Jag slog på stora trumman och dukade upp till en mysig, stämningsfylld familjefrukost, som en mjuk start på dagen. Detta uppskattades dock inte alls av delar av familjen. Det blev pannkaka av alltihop, och jag kände mig sårad, ledsen och förödmjukad.

I övrigt har jag försökt "leva normalt" idag, så gott det har varit möjligt. Men det är inte möjligt. Verkligheten är som en dålig katastroffilm. Dålig därför att den är så overklig. Men jag försöker ta till mig att det är verkligt. Det är sant. Fan, det är sant!
Jag tvingar mig att ta del av medias rapportering, trots att den gör obeskrivligt ont. Det är inte greppbart att ta till sig rapporteringen om barnen som förvirrat och förtvivlat söker sina föräldrar. Många kan inte språket. Många är apatiska.
Föräldrars desperata sökande efter sina barn.
Förtvivlan. Gråt. Förödelse. Uppgivenhet. Hopp. Död. Ångest. Apati. Återförening. Desperation.
Hur skall man som en så simpel varelse som människa kunna ta till sig allt detta? Hur skall man kunna förstå?
Jag vill åka dit och hjälpa. Vill ta de drabbade till min famn, ge dem mat, husrum och trygghet. Vill återförena och sudda bort det overkliga helvetet.
Jag hoppas verkligen att alla som har minsta lilla krona över skickar pengarna till de som verkligen behöver dem! Kan en slant mottagen i julklapp göra bättre nytta än i Sydostasien??
Ingen kan ha undgått de postgironummer som förmedlas av media.

Ja. Jag försökte, som sagt, "leva normalt" idag. Detta bestod i att jag tog med mig Tintin och hans kompis Rasmus till Nickis Äventyrslek.
Jag hade (för första gången på år och dag) köpt en kvällstidning, och tänkte att jag kunde underhålla mig med den under tiden som grabbarna for omkring i hoppborgar och rutschkanor. Tidningens rapportering handlade - föga förvånande - i allt västentligt om Sydostasien. Jag tvingade mig igenom det. Sida efter sida. Tugga efter tugga.
Det var inte förrän jag tittade upp för att se vad grabbarna hade för sig, som jag insåg att tårarna rann.

Efter lekande och stojande fick grabbarna smörja kråset på BK. Jag nöjde mig med kaffe.

Tiimari skall tydligen slå igen här i stan. *snyft* Det var Tintins kompis Rasmus som gav mig denna nyhet (hans mamma jobbar där), och anledningen är tydligen att butiken inte går med tillräcklig vinst. Det framstår som ett argument taget ur luften, eftersom jag garanterat står för såväl löner, sociala avgifter, hyra, inköp och el genom mina inköp.
Tiimaris lokalen skall förvandlas till en klädbutik, och Rasmus mamma skall börja arbeta på Gröne orm (som tydligen är i desperat behov av en kompetent webbdesigner!).

På nyligen.se kan man numera lägga upp sina favoriter. Och det har man ju gjort. Tydligen är Jerry en favorit utöver det vanliga. Om man går in på min favvolista, så är han nämligen 133% favorit.
Tro det!