, så hade jag nog bannemig mörkat med detta. Men nu känner jag att jag mer eller mindre är tvungen krypa till korset;

Stackars våra barn; Hitler som pappa, och Saddam som mamma. Jösses, det måste råda kadaverdisciplin i den här familjen...

Wow!
Jag känner mig ganska nöjd med dagen, även om vi är långt ifrån klara.
Igår ställdes nämligen en grovsopscontainer upp här i området, så idag har vi röjt på balkongen. Jösses vad vi har röjt! Ja, vi tjuvstartade röjandet redan tidigare i veckan med att ta oss an badrummet. Vi skurade från golv till tak med klorin, och mycket ställdes åt sidan för att nu ha hamnat i containern.
Det känns så underbart att slänga gammalt skräp. Dessutom blir man ju mer inspirerad ju mer man håller på, och man fortsätter av bara farten. När vi höll på med balkongen, så försökte vi oss på att sätta upp ett par bambujalusier som jag köpte igår, men vi fick avbryta det projektet då det visade sig att vi inte hade rätt storlek på borren. Vi får fortsätta imorgon.

Ja, jag inhandlade alltså två jalusier à 2 meter på Gränby centrum igår. Dessa, tillsammans med två kassar och en säck kattsand skulle sedan fraktas hem på cykeln... Kassarna och kattsanden hängde jag på styret, och jalusierna spände jag fast på tvären, över barnsadeln. Det tog en stund innan jag fick balans på ekipaget. Och när jag väl fick fart, så var jag ett flertal gånger skrämmande nära att meja ner människor/repa lacken på bilar/välta parkerade cyklar/ramla omkull.
Det kändes som att all verksamhet avstannade på Gränbyparkeringen, och blickarna riktades mot mig medan jag gjorde mig till åtlöje. När jag väl fick styrfart på cykeln tyckte jag mig nästan höra applåder bakom ryggen...
När vi närmade oss hemmet (ja, Tintin var också med, även om han gjorde sitt bästa för att se ut som att han inte hade något som helst samröre med mig) fick Tintin spurta före hem för att be AG komma ut och hjälpa till. AG fick mer eller mindre bromsa mig när jag kom farande, för att jag skulle få stopp på eländet utan att rasa i marken. Sedan stod han bara och skrattade, samtidigt som han tittade på mig med en blick som påmindre om blickarna jag fått på Gränbyparkeringen.
Nåja, det slutade lyckligt iaf, och imorgon är jalusierna förhoppningsvis på plats.

Idag är Aram och Navid här och hälsar på. De har varit hos sin pappa några dagar, medan Pia varit bortrest. Deras pappa skulle börja arbeta mitt på dagen idag och Pia kommer inte hem förrän ikväll, så då passade det ju bra att de kom hit.
Jag har säkert sagt det tidigare, men det tål att sägas igen; De är helt underbart rara! Det känns kanonbra att de (uppenbarligen) känner sig helt trygga här. De kollar kylen och skafferiet om de är sugna på något osv. De känns verkligen så nära mina egna barn, som andra barn någonsin kan göra.

Nej, nu tror jag att jag skall ta och såga sönder en säng. Nej, först ringer jag nog Fastighetsägaren/Datasamordnaren Trueto, och frågar om de vill ha den till lille L.

Nä, fan. Det är fortfarande skvatt omöjligt att sova om nätterna!
Ok, jag har väl knappast gjort mig känd för att ha en "normal" dygnsrytm, men ändå...
Det är så jävla stressande att ligga klarvaken nätterna genom. Att se 70-talsdeckare efter 70-talsdeckare på natt-TV, utan att John Blund infinner sig. Att veta att smågangstren vaknar om någon timme, utan att man själv ens fått minsta vila.
Det är inte avslappnande, för att uttrycka mig milt.
Härom natten såg jag en rysare (?) på TV. Den handlade om en synsk kvinna och en seriemördare som var pinsamt lik Tomas Bodström, men inte ens det fungerade som sömnpiller.
Ni hajjar att jag har sömnproblem, va?

Igår tog jag med mig Tintin och Smilla, och tog en sväng på stan. Inte för att jag hade något egentligt ärende att uträtta, utan mer för att vi var sugna på att sitta vid åkanten och äta glass. Från åkanten var det inte långt till Saluhallen. Det är mysigt att strosa omkring där inne, även om den mesta av charmen gick om intet iom renoveringen (som var följden av en storbrand för något år sedan). Men jag köpte varken ost eller te, det blev bara strömmingsfiléer till monstren.
Rätt som det var, så gjorde AG och Love oss sällskap. Och gissa hur kul det är, på en skala, att ha med sig en eftermiddagstrött och grinig Love och en eftermiddagstrött och grinig Smilla på stan... Men vi har blivit ganska slipade vid det här laget, och som de goda och pedagogiska föräldrar vi är, så mutade vi barnen med godis.
Jag tog en sväng in på HM (nej, dit tog vi inte med barnen. AG passade istället på att valla dem till BK, för intag av en näringsriktig måltid) för att köpa trosor. Efter att ha farit upp och ner i hissen några gånger, fann jag äntligen avdelningen för benkläder. Och tro mig, jag trodde att jag hamnat på en annan planet. String, string, string. Ja, det var stringtrosor så långt ögat nådde, och även bortom denna horisont.
Men hallå! Allvarlig talat; Jag kan väl inte vara den enda människa som försetts med känselnerver i ändalykten!?
Hur i h****te kan det finnas en marknad för dessa tortyrplagg?? Hur tänker de tjejer som frivilligt (?) drar på sig dessa tygslamsor? Och framför allt; varför och för vems skull gör man det?!? Kom inte och säg att man gör det för sin egen skull, för då vägrar jag ens ta en diskussion!
Jag letade, svettig och med stigande förtvivlan, efter robusta menstrosor. När jag var beredd att ge upp (och skamset traska iväg till någon korsettshop för damer, i hopp om att de skulle ha större insikt om den kvinnliga kroppen) hittade jag en liten undangömd hängare där det hängde riktiga trosor och skämdes.
Då infann sig nästa irritationsmoment; Varför tillhandahölls dessa trosor endast i storlek L och uppåt?! (Att det är just inom detta storleksspann jag befinner mig, anser jag vara ointressant).
En analys på stående fot; Utseendefixerade ungdomar hänvisas till att ha ett skavande "snöre" i baken, varesig de vill eller inte. Till oss som uppnått pondusen att klassa oss som klimakteriekossor tillhandahålls menstrosor (kanske för att vi inte skall råma alltför högljutt?), även om det naturligtvis finns tortyrplagg även för oss. Men allvarligt talat; Varför skulle jag och mina medsystrar ikläda oss detta? Det är inte bekvämt, och dessutom skulle vi inte kunna avgöra om vi satt på oss trosor eller ej, om vi ställde oss framför spegeln.
Jag vägrar lyfta på magen magarna för att kontrollera om jag är klädd eller ej!
(nu har jag avreagerat mig lite)
När jag ändå var i farten, så tänkte jag att det kanske vore på sin plats att köpa en BH. Det var länge sedan (och då menar jag läänge sedan) jag köpte någon, och till 98% så använder jag inte BH (so sue me).
Hur som helst, BH-storlekar är en vetenskap för sig; först en siffra, och sedan en bokstav. Siffran står för omfånget runt bröstkorgen, och bokstaven anger storleken på själva rattarna (A=minst, DD=störst). Under mitt liv som "fullvuxen" har jag alltid dragit 80B. Ganska normal, med andra ord. Nu fick jag springa fram och tillbaka mellan BH-hängaren och provrummet flera vändor, innan jag lyckats hitta en bysthållare som jag lyckades rulla ihop rattarna och klämma ned dem i ett par kupor. Storleken visade 85D+!
Jösses!
Ok, jag skall inte sticka under stol med att tre graviditeter och amningar gjort sitt, men jag har på sistone ändå förvånats (för att inte säga imponerats) av att jag inte har mer hängbröst än vad jag har. Springandet i provrummet (med sina ofördelaktiga speglar - varför i helvete måste de ha speglar som visar en från alla otänkbara vinklar??) gav mig svaret;
Brösten - som jag tidigare betecknat som något som liknar tubsockor med ett par tennisbollar i - ligger nu och vilar tryggt på en hylla (som vi kan kalla magen). Om När magen försvinner, kommer brösten obönhörligen att påminna om en ulandskvinnas!
(Den som vill donera pengar till en bröstförminskning är välkommen. Det är bara att maila, så kommer kontonumret i retur!)

Nä, nu är det väl dags att krypa ner under täcket. Frasier är ju helt ok att titta på. Och sedan får jag tydligen sällskap av Mördaren i mörkret.