Igår var det äntligen dags för silversmide igen. Jag gjorde en ring som jag väl inte tycker är så väldigt snygg, men tillverkningen medförde ändå att jag fick lära mig ett par olika tekniker. Och det är ju det som är meningen med kursen. Sedan ville jag fortsätta med ringar. Fernando visade mig några tänkbara alternativ, och jag valde utan att tveka, att göra "ormringar" (3 st).
Jag visste att du skulle välja den sa Fernando.
Hahaha, är jag så förutsägbar ;)
Efter kursen undrade Fernando om jag ville följa med till Sernanders krog, och det ville jag ju. Där sammanstrålade vi med Pia (Fernandos flickvän, tillika mamma till Aram och Navid). Några trevliga, avslappnade timmar förflöt.
Jag skulle kunna säga mycket om Sernanders krog, men nu nöjer jag mig med att berätta att det är en studentkrog i Flogsta (en studentstadsdel). Det är mååånga år sedan jag var där senast, men kan nog tänka mig att gå dit lite oftare i framtiden. Där serveras god, stark (och nu menar jag stark!) mat till en billig penning. Eftersom de inte har utskänkningstillstånd (!) så kan de ha öppet hur länge som helst (vilket de har, också). Studenter sitter där och pluggar/spelar spel/läser/dricker öl.
Staffan, som förestår krogen, utmärker sig på många sätt. Han har ett utseende som avviker från det gängse, och han knallar omkring i linne och kortbyxor (han tar sig nämligen en runda vid pingisbordet så snart situationen tillåter, och blir därmed ganska varm), och han ser inte med blida ögon på att man framför specialönskemål i samband med beställningen. Man bör heller inte vara alltför stressad, eftersom man oftast får vänta läänge på maten. Vi beställde 2 tortillas och en dip à la Sernander, och fick vänta 1 tim och 45 min (och det var ändå riktigt glest med besökare där...)
När jag kom hem låg hela familjen och sov, och jag gjorde snart detsamma.

Imorse skulle Tintin till skolan, samtidigt som AG skulle åka till HAB med Love. De tog bussen in till centrum tillsammans, och sedan var det dags för Tintin att göra sin jungfruresa (på egen hand) med buss. AG såg till att han kom ombord på bussen, och jag måste erkänna att jag satt här hemma och kände mig lite pirrig. Inte för att jag för en sekund inte trodde att han skulle klara det, men ändå... Man vet aldrig vilka faror som lurar där ute i den stora vida världen...
När jag senare frågade honom om han tyckte det var läskigt att åka buss på egen hand svarade han entusiastiskt Nej, men det pirrade lite i magen ibland.

Straxt innan jag skulle åka ut och hämta Tintin vid fritis, så började Flisan gå omkring och jama här. Jag bad AG bädda ordning en liten hörna åt henne i Tintins rum, och så sprang jag iväg till bussen. Efter bara några minuters bussfärd ringde AG och berättade att den första kattungen var född! Tack och lov, så låg Love och Smilla och sov middag, så AG kunde sätta sig lite på avstånd och vara "moraliskt stöd". Det uppskattades av Flisan.
På väg hem från fritis stannade jag och Tintin på stan och handlade lite. Då ringde AG och berättade att ytterligare en kattunge fötts. När vi kom hem hade syskonskaran utökats med ytterligare en liten kisse.
Efter middagen smög jag och Tintin in i hans rum för att ta oss en titt. Och minsann - nu var där fyra kattungar!
Resten av kvällen har Flisan ägnat åt att amma och äta, och det verkar inte vara fler ungar i denna kull. Vi har, av naturliga skäl, inte skådat dem på närmare håll, men det verkar som att alla fyra är väldigt mörka.

Jag är mördande trött, trots att jag sovit mer än vanligt det senaste dygnet. Huvudet dunkar och värker. Jag vill inget hellre än krypa ner i sängen och fortsätta läsa Da Vinci Koden. Jag har ju sällan eller aldrig möjlighet att sträckläsa en bok, med tanke på hur verkligheten runt omkring mig ser ut. Säkraste stället att lyckas plöja några kapitel är att sjunka ned i ett bad, tillsammans med en bok. Men snart står något barn och rycker i handtaget, i högljudda förhoppningar om att få bada med mamma.

Igår tillbringade jag och Tintin förmiddagen på stan. Efter Tintins önskan gick vi på McÄckel för att äta. Eller jag åt inte, utan nöjde mig med en cappuccino (och jaja, en muffins också). Jag såg att de nu börjat med leksaker även i vuxenmenyerna. Nu kunde man få en stegräknare - vilket var en av sakerna som stod på shoppinglistan!
Min aversion mot McÄckel är dock så stor att jag inte kunde förmå mig att köpa den aktuella menyn. Jag valde att istället gå till Clas Ohlson och köpa en där (till ett högre pris än vad "mat" + stegräknare kostade på McÄckel).
Jag hoppas verkligen att mitt val svider ordentligt hos McÄckel!

Jag mådde inte helt bra när vi kom hem från stan, så jag la mig på soffan en stund. Där låg jag och fantiserade om loftsängen som skulle vara i min ägo om ett par veckor.
En stund senare ringde Shw, och undrade om vi kunde tänka oss att ta sängen redan nu. Jajamensan, det kunde vi!
AG och Tintin cyklade hem till familjen Shw för att låna bil, och frakta hem den redan isärplockade sängen. Jag var så entusiastisk och förväntansfull att jag i princip stod beredd med snuttefilt och nattmössa när de kom tillbaka.
Tanken var från början att jag skulle åka tillbaka med bilen direkt, men entusiasmen var för stor. Jag och AG började skruva...
Vi tittade på den bifogade monteringsanvisningen, skruvade isär, och skruvade ihop igen. Efter en del svavelosande hade vi fått ihop ena gaveln. Vi svor åt, och hatade varandra såsom man bara kan göra när man monterar en IKEA-möbel.
z*$!q#!! vrålade jag, och slängde verktygen i golvet. Nu åker jag och lämnar tillbaka bilen!
Tintin följde med, eftersom hans cykel stod hemma hos Shw. Hon passade på att berätta att monteringen av denna säng är rena barnleken, jämfört med den vi skall hämta om två veckor. Den är dels mer komplicerad (det är en sån där med tillhörande skrivbord), och det finns inga monteringsanvisningar till den...
Jag hoppas att det ingår ett par doser lugnande medicin i det sängköpet...
Efter en uppfriskande cykeltur hem igen hade jag fått tillräckligt med friskt syre i mig för att under något sånär städade former kunna hjälpa till med slutmonteringen av sängen.
Wow!
Jösses vad nöjd jag känner mig! Så härligt att äntligen ha sängen på plats. Jag var tvungen att direkt lägga mig och okynnesligga lite. Sköönt!

Idag har Lilla Mysan varit här och hälsat på. Mysigt!
Hon är verkligen en kanontrevlig tjej. Om jag var hund och fick ont i benet, så skulle jag vilja att det var hon som tog hand om mig. Hon pluggar nämligen till veterinär, och är som klippt och skuren för det yrkesvalet. Jag blev nästan lite svartsjuk när hon och Fjant gosade ohejdat med varandra ;)

På tal om djur, så blev vi av med kattunge #2 idag. Igår ringde en kille som fått mitt telefonnummer av tjejen som var här i fredags och hämtat kattunge #1. Han var gissningsvis i 20-årsåldern, och höll på att flytta hemifrån. Det kändes lika tryggt att lämna ifrån sig denna kattunge som den förra.

Tea undrar i gästboken om min graviditetsrelaterade foglossning. Och svaret blir;
Jodå, foglossningen plågar mig alltjämt, även om det är 2½ år sedan Smilla föddes. Men nej, det är inte jag - utan Flisan - som väntar barn. En ny kull kattungar är väl inte vad som står högst på vår önskelista, men nu är det som det är. Den här gången skall vi dock vara lite snabbare, och sterilisera henne å det snaraste!
Dessutom skall vi vara lite snabbare med att försöka hitta nya hem till de små trollen den här gången (nu tog det ju fem månader...). Faktum är att vi börjat "marknadsföra" kattungarna redan nu. Killen som var här idag berättade att hans syskon gärna ville ha katter.

Svärfar skulle ha kommit för att fira Love förra helgen. Men han lämnade återbud i sista stund, eftersom han hade fått en blodpropp och var tvungen att åka till sjukhuset. Läskigt som tusan, men tack och lov verkade det inte alltför allvarligt.
Han fick blodförtunnande medicin och skickades hem. Han har väl inte känt sig helt ok under veckan, och idag var det dags för ett nytt sjukhusbesök. Läkarna konstaterade blödningar i benet, men kunde inte avgöra varifrån de kom. För att reda klarhet i frågan skulle benet nu undersökas med ultraljud. Det visade sig att han inte alls var frågan om någon blodpropp - han hade inre blödningar i benet! Då kanske blodförtunnande medicin inte är det bästa man kan äta...
Nu är han iaf inlagd, så att läkarna har kontinuerlig koll på honom. Det känns tryggt.

Jag har gått en tid och undrat hur det kan komma sig att jag blivit så ful. Jag menar - jag är ju hur snygg som helst egentligen, så det är ju ett smärre mysterium att det inte syns längre.
För ett par veckor sedan slog det mig att jag inte sminkar mig längre. När jag tänker efter, så avtog nog sminkandet ganska snart efter att jag träffat AG. Det var väl något i mitt undermedvetna som sa att det inte behövdes längre, nu när jag rott skutan i hamn.
Visst kan man vara vacker utan spackel, inte tu tal om den saken. Men för en, i det närmaste, albino som jag så kan det behövas lite hjälp för att skönheten skall komma till sin rätt. Nu när jag dessutom färgar håret (fn mörkt lila) blir ju blekheten ännu mer påtaglig. Alltså började jag rota omkring i badrummet, i jakt på gammalt smink. Det enda jag lyckades hitta var en torkad mascara, och det var ju inte mycket att hurra för. Så förra veckan inhandlades div sminkattiraljer, och idag kompletterades lagret.
Som ni förstår, så är jag nu vacker som en dag.
Kanske även den allmänna finishen får sig ett lyft, nu när jag börjat använda BH.

Något mindre upplyftande var brevet som kom från vårdcentralen idag.
Jag har ju anmält mig till en viktminskningsgrupp som skall starta i höst. När jag anmälde mig fanns det platser kvar, men nu meddelades plötsligt att jag inte får vara med, eftersom antalet intresserade var större än antalet platser!
Mutter å elände. Min första tanke var att jag skall ringa och "bråka" om detta, men jag vet inte om jag ids. Jag får se.
Det visade sig att min sparringpartner fått samma besked. Även hon blev besviken, men sedan konstaterade hon att det måste betyda att vi kan fortsätta svulla.
Ja, så är det nog.
Eller så är det väl meningen att vi skall vässa stavarna och ge oss ut.
Dessutom blir jag väldigt sporrad av Truetos nyfrälsta orerande om gymbesök. Jag är bra sugen på att göra honom sällskap.

Förra veckan kom en granneoch ringde på. Hon undrade om vi hade våra kattungar kvar, och det hade vi ju. Grannen hade (haft) kattungar, men nu lyckats bli av med dem. Det ringde fortfarande folk till henne i hopp om att få en kattunge, så nu undrade hon om det var ok att hon hänvisade dem till mig.
Jajamensan, det var mer än ok!
Redan dagen efter ringde en tjej, och idag var hon här och hämtade en av pälsbollarna. Jag kände redan första gången jag pratade med henne att hon var en djurvän, och den känslan har bara förstärkts för varje gång jag pratat med henne.
Jag känner mig tryggt förvissad om att kissen kommit till ett bra hem.

Dagens bragdmedalj går till AG.
Han gav sig i kast med något verkligt pissjobbigt, men han gjorde det. Och han kom helskinnad ur det.
Ett stort HURRA för honom!

Nu kan jag inte undanhålla fakta längre. Familjen väntar tillökning.
Jo, så är det.

Igår när jag åkte hem från föräldramötet hade jag sällskap med Frejas mamma på bussen. Freja började på lekis en vecka tidigare än Love efter sommarlovet, och nu berättade mamman hur bekymrad Freja varit över att Love inte var där.
Freja är nämligen väldigt svag för Love, och en av anledningarna är tydligen att Love är så lugn! Ibland när de andra grabbarna stojar på, så kan Freja tycka att det blir för mycket, och då känns det visst tryggt med en så lugn kille som Love.
Ja, jag undrade verkligen om det var vårt lilla yrväder vi satt och pratade om. Men jag vet också sedan tidigare att Love är lugn på lekis. Det känns nästan lite orättvist att han fungerar "normalt" (vad det nu är!?) på lekis, medan han oftast är en orkan här hemma. Men mest känns det bra att veta att han kan fungera efter gängse sociala regler och koder.

Idag följde Tintin med Aram på fotboll direkt efter skolan. Sedan följde han med Aram hem, och det slutade med att han nu sover över där.
Jag har sagt det tidigare, och jag säger det igen; Det är så otroligt skönt att våra resp. barn fungerar så bra ihop. De känner sig uppenbarligen hemma och trygga både här och hos dem. Vi känner oss helt trygga med Pia, och hon känner uppenbarligen detsamma för oss.
Men det hindrar inte att jag saknar Tintin när han gick hemifrån imorse, och jag inte får se honom igen förrän imorgon em.
(Ja, jag vet att jag är en hönsmorsa, men jag jobbar på det)

Rickard Wolff fick klara sig utan mig i Vitabergsparken ikväll. Lite trist, men det kändes som att tiden inte riktigt räckte. Dessutom var ju inte vädret speciellt inbjudande. Jag hade ju tänkt mig att jag skulle sitta där med en picknick-korg, men den tanken tedde sig inte så lockande längre, när regnet öste ner.

Lugnt och fridfullt. Love tillbringar natten hos Marianne, och de två andra småkrypen sover. Simon & Garfunkel sjunger för mig, och livet känns ganska behagligt. Jag har kommit hem från en kurs i silversmide - en kurs som jag imorse inte visste att jag skulle börja på.
Under hela min hantverkskarriär (ja, den är ju lång...) så har jag mer eller mindre varit medveten om att silversmide skulle komma som en naturlig utveckling. Ja, jag hade faktiskt tänkt börja småfuska på egen hand i höst, i all enkelhet.
Men jag trodde inte att den delen av karriären skulle komma just nu, och framför allt inte så hastigt.

Idag åkte jag och Smilla ut till Hågaby för att hämta Tintin efter skolan. Det föll sig naturligt (som vanligt) att Aram ville följa med hem. Helt ok, och jag ringde Pia för att tala om att hon inte skulle behöva hämta Aram vid fritis.
Va..? Jag hör inte vad du säger.... Va? Vill du att jag skall hämta grabbarna vid fritis nu...?... Jag är vid Hågaby centrum, och det är så dålig mottagning här.... Jag ringer dig när jag kommer upp till fritis.... hojtade Pia.
Jag tog med mig grabbarna, och vi knallade ned till centrum.
(Nu är det ju inget "centrum" i ordets vanliga bemärkelse. Vi befinner oss i princip ute på landet, och Hågaby består av en samling bostäder samt Waldorfskolan. Centrum består av skolans matsal och gymnasiet (två klasser), samt en del hantverkare och Tant Grön)
Pia låg på en soffa i pojkvännens silversmedja, i hopp om att hennes huvudvärk skulle ge med sig (pojkvännen befann sig i sin butik inne i stan). Att komma in där var som att komma hem. Ja, inte hem till mig och mitt kaos då, utan mer som att komma hem själsligen.
Jag suckade och stönade hänfört. Då berättade Pia att Fernando har kvällskurser (och helgdito) i silversmide. Ja, en kurs hade börjat igår, och en annan skulle börja idag. Men hon hade ingen aning om huruvida det fanns platser kvar eller ej.
Vi tog med oss Tintin, Aram, Smilla och Emil (hunden), och gick upp till lekis för att hämta Love och Navid. Efter en del klädletande, hönsmatande, trädklättrande och barnletande klämde vi in oss i bilen och åkte mot stan. Pia skulle stanna till vid Fernandos affär för att lämna en nyckel, och då passade det ju utmärkt att jag hörde mig för om kvällens kurs.
Pia är en underbart vimsig människa. Hon är godhjärtad, glömsk, spontan, ärlig, varm och förvirrad, och man kan inte annat än älska henne. Det går bara inte. Hon stannade med en bredsladd i en korsning utanför butiken (ok, jag kanske skarvar lite, men det är bara för att illustrera).
Barnen och hunden låstes in i bilen, och så kvistade jag och Pia in i butiken. Tro det eller ej, men det fanns en plats kvar till kvällens kurs! Det var ju inte så mycket att snacka om - den platsen var min! Bäst som vi stod och snackade om just detta tittade Pia ut genom fönstret. Oj, nu sticker nästan hela Love ut genom bilfönstret hojtade hon, och sprang ut.
Jag fortsatte prata lite med Fernando, och sedan bar det av hemåt.
Vi hade redan tidigare lovat att vara barnvakt åt hennes barn ikväll, eftersom hon skulle sjunga i kören. Alltså lastades jag och den femhövdade barnaskaran ur här hemma, och Pia for vidare. Pannkakor plockades fram ur frysen och värmdes, och sedan var det dags för mig att ge mig av mot Hågaby och kursen.
Love gick upp till Marianne, och AG lämnades åt sitt öde med de övriga fyra.

Även om det är en kurs i silversmide, så började vi med att idag göra en drinkblandare av titan. Jag har aldrig använt en drinkblandare i hela mitt liv, och tvivlar starkt på att jag någonsin kommer att göra det. Men den är fin (iaf finast av de som kreerades ikväll, Fernando använde min som exempel inför de andra kursdeltagarna..!), den är handgjord, den är gjord av mig, och den är mitt "jungfruarbete". Den skulle säkert kunna sett bättre ut om jag haft vana på området, men jag är ändå mäkta stolt.
Någon gång under kursens gång nämnde Fernando att han egentligen borde varit på föräldramöte ikväll. Just då tänkte jag inte så mycket på det, men efter en stund tänkte jag till. Hans son Tiger går ju på lekis... Var det måhända på lekis det var föräldramöte..? Jodå, det var det visst....
Efter avslutad kurs var det bara att ta det långa benet före, och springa upp till lekis. Jag hann iaf visa mig, och vara närvarande de sista 20 minutrarna. Alltid något.

Det känns ganska skönt att hösten är här. Dels eftersom jag älskar hösten (efter att i 30 år gått med villfarelsen om att hösten skulle vara något ångestfyllt), men också för att det efter sommarens slappande (..?!) återigen är dags att fylla kalendern med div. händelser. Inte så att jag trånar efter att vara fullbokad, utan mer att jag gillar struktur.

Min sport-och-idrottsintresse-gen inte bara saknas. Det är dessutom ett stort urgröpt hål där den skulle suttit. Jag tror banne mig inte att jag skulle kunna förmå mig att sitta och titta på spektaklet på TV ens om jag hade en pistol riktad mot mitt huvud. Jag skulle falla i koma av leda. Jag kan inte komma på en enda sak som jag är så totalt jävla ointresserad av, som just sport.
Jag har ändå förstått att det ramlat in några guld till sverige den gångna helgen. Men fråga mig inte vilka grenar det handlade om, för jag har ingen aning.
Jag är inte bara genuint ointresserad av den sport som väller ut ur TVn och tar plats i varenda tidning. Jag börjar dessutom utveckla en utpräglad aversion mot det hela.
Jag är faktiskt beredd att säga att jag H-A-T-A-R sport!

Under gårdagens flanerande i Stockholm viskade Saffran till mig Där går ju X (ytterligare en dagbokare!). Ja, vi mötte henne faktiskt så nära att vi hade kunnat ta på henne, men ingen av oss vågade ge sig till känna. Förlåt X, att vi var så fega.
*ynk*
Vad finns mer att säga om gårdagen? Antagligen en hel del, men det jag kommer på just nu är följande;
Jag anser mig vara ganska slipad när det gäller att (försöka) hålla ihop en flock. Trots det, lyckades en i skaran komma på villovägar. Tack och lov, så är ju alla utrustade med mobiler nu för tiden, så skocken blev komplett innan katastrofen blev ett faktum.
Lärdom: Det är lättare att hålla samman mina avkommor, än en näpen liten skara myndiga bloggare!

På torsdag bär det av mot Stockholm igen, om allt går enl. planerna. Då skall jag nämligen njuta av Rickard Wolff (eller... jag lär väl få nöja mig med hans raspigt lena, underbara röst - och det är banne mig inte det sämsta!) i Vitabergsparken.

Drabbades av lite melankolik under eftermiddagen, men jag tror att jag lyckats vända det till konstruktivt tänkande.

Jag har två gmailkonton kvar att dela ut. Först till kvarn...

Idag hämtade jag Tintin efter avslutad skoldag, och så begav vi oss mot Stockholm. Efter min obligatoriska runda på Panduro, så hade vi stämt möte med r2, M, Carina och Saffran på BR i Gallerian. Anledningen till mötesplatsen var förstås Tintin. Han strosade omkring bland hyllorna, men hittade inget att köpa (iaf inget som hans pengar räckte till). Han blev lite ledsen, men det gick snabbt över när han insåg att han inte behövde gå därifrån tomhänt iaf :)
(nej, vi snattade inte!)
KA slöt upp, och vi strosade vidare. Efter en liten sväng in på Lagerhaus hamnade vi på en mysig mongolisk restaurang, där vi åt gott och trivdes.
Det är helt fantastiskt vilka underbara människor jag träffat via nätet! Det går alltför lång tid mellan gångerna jag träffar dem irl, men när jag väl gör det så känns allt bara helt ok. Jag känner mig absolut tillfreds i deras sällskap. Tiden rusade iväg, och våra magar blev proppfyllda. Jag tror bannemig att Tintin var den som åt mest (åtminstone i proportion till kroppsstorlek). Jag har nog aldrig sett honom äta så mycket!

Innan jag åkte hemifrån stod jag med två Swebusexpress-tidtabeller i handen. Jag slängde den ena eftersom den var gammal, och tog med mig den andra.
När klockan nu närmade sig halv nio var det dags att styra kosan mot centralen, eftersom bussen skulle gå 20.25. Vännerna kramades, och Tintin och jag sprang mot gaten. Där var det tomt som i graven. Jag letade efter informationstavlor, utan att bli klokare av det. En Swebus-människa som tittade fram bakom en pelare fick bli mitt offer. Var hade bussen, som skulle avgå om bara ett par minuter, tagit vägen?
Nej, det går ingen buss till Uppsala 20.25 sa han.
Jo, det står ju här i tidtabellen sa jag, och bläddrade förnumstigt fram sidan för linje 899.
Jamen, det där är en gammal tidtabell sa han. Och jodå, en titt på datumangivelsen på framsidan gav honom rätt. Jag hade fått med mig den gamla tabellen. Den nya låg hemma i soporna!
Nåja detta var ju, tack och lov, inte att jämföra med jordens undergång. En halvtimme senare klev vi ombord på bussen som skulle ta oss hem.
Under bussresan läste vi Gummi-Tarzan. Vi hade läst halva boken på väg till Stockholm, och nu passade vi på att läsa ut den. Tintin gillade verkligen boken, men jag blev lite illa tillmods av att läsa den. Den handlar om en kille som blir mobbad i skolan, och inte speciellt snällt bemött av sin pappa. Det hade känts mer ok om boken haft någon sensmoral, men någon sådan kunde jag inte hitta.
Jag kanske inte är tillräckligt ung för att förstå.

Både Tintin och jag var ganska matta när vi kom hem. Men innan han stupade i säng, var han tvungen att visa AG sin nya "glidflygare" (jäklar vilken fart det var på den!).
Själv hade jag fått post från ytterligare en nätvän, och blev (som vanligt) glad i magen av det. Henne har jag visserligen inte träffat irl än, men det är bara en tidsfråga.
Det finns verkligen en uppsjö av nötter där ute i cyberrymden, men när jag snubblat på dem har jag valt att sparka dem åt sidan. Kvar har då blivit en skara alldeles underbara, självständiga och intelligenta individer.
Jag är lyckligt lottad!

Nu skall jag titta på CSI, och sedan falla i koma.

Jag har visserligen inte sett Gudfadern-filmerna, men något säger mig ändå att detta testresultat inte vill påskina att jag är en vän och timid människa...
Härom dagen Saddam, idag Gudfadern... Jag måste ha en skev självuppfattning, eller så är dessa tester inte hundraprocentigt tillförlitliga.

Det är inte illa att fylla fyra år. Love firas minsann nästan en hel vecka...
Igår var ju hans riktiga födelsedag, och då firades han av oss i familjen. Den mest uppskattade presenten var Mulle Meck bygger båt. Dessutom blev det biopremiär. Premiär i dubbel bemärkelse; Det var Loves premiär i biosalongerna, och det var dessutom premiär på filmen vi såg. Det var mysigt att sitta där i biomörkret med honom.
Han har tidigare aldrig haft ro att sitta stilla och titta på en hel film (när vi tittat på video eller DVD), men nu gick det bra. Ok, den sista kvarten tyckte han väl var lite tradig, men inte värre än att han ändå satt stilla och tittade.
När vi kom hem hade vi lite familjemys, och åt kräftor.

Idag åkte familjen till Polacksbacken, och besökte Fyrisfestivalen. Vi slösade pengar bland marknadsstånden, och försökte efter bästa förmåga att hålla samman familjen.
På eftermiddagen åkte vi till Faster Es kolonistuga och fikade.
Jag tycker verkligen om E mer och mer och mer. Hon är Tintins biologiska faster, och vi tappade kontakten under några år (det var ju lätt hänt, eftersom ingen annan ur den familjen hade intresse av att hålla kontakten). Men så stötte jag och Tintin ihop med henne i vintras, och sedan dess håller vi kontakten. Hon tog från första början till sig Love och Smilla till fullo, och gör ingen som helst skillnad på att hon inte har några biologiska band till dem (som hon har till Tintin). Hela barnaskaran avgudar henne, och jag tror nog att AG också tycker att hon är bra.
Anledningen till dagens besök var dels att Tintin skulle få en skolryggsäck av henne. Hon lovade honom den tidigare i somras, och han har tjatat mycket om det sedan dess ;) En annan anledning till besöket var naturligtvis Loves födelsedag.
Vi fikade och trivdes bland hallonbuskar, getingar, rhododendron och fasaner(!). Lagom när det var dags för oss att tänka på refrängen dök några av Es spelkompisar upp. Hon spelar nämligen fiol, och nu skulle det jammas. Till barnens fascination värmde de upp med Idas sommarvisa och Här kommer Pippi Långstrump.

När vi kom hem hängde en kasse på dörrhandtaget. Till Loves stora lycka innehöll det ytterligare ett paket!
Det var ett innehållsrikt paket, och han valde att börja med att prova tiaran. Den var jättefin, och han beskådade lyckligt sig själv i spegeln. Sedan hördes glada tjut över pusslet (som bla visade mamma på grönbete...), samtidigt som Smilla knorrade avundsjukt över traktorn... ;)

Igår när Tintin och jag sprang omkring på stan, köpte jag bla en laminator. Jag förstår, ärligt talat, inte hur jag kunnat leva utan en sådan tidigare! En laminator är ju en absolut livsnödvändighet!
Nu laminerar jag allt jag kommer åt. Och om det sinar i kassan, så kan jag ju börja tillverka id-kort...

En kul sak som hänt, är att jag (i det närmaste) fått en hantverksbeställning från kommunen. Jag skriver "i det närmaste" eftersom jag inte fått definitivt besked än (så nu går det väl om intet bara för att jag skriver om det här...). Men det känns ju roligt att ha fått denna förfrågan, utan att jag "marknadsfört" mig.

Nu skall jag se Seven.

Fy fabian vad jag har stressat idag! Inte så att jag sprungit omkring och gjort en massa saker, men jag har gått från den ena stressiga situationen till den andra. Men några glas Samarin har hjälpt mig att ta mig genom dagen.
I förmiddags tog jag och AG med oss Love och Smilla, och tog en sväng på stan. Det borde vi inte ha gjort.
De var båda på sitt allra ettrigaste humör, och ingenting funkade. Vädret var uselt och vi var hungriga, så vi bestämde oss för att äta lunch på Chagall. Det borde vi inte ha gjort.
Det blev Dagens pasta för hela familjen. I min portion hittade jag först ett hårstrå. När jag petat bort det och ätit några tuggor hittade jag en pappersbit. Några tuggor senare kände jag något hårt i munnnen. Det var en benbit.
Vem vet vad jag hade hittat om jag ätit vidare...
Vid det här laget var aptiten som bortblåst, och hade ersatts med illamående. Jag informerade en förbipasserande ur personalen om mina fynd. Innan jag visste ordet av, hade han bytt ut tallriken mot en ny portion. Jag kan dock inte påstå att jag var speciellt sugen på att äta av den. Även AGs aptit hade förbytts till illamående, och vi gick därifrån utan att dricka kaffe.
Barnens ettriga humör fortsatte, och för att muta dem till lugn köpte vi en låda jordgubbar (i tron om att detta skulle få dem att sitta still i vagnen... hahaha, borde vi inte veta bättre vid det här laget..?).
Till slut tog vi oss iaf hem, och en eftermiddag med stress utan dess like, tog vid.

Men guuud vad du har gått ner i vikt!! ylade Shw när vi träffades igår.
??Dhöö..?? svarade jag, men hon stod på sig.
Jo minsann. Om man skulle tro henne, så syndes viktnedgången både i ansiktet och på kroppen. Ja, hon öste på så att jag nästan trodde att hon ville låna pengar... Men så började jag tänka efter. För ett par dagar sedan tog jag på mig ett par av byxorna jag fick av henne för en tid sedan, och visst satt de lite löst i midjan. Eller lite och lite.... jag var tvungen att dra om ett skärp för att få dem att sitta uppe. Men jag tänkte att de byxorna kanske var någon storlek större än de två andra paren jag fått av henne, och så tänkte jag inte mer på det.
Idag tog jag på mig ett par av jeansen jag fått av henne, och de satt minsann också oroväckande slappt. Nytvättade jeans, som ju dessutom brukar vara extra tajta. Mysko.
För att reda klarhet i frågan, så insåg jag att jag måste väga mig. Som bekant, så äger jag ingen våg, men problem är till för att lösas. När vi var på stan idag, så gick jag helt sonika in i en affär som saluför vågar, och ställe mig på en. Och tro det eller ej, men Shw hade visst rätt.
Jag har gått ner 10 kg, och det är oroväckande! Nu är jag livrädd att jag inte skall kvala in i den där "viktminskningsgruppen" på vårdcentralen, som jag anmält mig till. Här gäller det att ta till alla till buds stående medel för att "äta upp sig" inför den kommande "intervjun" på vårdcentralen.
Jag (och vännen jag skall gå med) när en oro om att vi skall dissas på vårdcentralen, och hänvisas till Tjockholmen istället. Det vill vi inte! (hur väldokumenterad vännens fäbless för docusåpor än må vara... *host* puss!)

Ikväll har Marianne och hennes döttrar varit här och födelsedagsfikat. Och imorgon blir han fyra år, det lilla yrvädret!
Tankarna far tillbaka fyra år i tiden.
*tittar på klockan* Nu är det bara ett par timmar kvar innan värkarna sätter igång. Och det med full styrka från början, inga "uppvärmningsvärkar" här, inte. Vattnet gick för över ett dygn sedan, och vi har fått tid för igångsättning imorgon bitti. Men så länge ville visst den lille krabaten inte vänta.
Straxt efter kl 02 sprang AG ut till parkeringen för att hämta bilen. Sekunden efter att dörren slagit igen bakom honom, hör jag hur han kör in bilen på gården. Han pumpar adrenalin, men är samtidigt otroligt behärskad.
Själv har jag kommit till ett stadie där jag blivit övertygad om att vi inte kan ta bilen. AG måste ringa en ambulans, men jag säger inget. Dels därför att jag inte vill jaga upp AG ännu mer, men också för att det inte är så lätt att prata samtidigt som man har intensiva värkar. Dessutom måste vi skjutsa hem Tintin (som ligger och sover) till en kompis.
Jag tänker att vi kanske kan lösa det genom att ringa polisen, och be dem eskortera oss genom stan. Detta förblir dock en tanke hos mig.
En sömndrucken Tintin kläs på, och vi sätter oss i bilen. Jag kämpar mot värkarna så gott jag kan, eftersom jag inte vill skrämma Tintin. Vid varje värk - de kommer tätt nu - måste AG stanna bilen vid vägkanten. Jag klarar inte av att han kör, samtidigt som jag har ont.
När vi kommer fram till förlossningen inväntar jag en värk innan jag kliver ur bilen. AG passar på att ta ut väskan, och springer fram och ringer på dörrklockan. När värken klingat av, tror jag att jag skall ta mig in till förlossningen innan nästa kommer.
Jag hade fel.
Halvvägs framme vid dörren (dvs efter ca 10 meter) kommer nästa värk. Jag ropar på AG, som kommer och försöker hjälpa till. Barnmorskan, som just kommit ut till entren fattar galoppen, och springer in och hämtar en bår. Hon kommer ut med den, och försöker med hjälp av AG få upp mig på den. Då kommer nästa värk. Sedan bär det av in på ett inskrivningsrum. Kläderna slits av min underkropp, och en snabb koll görs.
Nej, här finns inte tid för någon inskrivning. Mot ett förlossningsrum!
Kl. 04.13, den 20:e augusti 2000 kommer vår älskade lille Love till oss.

Tintin sov hemma hos Aram natten som gick, så han åkte med dem till skolan. Jag och AG ägnade fm åt att försöka piffa till här hemma. Det gick riktigt smidigt, med tanke på vår nästi intill maniska röjning. Vid lunchtid kom mormor och moster för att fira Love. AG och moster åkte iväg till skolan för att hämta Tintin. Sedan blev det mat och fika och paket. Dessutom blev det en del hantverksförsäljning innan de åkte hem ;)
När Örebroarna hade åkt hem var det dags för Love att gå upp till Marianne för övernattning. Jag och Tintin åkte för att hämta hans cykel, som stod hemma hos Aram. Sedan cyklade vi hem till Shw. Hon hade blivit lite sen på jobbet, men sönerna var hemma. Tintin spelade TV-spel med H och hans kompis, medan jag och R diskuterade hantverk :)
När Shw kom hem blev det mat, skvaller, fika och prat. Dessutom gav hon mig lite propagandematerial. Innan vi åkte hem hann jag dessutom med att köpa (eller åtminstone "boka") en loftsäng!
Underbart!
Äntligen!

Tårna har fortsatt blöda idag också, om än i ett betydligt mer blygsamt flöde. Tån bredvid lilltån är värst åtgången, men igår lappade vi ju ihop dem med kirurgtape, så jag har gott hopp om att den inte skall ramla av. Nu byter jag bara bandaget när det blivit smutsigt och blodigt, men kirurgtapen får sitta kvar tills det läkt ordentligt.

Det känns mysigt att vår lille Love blivit en så stor kille. Det är ofattbart att han blir fyra år på fredag!
Han är verkligen en alldeles underbar människa. Visst suger han både märg och must ur oss, men samtidigt är han nog den smartaste människa jag någonsin träffat. Han har nu upptäckt tjusningen med datorer (äpplena faller inte långt från päronen...), och hamnat i en intensiv spelperiod.
Generellt tycker jag inte att barn skall tillbringa alltför mycket tid vid datorer. Men i Loves fall är det (hittills) uteslutande positivt. Han tränar på att sitta stilla och koncentrera sig, att inte bli arg så snart han inte lyckas. Han försöker och försöker, och till slut lyckas han (därmed inte sagt att han inte blir "vansinnig" mellan varven, men vem blir inte det när man sitter vid en dator..?).
Ett av paketen han får på fredag innehåller ett nytt dataspel. Det är visserligen avsett för barn från sex år, men det är ju å andra sidan de spel han spelar nu också.
På fredag har Gustaf premiär. Det känns som att ett biobesök, och tillhörande besök på ett skräpmatställe tillsammans med mamma eller pappa skulle kunna vara en bra födelsedagspresent.

Nej, nu är det väl bäst att jag lägger mig med foten i högläge, så att jag inte får kallbrand!