lördag, 4. december 2004
På fredagskvällen bubblar det i blodet...
Det här har varit en ganska behaglig dag, sett ur huvuvdärksynvinkeln. Det blev ett par timmars sömn inatt, och dessutom fick jag möjlighet att slumra lite på förmiddagen. Restan av dagen har jag gått omkring med en fantastisk känsla i kroppen. Ni vet den där känslan man får när huvudvärk äntligen släppt. Underbart!
Hjälp mig att hålla en tumme för att den inte kommer tillbaka. För inte tusan vågar jag följa Heavens uppmaning, och gå till läkaren. Det har jag alldeles för mycket sjukhusskräck för, som den hypokondriker jag är. Inte tusan vill jag gå dit och få bekräftat att jag har alla de åkommor och krämpor jag redan befarar att jag har. Nej, då är det bättre att försöka leva på hoppet (trots att jag anser mig känna till alla allvarliga krämpor).

Om det ev. undgått någon, så kan jag berätta att Smilla är en alldeles underbar liten dam. Det må vara att hon med sin evishet och bestämdhet emellanåt driver sina föräldrar intill nervkollaps, men däremellan är hon alldeles... alldeles... alldeles underbar!
Hon har hakat på brorsornas dataintresse (varifrån har våra barn fått denna faiblesse?). Hon är bara två år, och ändå har hon lärt sig starta program osv.
När jag var två år existerade inte datorer. Däremot fick vi, när jag gick på gymnasiet, göra ett studiebesök i en av skolans korridorer. Där, genom ett fönster, fick vi stå och hänfört beundra tröskverket som arbetade på andra sidan glasrutorna. Skolan hade fått en dator!
Nåväl, Smilla var det.
Hon snackar ju värre än en papegoja, och är frågvis som få. De senaste dagarna har hon börjat berätta mycket om sitt lekis. Vilken mat de har ätit där, vad de har gjort, vem hon har lekt med osv.
Till saken hör att hon alltså inte alls går på lekis. Hon tillbringar dagarna på hemmaplan, men fantasin är det inget fel på.
Härligt!

Idag följde Tintin med en kompis hem efter skolan. Kompisen bor i Hågaby (där skolan ligger) och Tintin skulle sedan åka buss in till stan, där jag skulle möta honom.
Jag pratade med kompisens pappa på telefon, och talade om vilken buss Tintin skulle åka med. När jag kom till stan var det 20 minuter kvar innan Tintins buss skulle komma. Perfekt, då kunde jag springa in och handla lite på Hemköp under tiden. Så då gjorde jag det.
När jag kom ut på Stora torget, samtidigt som Tintins buss skulle komma, såg jag honom direkt. Han stod och pratade med en tonårstjej. Det visade sig att kompisens pappa satt Tintin på en tidigare buss än den jag sagt! Tintin hade alltså stått i mörkret på torget (ok, fullt av folk, men ändå) i närmare 20 minuter. Han hade hunnit bli både orolig och ledsen, men då dök Ängeln (tonårstjejen) upp.
Hon visade sig också gå på Waldorfskolan, i klass 11 (ja, årskurserna i gymnasiet räknas som 10, 11, 12). Dessutom har hon blivit "adopterad" av Tintins klass (en form av faddersystem).
När hon såg Tintin stå där i sin ensamhet var det klart som korvspad för henne att gå fram till honom. Behöver jag ens försöka uttrycka hur enormt stor tacksamhet och värme jag kände för henne?

Per Nuder har visst tagit bladet från munnen, och deklarerat att fyrtitalisterna är ett köttberg. Jag har inte tagit del av hans uttalande mer än i andra hand, men jag kan inte säga att jag är speciellt upprörd. Karln visar ju bara att han sällar sig till sina gelikar Stig Malm och Björn Rosengren.

Helgen kommer att bli lugn. Love är hos Marianne, och Tintin skall (antagligen) åka hem till en kompis imorgon och sova över där. Jag och AG får väl ägna oss åt the never ending story (=städ och tvätt).
Dessutom har Jerry hotat med att komma förbi. Trevligt!

Nä, nu skall jag nog spela några matcher Nisse!

... link (0 Kommentare)   ... comment