Så var julafton och juldagen avklarad. Det vore väl synd att påstå att jag är frisk, men jag harklar mig fram. Jag är iaf feberfri. Alltid något.
Julafton började med att tre förväntansfulla barn hittade varsin stor godisstrut under granen.
Sedan gick dagen åt (som sig väl bör, med tre barn i huset) åt till tjat. När kommer Tomten? Vad är klockan? Var är Tomten? När kommer han? Vid tretiden lyckades vi något sånär sätta dem framför TVn, och vi plockade fram julmat. Men Love ville minsann inte ha julmat, han ville ha pasta! Vi försökte förklara det här med jul och julmat. Han svarade att han ville ha julpasta!
Nåja, några köttbullar fick han väl iaf i sig. Tintin och AG åt sig som vanligt mätta på sillen.
När Kalle Anka var slut var AG tvungen att kvista iväg till affären för att köpa tidningen. Smilla och Love passade på att rita varsin teckning, som de skulle ge till Tomten.
Det stod inte på förrän det knackade på dörren, och där stod han - Tomten! (Även i år hade han visst lånat ett par av mina gamla avlagda glasögon, som fick honom att må som efter ett ordentligt fylleslag...).
Jag hade trott att åtminstone Smilla skulle bli lite reserverad, men inte då. Hon tjattrade på som vanligt, och mellan varje paket som delades ut passade hon på att berätta för Tomten hur duktig och snäll hon är ;)
Tintin har obönhörligt slutat tro på Tomten. Nu är han istället så stor att han sällar sig till konspirationen som sådan, och ser ett stort ansvar i det ;)
Tro det eller ej, men jag hade varit så snäll att jag också fick julklappar! Ja, AG visade sig också ha varit snäll, så vi fick ta emot paket även för hans räkning.
När paketen delats ut passade Tomten på att uppmana Love och Smilla att de skulle lyssna på vad mamma och pappa säger. De små liven lyssnade andäktigt, med en smått skyldig uppsyn. Utan att blinka gav de sina löften därom. Sedan kramades Tomten och vinkades av (och det var väl tur det, för jag hade börjat befara att han skulle tappa skägget!).
Det rådde en lyrisk upprymdhet i barnaskaran, vilken även Tintin rycktes med i. Det pirrar i hela benen! konstaterade han lyckligt ;)

När AG kom hem från affären (utan att ha något inhandlat med sig! - men det tycktes barnen inte notera) pratade de små liven i munnen på varandra för att berätta för pappa. Tomten har varit här. Titta så många paket. Tomten var snäll. Du fick också paket. Vi ritade teckningar till Tomten. Jag berättade att jag är snäll. Vi vinkade till Tomten. osv.
Sedan vidtog paketöppningen. AG hjälpte Love att lossa snören (då det ev behövdes, han var ganska duktig på egen hand) och jag tillhandahöll samma assistans åt Smilla. Tintin klarade sig galant på egen hand.
Bland klapparna, som utföll till belåtenhet, kan som ett axplock nämnas:

• En kassapparat (så nu kan Shw komma hit och köpa majsbajs!),
• En buss (något som busstokiga Love verkligen tjatat om),
• En stor (1 meter lång) radiostyrd bil,
• En förpackning med 10.000 pärlor (inte inköpt av föräldrarna!),
• En stor förpackning med räls och andra tillbehör till trätågbanan (så nu ser vardagsrummet ut som Hallsberg),
• En kanonhäftig multifärgad ljusslinga för inomhusbruk (som blev urläcker när den ringlades runt Tintins loftsäng/skrivbord!),
• En kaffebryggare (som man kan "brygga" vatten/saft (eller varför inte O´boy tänkte tydligen Smilla...) i),
• En keyboard (varför köpte Tomtemor den? "Hon" *harkel* måtte helt sakna förmåga att se till familjens bästa...),
• DVD-film (som väl faller såväl Tintin som AG i smaken...),
• Osv, osv, osv...!

Dessutom visade sig en hel del av paketen innehålla kläder. Som jag nämnt tidigare, så minns jag det som "halvroligt" att få kläder i julklapp sedan jag var liten, men här hade Tomten och hans små Nissar lyckats pricka in sådant som faktiskt orsakade jubel.
För att nämna något, så fick Tintin ett par "byxor med inbyggt häng". Dvs i/ovanför linningen finns en kalsonglinnig, så att det ser ut som byxorna moderiktigt hasat ner. Kanske ingenting som Tintins mamma tycker är vackert, men väl så uppskattat av Tintin.
Hur som helst, så tackas farfartomten av alla parter!

Innan jag blev mamma var min fasta övertygelse att det inte skulle firas jul när jag fick barn. Hur skulle jag kunna försvara detta överflöd (allt är relativt), samtidigt som andra barn i samma stund dör av svält?!
Det julfirande vi skulle ägna oss åt (vilket ju var det julfirande jag då - innan jag fick barn - ägnade mig åt) var att skicka paket till de som verkligen behövde dem. Sedan kunde vi svälja ned vår sparrissoppa i tillfredställelse över att faktiskt ha gjort en god gärning. Det må vara en droppe i havet, men för någon/några skulle vi ha gett upphov till en lycka de aldrig tidigare upplevt.
Under min barnfria tid skickade jag hemmagjorda julkort med texten Jul här - Svält där! och så bifogade jag ett antal lämpliga postgironummer. Nu för tiden skickar jag inga julkort alls.
Nu sitter jag här med mina älskade ungar (som mellan varven gör sitt bästa för att driva mig till vansinne). Och jag inser att ingenting kan slå känslan av att beskåda deras tindrande lycka.
Därmed inte sagt att detta inte går att kombinera med att hjälpa de som faktiskt behöver det!

Jag måste nämna vår gran. Den må vara av plast, men är likväl bedårande vackert pyntad. När/om jag får en kamera i mina händer, så skall ni få njuta av en bild av skapelsen.
Detta förutsätter naturligtvis att bilden hinner tas innan katterna lyckas helt i sina föresatser.

Katterna, ja...
Kax gick och blev, bokstavligt talat, "vuxen" över en natt. Vi insåg detta faktum när Tintin kom rusande och hojtade Mamma, mamma, Flisan och Kax gör barn inne i mitt rum!!
Jösses, om någon hade klockat mig då, så hade ni kunnat läsa mitt namn i nästa upplaga av Guinness Rekordbok!
Kax förpassades in i badrummet, och jag slängde mig på telefonen. Dessvärre hade inte veterinären möjlighet att ta emot oss (jaja, det är juletider) förrän i början av januari. Men då minsann, då skall både Flisan och Kax stympas! Tills dess får vi hålla dem strängt åtskilda (även om det redan blivit några "missar" - tack mina små älskade ungar för det!).
Vi tänkte att lilla Tjet kan ju få umgås med både morsan och brorsan. Hon är ju så liten att hon får anses som könlös, tänkte vi.
Jomentjenare! Kax visade sig inte vara den som är den, och gjorde sitt bästa för att ge uttrycket "syskonkärlek" ett nytt ansikte.
Först morsan, sedan syrran. Jag är inte pryd, men det här var nästan lite för magstarkt även för mig.
Nu är det ett jäkla planerande och låsande av dörrar. Någon får vara i köket och ha tillgång till mat, medan en annan får vara i badrummet och ha tillgång till lådan. Och så gäller det att göra rokad med jämna mellanrum.
Som grädde på moset har Kaxs testosteron fått igång Flisans östrogen. Så ni må tro att det är ett jäkla råmande här, dagarna (och nätterna!) i ända.

Idag lutar det åt att vi tar en promenad hem till (Tintins) faster E. Hon hade beställt jultidningar av Tintin, men har inte kunnat komma och hämta dem pga ischias (stackars människa!). Så nu tänkte vi att det ju kan vara lämpligt att vi knallar dit med dem, och samtidigt får röra på benen.
Och benen är väl inte det enda jag behöver röra på, om sanningen skall fram... Nej, jag måste nog helt enkelt se sanningen i vitögat - Jag är inte längre den smärta lilla nyponros med getingmidja, som min självbild säger mig. Något har hänt sedan dess.
Även om tomten inte hade med något träningskort till mig (men väl en chokladask!), så måste jag bannemig ta itu med situationen. Det känns så märkligt. Jag - som de första 35 åren av mitt liv var ofrivilligt underviktig - måste tänka på vikten från "fel" håll.

Faster E, ja. Om vi skall gå hem till henne, så är det väl lika bra att jag ringer A (Tintins biologiska pappa, som bor nästgårds), och berättar att vi skall dit. Då kan ju han också komma och umgås.
Han har varit mer än osynlig under Tintins alla år. När vi återigen fick kontakt med faster E, så ville Tintin träffa A. Och det fick han naturligtvis.
Även om A är som han är (jag säger ingenting mer än hasch/marijuana) så är han Tintins pappa. Och - om inte annat, så av rädsla för mig :) - ser han till att vara extremt drogfri när vi nu ses. Det får väl ses som ett steg i positiv riktning, även om jag därutöver inte hyser någon förhoppning om att han skall bli drogfri (been there, done that).
Av någon outgrundlig anledning, så har Love och Smilla fattat stort tycke för A (liksom för faster E, vilket inte alls är så konstigt). De tjatar och tjattrar om honom. Och ja, de fick tom julklappar av honom (om ni bara anade hur jävla extremt supersnål han är, så skulle ni inse vidden av detta under)!
Det är verkligen märkligt att A verkar acceptera att AG är den som är Tintins pappa, och att han verkar tar Love och Smilla till sig.
Jaja, om andra är glada, så är jag lycklig.
Men jag kan inte, utan ett förundrat leende i mungipan, undra vad Smilla och Love skall säga den dagen de får klart för sig att A är Tintins pappa..!
Något förvirrande... ;)

Jodå, min föresats att lansera en ny blogg lagom till det nya året håller i sig. Dock har jag drabbats av en tillfällig självinsikt, och lagt ut designuppdraget på någon annan...

Mitt sovande lever sitt eget liv. De senaste 1-2 veckorna har jag sovit så snart jag haft tillfälle. Men det kan ju ha sin förklaring i att jag varit sjuk/lidit av extrem sömnbrist. Men det känns ovant att sova uppskattningsvis 16-18 timmar/dygn när man är van med 3-5 timmar.
Hur som helst så är jag vaken just nu (tro det eller ej), och jag upplever en näst intill sakral sinnesstämning. Familjen sover, och det är bara Jag, Jag, Jag.
Och de där jävla råmande katterna!