Imorse satte sig Tintin och virkade redan innan frukost. Tomten hade nämligen hörsammat hans önskan om garn och virknål, och nu kliade det i fingrarna på honom ;)
Efter (en sen) frukost satte jag, Tintin och Smilla oss på bussen. Tintin skulle lämnas av hemma hos en kompis, medan jag och Smilla skulle förlusta oss på stan.
Jag närde en förhoppning om att kunna hitta någon tröja på rean, men det visade sig inte vara det lättaste. På H&M hade de bara fula kläder (och då tittade jag även på kläder som det inte var rea på). Ja, kläderna var så erbarmligt fula att jag blev riktigt beklämd. Är det meningen att man ska se ut så där nu för tiden? Jag har aldrig brytt mig om modet, men det här var ju bara för bedrövligt!
Jag gick vidare till Indiska. Där brukar det alltid finnas ursnygga kläder, men inte då. Jo, jag hittade en tröja, men priset på den översteg vida vad jag var beredd att betala.
Till slut gick jag in på KappAhl. Där hittade jag en tröja som var helt ok avseende både design och pris.

När vi kom hem från stan tog AG de små liven med sig, och gick ut och åkte pulka. Jag passade på att lägga mig i soffan. Därifrån tog jag del av - och försökte ta till mig - TVs oavbrutna rapportering från Sydostasien. Vidden av katastrofen tycks öka för varje nyhetssändning, och jag förstår ingenting. Det är så overkligt.
Jag får en fadd smak i munnen då jag ser att en del medier trycker upp kameror i ansiktet på chockskadade människor. Och jag blir illamående av den pornografiska jakten på scoop, som får journalister att intervjua en förtvivlad pappa som fått sin fyraåriga dotter sliten ur armarna av vattenmassorna och nu inte kan hitta henne.
Om högre makter existerar, önskar jag att dessa makter nu riktar stor kraft och uppmärksamhet mot Sydostasien.

Love tillbringar natten hos Marianne. Det är ett mycket välbehövligt avbrott för oss alla, eftersom situationen blir så extremt intensiv när han är hemma på dagarna.
Tintin kom hem från sin kompis för en stund sedan. Det första han gjorde var att plocka fram virkningen. Och nu sitter han inne i sitt rum och virkar för glatta livet.

Det är så overkligt. Jag försöker ta del av medias bevakning från Sydostasien, och försöker ta till mig vad det är som hänt. Men det är så overligt. Samma känsla som 11 september.
Bara någon timma innan katastrofen inträffade hittade jag Håkans och Cathrines resedagbok. De gav sig iväg några dagar före julafton för en tiodagarsresa i Kina och Thailand. Några timmar innan katastrofen gav de sig av mot Phuket.
De har tack och lov uppdaterat även efter jordbävningen.
Jag önskar av hela mitt hjärta att världens alla i-länder nu till fullo tillhandahåller all tänkbar hjälp till de drabbade länderna.